Alla inlägg den 11 februari 2010

Av Kaela - 11 februari 2010 22:00

Ja malin - visst kan du låna bilden.

Egen är den, men det är inte jag som är fotografen.


Ha det gott och var rädd om dig!


http://kaela.bloggplatsen.se/2010/02/11/2526535-du-ar-fullkomligt-unik/

Av Kaela - 11 februari 2010 19:45




Kallt ute och ingen vår i sikte.

Då är en bra tröst en varm och god soppa med ett gott bröd till.

Svenska Dagbladet tipsar om fyra fina sopprecept.

Jag prövade grönkålssoppan idag och jag är mer än nöjd.

Tror jag ska pröva den indiska soppan imorgon.

http://www.svd.se/mathalsa/mathalsa/har-ar-4-goda-recept-som-alltid-fungerar_4228861.svd




Av Kaela - 11 februari 2010 19:35

Nja e-k - inte ett eget bibliotek, men en och annan bok som jag gillar att läsa i-korta berättelser.

Gillar din blogg också!


Ha det gott och var rädd om dig!


Kram!


http://kaela.bloggplatsen.se/2010/02/11/2528098-du-ar-har-just-for-att-det-ar-du-just-som-du-ar-som-behovs/

Av Kaela - 11 februari 2010 15:35

  


Jag har hört berättas om en man som fann slokande och döende träd, buskar och blommor när han gick ut i sin trädgård.

Eken sa att den var döende därför att den inte kunde bli lika hög som tallen.


Då han vände sig till tallen fick han veta att den slokade därför att den inte hade druvor som vinrankan.
Vinrankan var döende - därför att den inte blommade som rosenbusken och så vidare.


Tillslut hittade han en växt, en pensé som blommade och såg lika fräsch ut som alltid.


Han fick följande svar på sin fråga:
- Jag tog för givet att du ville ha en pensé när du planterade mig.
Om du ville ha en ek hade du planterat en ek.
Om du hade velat ha en vinranka eller en ros hade du planterat det.
Så jag tänkte att eftersom jag inte kan vara någonting annat än det jag är, ska jag försöka vara det efter min bästa förmåga.


  Lärdomen av detta är att , du är här för att just som du är behövs du!

Annars skulle någon annan ha varit här.

Du uppfyller någonting väsentligt, så som du är… Se bara på dig själv. Du kan bara vara den du är!

Det finns inte någon möjlighet för dig att vara någon annan.

Du kan antingen njuta av den du är och blomstra, eller fördöma det och vissna bort.

Av Kaela - 11 februari 2010 11:31

  


I en hamn på Europas västkust ligger en fattigt klädd man i sin fiskebåt och dåsar. En flräsigt klädd turist sätter just i en ny färgfilm i sin kamera för att fotografera den idylliska tavlan: blå himmel, grönt hav med fredliga snövita vågkammar, svart bröd, röd fiskarmössa. Klick.

En gång till: klick, och eftersom alla goda ting är tre, och det är bäst att ta det säkra före det osäkra, en tredje gång: klick.

Det spröda, nästan fientliga ljudet väcker den dåsande fiskaren som sömnigt rätar på sig, sömnigt fiskar efter sitt cigarettpaket, men innan han funnit det han söker har den ivrige turisten redan hållit en ask framför nästan på honom, inte direkt stoppat cigaretten i munnen på honom men lagt den i hans hand, och ett fjärde klick, cigarettändarens, avslutar den brådskande artigheten.

Genom det överdrivna i denna flinka artighet, detta för mycket av det goda som knappast går att mäta och som man aldrig kan sätta fingret på efteråt, har det uppstått en irriterande förlägenhet som turisten - kunnig i landets språk - försöker överbrygga genom ett samtal.

"Ni kommer att få fin fångst idag."

Huvudskakning från fiskaren.

"Men jag har hört att vädret är gynnsamt."

Huvudnickning från fiskaren.

"Ni ska alltså inte fara ut?"

Huvudskakning från fiskaren, stigande nervositet hos turisten. Förvisso ligger den fattigt klädde karlens väl honom varmt om hjärtat; sorger över det försuttna tillfället gnager honom.

"Å, ni mår inte bra?"

Äntligen övergår fiskaren från teckenspråk till talade ord.

"Jag mår alldeles utmärkt", säger han. "Jag har aldrig mått bättre."

Han reser sig, sträcker på sig, som om han ville demonstrera hur atletiskt byggd han är: "Jag mår alldeles fantastiskt bra."

Turistens ansiktsuttryck blir allt olyckligare, han kan inte längre hålla tillbaka den fråga som så att säga hotar att spränga hans hjärta: "Men varför far ni inte ut då?"

Svaren kommer prompt och knappt. "Därför att jag var ute redan i morse."

"Var fångsten bra?"

"Den var så bra, att jag inte behöver fara ut en gång till, jag fick fyra humrar i min korgar, nästan två dussin makrillar…"

Fiskaren som äntligen blivit vaken, töar nu upp och klappar lugnande turisten på axeln.

Han tolkar dennes bekymrade ansiktsuttryck som ett uttryck för visserligen onödiga men ändå rörande sorger.

"Jag har till och med nog för imorgon och i övermorgon", säger han, för att lätta främlingens sinne. "Får jag bjuda er på en av mina?"

" Ja, tack."

Cigaretter sticks i munnar, ett femte klick, främlingen skakar på huvudet och sätter sig på båtkanten, lägger ifrån sig kameran, ty nu behöver han bägge händerna för att ge eftertryck åt sina ord.

"Jag vill ju inte blanda mig i era personliga angelägenheter", säger han, "men föreställ er att ni for ut en andra, en tredje, kanske till och med en fjärde gång idag, och ni skulle få tre, fyra, fem, kanske rentav tio dussin makrillar … föreställ er det."

Fiskaren nickar.

"Ni skulle", fortsätter turisten, "fara ut två, tre, kanske fyra gånger inte bara idag, utan imorgon, i övermorgon, ja varje gynnsam dag - vet ni vad som skulle hända?"

Fiskaren skakar på huvudet.

"Ni skulle senaste om ett år kunna köpa er en motor, om två år en båt till; om tre eller fyra år kunde ni kanske ha en liter kutter, med två båtar eller kuttern skulle ni naturligtvis få större fångst - en dag skulle ni ha två kuttrar, ni skulle …", entusiasmen gör att rösten sviker honom ett par ögonblick, "ni skulle bygga ett litet kylhus, ett rökeri kanske, och sen en konservfabrik, flyga omkring med egen helikopter, lokalisera fiskstimmen och dirigera era kuttrar via radio.

Ni kunde förvärva laxrättigheter, öppna fiskrestaurang, exportera hummern direkt till Paris utan mellanhänder - och sen…" - åter mister främlingen målföret av entusiasm.

Semesterglädjen har nästan runnit av honom, och bedrövad i sitt innersta skakar han på huvudet medan han ser ofångade fiskar muntert hoppa i tidvattnet som fredligt rullar in mot stranden.

"Och sen", säger han, men åter blir han stum av upphetsning.

Fiskaren dunkar honom i ryggen som man gör med ett barn som satt i vrångstrupen.

"Ja, sen?" frågar han tyst.

"Sen", säger främlingen med stilla hänförelse, "sen kunde ni lugnt sitta här i hamnen, dåsa i solen - och se på det härliga havet."

"Men det gör jag ju redan nu", säger fiskaren, "jag sitter lugnt i hamnen och dåsar, det var bara ert klickande som störde mig."

Tankfull gav sig turisten av därifrån, en lärdom rikare, ty han hade också en gång trott att han arbetade för att en dag inte behöva arbeta mer, och han kände inte längre ett spår av medlidande med den fattigt klädde fiskaren, bara en smula avund.

Ur boken: "Långsamhetens lov"

Av Kaela - 11 februari 2010 10:08

Det är inte förvånande att Röda Korset får känna av att det blåser misstroendevindar.

Dels en bedrägerimisstänkt chef och så enligt min åsikt astronomiska löner och arvoden.

Att sko sig på välgörenhet är verkligen något jag ifrågasätter.


"Röda korset har ett verksamhets­område som varken Läkare utan gränser (MSF) eller Hoppets stjärna kan konkurrera med"....skriver artikelförfattaren Per Allan Olsson som också är internationell  programsamordnare....

Men så tillägger han: "Därmed inget ont sagt om dessa organisationer.....

Det är att slå med ena handen och smeka med den andra.

Att alls namnge andra hårt arbetande ideella organisationer på det sätt som görs här är verkligen något jag vill ifrågasätta.

Jag tror inte att tilliten till den egna organisationen ökar för att man ifrågasätter andra - och dessutom helt utan orsak.


Jag tycker inte alls att man ska lägga ner Röda Korset, som enligt artikelförfattaren ett flertal bloggare vill.

Däremot tror jag Röda Korset får räkna med att det tar tid att återupprätta förtroendet.

Och kanske behöver man diskutera löner och arvoden!


Jag har ett livslångs förhållande med Röda Korset!

Mina föräldrar var medlemmar och arbetade intensivt för RödA Korset på den lilla ort där jag växte upp.

Ingen av de som arbetade timmar och åter timmar där och då den lilla lokalföreningen hade en enda krona i ersättning.
Deras lön var känslan av att få arbeta för att underlätta för medmänniskor i Sverige och utomlands.

Så är det säkert fortfarande i de små lokala Röda Kors föreningarna

Och jag undrar om inte den känslan ger mera livskvalite än sexsiffriga lönecheckar.

En känsla som jag gissar är svår att få när man har en hög ekonomisk ersättning.



Så är det säkert fortfarande i de små lokala Röda Kors föreningarna

Av Kaela - 11 februari 2010 06:21



  


Det viktigaste är inte varifrån man kommer utan vart man går.

Okänd tänkare

Presentation

Fråga mig

144 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
<<< Februari 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Kaela med Blogkeen
Följ Kaela med Bloglovin'

Gästbok

Översätt bloggen

Andras bloggar

Läsvärda bloggar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se