Det är en lätt dag och solen står snett på över slätten.
Snart ska klockorna ringa, ty det är söndag.
Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig
som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker
fönsterrutorna.
Män rakar sig framför speglarna på köksborden och
kvinnorna skär gnolande upp bröd till kaffet och
barn sitter på golvet och knäpper sina livstycken.
Det är den lyckliga morgonen till en ond dag,
ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn
av en lycklig man.
Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livstycke
och mannen som rakar sig säger att i dag
skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan gnolar
och lägger upp det nyskurna brödet på ett blått fat.
Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen
som skall döda barnet vid en röd bensinpump i den första byn.
Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i
glaset ser han en liten blå bil och bredvid en ung flicka som skrattar. Medan flickan skrattar och mannen tar den vackra bilden skruvar
bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får
en fin dag.
Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn
tar upp sin plånbok ur fickan och säger att de ska åka till havet
och vid havet skall de låna en båt och ro långt
Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsättet
vad han säger, hon blundar och när hon blundar ser hon havet
och mannen bredvid sig i båten.
Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan
han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren
som gnistrar i solen och nyter av glansen och doften av
bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och
den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller
är den röd av blod.
Men samtidigt som manen i bilen i den första byn slår igen
dörren till vänster om sig och drar ut startknappen
öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar
inget socker.
Barnet som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor
står på knä i soffan och ser ån som slingrar sig mellan alarna
och den svarta ekan som ligger uppdragen i gräset.
Mannen som skall förlora sitt barn är färdigrakad och viker
just ihop spegeln.
På bordet står kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna.
Det är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt barn
att springa över till Larssons och låna några bitar.
Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen efter det
att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall ro
så långt ut som de aldrig förut rott.
När barnet sedan springer genom trädgården tänker det
hela tiden på ån och på båten och på fiskarna som slår
och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar
att leva och att båten skall ligga där den ligger hela den
dagen och många andra dagar.
Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen
och medan barnet springer över vägen far den lilla
blå bilen in i den andra byn.
Det är en liten by med små röda hus och
nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen
höjd och se bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett
högt moln av damm bakom sig.
Det går mycket fort och mannen i bilen ser äppelträden och
de nytjärade telegrafstolparna skymta förbi som grå skuggor.
Det fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn,
de ligger fint och säkert mitt på vägen och de är ensamma
på vägen - ännu.
Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk bred väg
och ute på slätten går det ännu finare.
Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen
känner han sin kvinnas kropp.
Det är ingen ond man.
Han har bråttom till havet.
Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå
skall han snart döda ett barn.
Medan de rusar fram mot den tredje byn sluter flickan åter
ögonen och leker att hon inte skall öppna dem förrän de kan
se havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar
och hur blankt det skall ligga,
Ty så barmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en
lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en
kvinna skriker ut sin fasa kan hon blunda och drömma om
havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns
föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt
barns vita tänder och om en roddtur och barnet själv kan
stänga en grind och börja gå över en väg med några
sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela
den sista minuten ingenting annat se än en blank å med
stora fiskar och en bred eka med tysta åror.
Efter är allting för sent.
Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en
skrikande kvinna tar handen för munnen och handen blöder.
Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på benen
fast han har ett hål av fasa inom sig.
Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst utströdda
i blod och grus och ett barn ligger oroligt på mage med
ansiktet pressat hårt mot vägen.
Efteråt kommer två bleka människor som ännu inte fått
dricka sitt kaffe utspringande genom en grind och ser en syn
på vägen som de aldrig skall glömma. T
y det är inte sant att tiden läker alla sår.
Tiden, läker inte ett dödat barn och den läker dåligt smärtan
hos en mor som glömt köpa socker och skickat sitt barn
över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten
hos en gång lycklig man som dödat det.
Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet.
Den som ha dödat ett barn åker långsamt hem under tystnad
och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand
och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad
människa.
Alla skuggor är mycket mörka och när de skils är det
fortfarande under tystnad och mannen som har dödat barnet
vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att
behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika
att det inte var hans fel.
Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar
skall han istället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka
för att göra denna enda minut annorlunda.
Men så barmhärtigt är livet mot den som har dödat ett barn
att allting efteråt är försent.
|