En av de svåraste
upplevelserna och
erfarenheterna i livet
är att vara i sorgens mörkrum,
att vara i dödens närhet,
att leva i skuggan av livet.

Döden är inte slutet.
Det finns en evighet
som väntar dig.

Men jag som
är kvar här på jorden
har så svårt att se dig nu
för ljuset du bor i
är så stort...

Igårkväll snubblade jag över manuset till min bok "Ända ut till den yttersta udden" (http://www.jungestroms.se/varabocker.htm)

Jag bläddrade lite - och tårarna rann.

Inte av sorg. Mera av stolthet och glädje över att du var min mamma.
Det har gått 9 år sedan du lämnade oss.
Och jag har hunnit upptäcka att du aldrig varit mig närmare.

Du - och allt det du representerade bor i mitt hjärta.

Ändå är du en värld ifrån mig.

En värld om vilken jag inget vet.

Men du vet!
Och där- i mitt hjärta- hos dig bor friden.

Från en värld bort fortsätter du att ge mig.
Jag kan nästan höra din röst, ditt skratt - och i skymningen anar jag ofta din gestalt.

Från en plats i mitt hjärta ger du mig ännu råd, tröst och närvaro.

Jag kommer aldrig att mista dig helt.

För jag har varit med om dig!