Alla inlägg den 17 juni 2010

Av Kaela - 17 juni 2010 13:15

Ja nog är vi bra komplicerade och märkliga vi människor e-k - som kan tänka så upp och ner.

En riktigt bra dag till dig också!


...har du tänkt på...

Av Kaela - 17 juni 2010 13:13

En stor tackkram för de orden e-k!


Smärtan är en moder

Av Kaela - 17 juni 2010 13:10

Ja att träning ger färdighet är utan tvekan ett gammalt uttryck som står sig e-k!


Hoppas solen lyser på dig också idag.

jag ser den visserligen bara genom fönstret på jobbet - men det är gott det också.

Ljuset ger harmoni.


Kram


DU är en underbar person


Av Kaela - 17 juni 2010 13:04

I

VLT berättar idag att i Västerås kommer det snart att bli enklare att hitta direkt till parkeringsplats i innerstaden.

Digitala skyltar ska visa var det finns lediga p-platser.


Toppenbra idé tycker jag - och säkert alla som snurrat runt i en halvtimme för att få en plats för bilen så man kan uträtta det där ärendet som tar fem minuter.


Något att ta efter för andra städer!


Av Kaela - 17 juni 2010 06:46

  


I den sena natten
ser jag upp

mot himlavalvet

finner ro
för tunga tankar

räknar stjärnorna
och börjar om igen

djupa sår
ska sluta blöda

och bli ärr

och nog är väl förtvivlan
en moder

som ur svarta nätters
smärta

föder något nytt



för det
vill jag skänka

min tacksamhet

Kaela

Av Kaela - 17 juni 2010 06:40

  



Bussen tog sig fram genom årets första snöyra...bromsade in vid den sista hållplatsen innan staden bara skulle vara ljus bakom oss.
Då stiger hon in...en främmande fågel tänkte jag...så vacker...det svarta håret gråsprängt vilket förstärktes av snöflingorna hon bar med sig.
Hon närmade sig min plats och upptäckte att stolen bredvid min var ledig.
Halvt motvilligt tog jag ner min ryggsäck från sätet.


Hon satte sig, räckte mig handen och sa: Adrina heter jag.
Jag sa mitt namn och så lägrade sig tystnaden mellan oss för en stund.
Plötsligt vänder hon sig mot mig och säger: "Får jag berätta min historia för dig?"
Lite överrumplad nickade jag bara till svar..men bättrade så på det med ett..javisst, gärna.


Så började hennes berättelse..."vi vaknade en natt av att det bultade hårt på vår dörr..tre soldater störtade in, slet min man ur sängen och nerför trapporna.
Jag hörde ytterporten slå och så ett skott.. så blev allt tyst.. så förfärligt tyst.
När jag böjde mig genom fönstret såg jag min man där på gatan..orörlig i en blodpöl.


Jag insåg att jag måste fly och slet upp vår ettåring ur sängen, band fast henne på min kropp som redan var tung på grund av min graviditet,plockade ihop pengar och lite småsaker i ett knyte, slängde på mig kappan och sprang nerför trapporna..
Bort..ut ur stan var min enda tanke..bort över bergen..till det andra landet..för att ta mig vidare till Sverige.
Min man hade alltid sagt att dit ska vi. Där blir ingen förföljd och man får ha vilken åsikt och vilken tro man vill- och alla är vänliga.
Av den orsaken hade vi hela tiden lagt undan lite pengar, de jag nu gömt i mitt knyte.


Natten var iskall och stjärnklar. Bergen var höga och tog alla mina krafter.
Jag gav den lilla di, men hon gnällde ändå. Min mjölk mättade henne inte.
Rev i den svarta jorden efter rötter och annat att äta. Två dagar då jag gömde mig.. och två nätter då jag vandrade. Till slut barfota eftersom mina skor gått sönder.


Men så äntligen i gryningen den tredje morgonen såg jag staden därnere.
Ett par timmar senare var jag där.
Köpte mig ett par nya skor och lite mat till mig och den lilla.
Så en bussbiljett till den stad där flygfältet låg.


19 timmar senare togs jag emot av utlänningspolisen på Arlanda.
Fick bo på en flyktingförläggning. Fick asyl.
En dag en helt ny fin lägenhet där jag och mina två små flickor hade det så gott.
De pratade redan svenska felfritt medan jag stakade mig fram bland de besynnerliga orden.


Idag är de 20 och 19 år- vet inget om sångerna från mitt land och inget om min längtan hem.
För dem är hemma här.
Och här är så bra. Men jag längtar...förstår du sa hon och vände sig plötsligt emot mig."


Ja ssvarade jag.. jag förstår.


Vid nästa hållplats steg hon av. Vände sig om innan hon försvann ut i mörkret och vinkade och kvar satt jag - med ett liv i mina händer.


Nu kände jag att jag ville skriva ner hennes historia och kan bara hoppas att jag lyckats återge den lika gripande och lika osentimentalt som hon gav den till mig...


 Kaela



Av Kaela - 17 juni 2010 06:30

Kanske minns du att jag häromdagen skrev om svensk adoptivmamma som dumpade sin adoptivdotter i hennes ursprungsland Gambia.

Idag har Dagen en artikel som ger ett annat ljus över situationen.

Tydligen bor flickan hos sin biologiska pappa och vistelsen i Gambia har kommit till i samförstånd mellan adoptivföräldrarna i Sverige  och pappan i Gambia(mamman sägs också vara flickans moster som adopterade flickan då hennes biologiska mamma dog).

Det är tråkigt att de som skriver in nyheter är så illa dåligt underrättade.

Vi får hoppas att allt blir till det bästa i första hand för flickan men också för dem omkring henne.


Av Kaela - 17 juni 2010 06:20

  

 

Det angår också dig när det brinner hos grannen

Horatius

Presentation

Fråga mig

144 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30
<<< Juni 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Översätt bloggen

Andras bloggar

Läsvärda bloggar


Skapa flashcards