eva-bara att hoppas att flera blir lika kloka som du - och har ett doneringskort i plånboken.

Och - som du säger- berättar för familjen hur man vill ha det uti fall att kortet inte skulle hittas.

 Kram

Just nu diskuteras hur man ska få oss svenskar att donera våra organ.

Det är ju en skriande brist på organ.

Någon föreslog en ruta att kryssa i vid deklarationen.

En annan föreslog något annat som jag inte minns vad.

Handlar det inte ytterst om att vi är engagerade.

 Klicka gärna på den här länken och läs:

http://www.livsviktigt.se/templates/DR_Page____369.aspx

Utan minnet går det inte att lära sig något.
Minne är kunskap.
Det man inte minns kunde man lika gärna ha låtit bli att lära sig.

Men det är också skillnad mellan minne och kunskap.
Många fokuserar alldeles för mycket på minnet och blir oroliga om de glömmer ibland.
Det finns ju redan bra sätt att förvara information - datorer, anteckningar och böcker.
Att se sammanhang är ofta viktigare än att komma ihåg detaljer
Många klagar på sitt dåliga minne men jag har aldrig hört någon som klagar på sitt dåliga omdöme.

Två vänner gick tillsammans genom öknen.
Vid ett tillfälle uppstod ett gräl mellan dom varvid en av dom slog till den andre i ansiktet.
Den som blev slagen blev ledsen över detta och utan att säga någonting skrev han i sanden:
I DAG SLOG MIN BÄSTA VÄN MIG I ANSIKTET.

Dom fortsatte vandra till dom kom fram till en oas, där de bestämde sig för att bada.
Den som blev slagen i ansiktet fastnade i gyttjan på bottnen och var nära att drunkna när hans vän räddade honom.
Efter det att han återhämtat sig ingraverade han på en sten texten:
I DAG RÄDDADE MIN BÄSTA VÄN LIVET PÅ MIG.

Vännen som hade slagit och räddat livet på kamraten frågade honom: Efter det att jag slagit dig skrev du i sanden och nu skriver du på en sten, varför?

Vännen svarade: När någon gör oss illa borde vi skriva det i sanden där förlåtelsens vindar kan sudda bort det, men när någon gör något gott för oss, måste vi ingravera det i sten där ingen vind någonsin kan sudda bort det.

Okänd författare

Detta har blivit en julsång- men för mig är det en sång att sjunga varje dag.

Låt oss tända ljus för varandra- för de som lider- de som är nära och de som är långt borta.

Jag såg en stjärna falla, det var i natt när alla sov.
Jag tror jag önskade att du var nära.
För en minut sen brann den en sekund, sen försvann den
var det var bara jag som såg?
På radion sjöng dom om fred på jorden,
jag ville tro dom slitna orden


Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna,
det är mörkt nu men det blir ljusare igen.
Tänd ett ljus för allt du tror på, för den här planeten vi bor på,
tänd ett ljus för jordens barn


Jag fick ett kort från Wyndham, jag visste inte var det låg.
Jag såg på kartan, du är på andra sidan jorden.
Men det är samma himmel det är samma hav, och stjärnan
som jag såg, föll för allting som vi drömmer,
föll för att vi aldrig glömmer.

Du kanske har rätt Vita- jag menar ju inte att man ska använda andra människor och vänta på deras misstag.

Men det finns ju möjlighet att se vart vissa saker leder utan att utnyttja någon annan.

Jag är nog gärna både klok och vis.

ha en fin söndag

Kram

önskar jag alla kära bloggarvänner - oavsett om det regnar eller det är solsken!

Det är stort att ha en ny dag framför sig om vilken man inget vet.

Kanske blir det bara en lugn söndag- kanske händer det du längtar efter!

Och till Rebecca - min kära medbloggande dotter -

Hoppas du fått kaffe på sängen med tårta idag.

Det är alldeles för långt till Skåne från Norrköping annars hade jag varit där och sjungit falskt för dig i arla morgonstunden.

Ha en fin födelsedag kära dotter!

Vilken härlig kylskåpsmagent din mamma har Camilla.

Ja, barnbarn är underbara- men mina tyckte jag också var underbara- att det var ett mirakel att de kommit till mig.

Kram