En händelse  - eller snarare två möten - på jobbet häromdagen fick mig att tänka på hur viktigt det är att skiljas med en kram....och att tänka efter innan vi gör våra val.

Det första besöketvar en ung kvinna som vill bli frivilligarbetare.

Vid första besöket frågar vi ju alltid varför man vill bli det.
Hon svarade inte alls som de flesta gör.
Utan sa: Det är en lång historia!
Så började hon berätta om en lördag för ett år sedan när hon hade lovat sin mamma att komma hem på middag tillsammans med sin pojkvän.

Det visade sig att pojkvännen hade andra planer. Han ville inte alls hem till hennes tråkiga mamma på middag.
Hon ringde förstås hem till mamma och sa att de inte kunde.
Hon gjorde sig kall inför det lilla haket i mammas röst när hon sa: Ha så trevligt min lilla unge!

På måndagen skulle hon gå just gå till jobbet när hon hör telefonen.
"Jag hinner inte" tänkte hon- och rusade iväg mot busshållplatsen utan att svara.
En timme in på arbetsdagen kommer hennes chef och säger att hon har telefon.
Hon gick till kontoret och tog luren..... (hon grät när hon berättade detta för mig).....

......och så hör hon rösten som säger att hennes mamma befann sig på sjukhuset. Och blev ombedd att komma snabbt, mammas tillstånd var kritiskt.
Hon hann upp för att hålla sin mammas hand medan hon drog sin sista suck.

Mamman hade drabbats av en massiv blödning i hjärnan.

Så avslutade hon med att säga:" Jag vill göra för någon annan det jag inte gjorde för mamma.
Komma hem och fika, äta middag, vara där."
 

Mitt andra besök var en mor med två barn.
Hon sökte en frivilligarbetare som extramormor.
Hon berättade om hur hon en morgon går till jobbet via dagis och hur hon en bit in på förmiddagen blir uppringd och får veta att hennes man tagits in på sjukhus allvarligt skadad vid en trafikolycka.
idag är det inte möjligt för dem att leva tillsammans eftersom hans hjärnskador är så grava.

......och jag som glömde att ge honom morgonpussen innan jag rusade iväg sa hon.
Hade jag gjort det hade han kommit lite senare iväg och kanske inte mött långtradaren just där han gjorde.....

Det är många tankar jag får när jag funderar på hur våra små  - till synes obetydliga val  - kan få såna konsekvenser.

Hur ofta tänker vi på att varje gång vi ses kan vara den sista?
Hur ofta tänker JAG på det?

 

Gunilla

5 augusti 2009 10:50

Det tänker jag ofta på och är alltid lika tacksam att jag fick ett fint sista avsked av min son...
trots att jag då inte visste att det var sista gången jag såg honom och höll om honom i livet.

Kram Gunilla

http://blogg.passagen.se/pgrrr

 

Linn

5 augusti 2009 17:18

Jag har tänkt på det ända sedan jag var liten. Jag har alltid säga farväl med en kram, eller om det varit en telefon - "Jag älskar dig".
För jag var (och är) rädd att någon gång kommer det där "Jag älskar dig" bli det sista jag säger till personen.

http://osminkadfritidsforfattare.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar  mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute.   ...

  Men vad är nu detta? Moses i soffan!   Ingen hund i soffan sa vi ju! Men vem kan motstå?    Ta hand om dig och de dina, det viktigaste av allt.     ...

          Du som nu och då tittat in till mig under åren kanske saknar morgonrapporten med grattisar med mera.   Orsaken är ju minständigt försämrade syn- Jag väntarr på det program som, ska lunna ge mig nya möjligheter. Den väntan ...

             Plusgraderna har återvänt till Norrköping. Och med dem slasket.   Ingen sol varken idag - 4 januari  eller imorgon - trettondagsaftonen som det ser ut.   Dagens officiella tema; 4 JanuariPunktskriftens dag*Världshy...

    På minussidan även idag. Ingen direkt vind vilket nog gör vädret ännu skönare.     Dagens officiella tema:   3 JanuariJ.R.R Tolkien day   Alfred och Alfrisa har namnsdag och grattas så varmt! DU som har födelsedag idag får...