Är Sverige ett rasistiskt land?

Ja nog verkar det så när jag läser artikeln i Dagen om de skrönor som sprider sig i Landsbro sedan man fått veta att ett trettiotal flyktingar ska flytta in.

Hur ska dessa flyktingar kunna ha minsta chans att visa vilka de är när det redan innan de ens anlänt påstås saker om dem - som till exempel att de stjäl tvätt från tvättstugorna?

Vem av oss skulle vilja vara i deras kläder?

Det mångkulturella Sverige existerar på fotbollsplanen, i städbolagen och i musikbranschen - inte på så många andra ställen.

Varför släpper vi inte in dem som vilken som helst annan ny granne, ny medlem i kyrkan,. ny arbetskamrat, ny i lokalpolitiken?

Om man får tro artikeln i Dagens Nyheter så är hajar inte bara farliga.

Ofrivilligt visserligen - men ändå väcktes en tahitisk fiskare som driviit omkring i sin båt på Söderhavet sedan maj månad när han plötsligt väcktes av en haj och fick syn på en stor båt som just passerade.

Artikeln är fåordig - men tydligen lyckades han göra besättningen på båten medveten om sin belägenhet så att de tog honom ombord.

Ibland längtar jag efter en obruten tid av ensamhet.

För att hinna lyssna klart till mitt inre.

Lyssna klart på vad livet egentligen har att säga mig just nu.

Låta rösterna från alla möten under arbetsdagarna sjunka undan - och möta mig själv.

Att lyssna - ja det är i alla lägen en konst.

Och kanske är den allra största konsten att lyssna till sig själv.

Att lyssna till tankarna - till funderingarna - låta dem prata till punkt....och gå in i den totala tystnaden för att vila en stund.

Det är svårt när man lever arbetsveckorna igenom  - ofta med både 10 och 12 timmars arbetsdag  - med människor vars behov man lyssnar till.

Jag älskar att göra detta.

Men ibland blir jag rädd.

Rädd för att jag inte ska orka vara där till 110% vid varje möte.

Om jag inte orkar det - då är min insats utan värde.

Det går att ta mikro-pauser en lång tid....men snart ... en dag...vill jag ha minst en hel vecka.

Igår eftermiddag ochh kväll var jag med om en underbar femtioårsdag.

En vän sedan många år - en av de allra närmaste - har nått krönet som man sa förr om 50-årsdagen.

Hennes tre barn hade dragit ihop vänner från i stort sett hela hennes liv....och ordnat med ett firande som få är så värda som hon.

Med en värme som kan smälta Antarktis inom sig var hon värd det storslagna firandet många gånger om.

Hon hämtades till festen av en helikopter.

Här nedan just före landningen  - och hennes livs överraskning - när runt 60 människor står och vinkar och hälsar henne välkommen!

Tal och sång och dans uppvisning av sonen och hans grupp.

Vidunderligt god mat och en urfin tårta - gjord av en vän.

Fotots färg beror på spotlights.

En dag som hon aldrig kommer att glömma - just som hennes barn och vänner ville!

Visste du att 3-4000 svenska barn under arton år förlorar den ene av sina föäldrar genom dödsfall varje år.

Som artikeln i Svenska Dagbladet säger: Det är nio barn per dag!

Vi som vuxna runt omkring vill gärna skydda barnen.

Se till att de får ha det tryggt även om en förälder är på väg att dö - eller just har dött.

Men barn är små seismografer.

De känner saker som de inte förstår.

Och det kan leda till betydligt svårare känslor än att få veta hur det verkligen är.

Alla måste hjälpas åt att hjälpa dessa barn på rätt sätt.

Genom att de får vetskap istället för märkliga aningar som gör att hela livet blir diffust och märkligt för dem.

Skolan, barnomsorgen, sjukhuset där föräldern vårdas eller dör - alla har del i ansvaret.

Och även vi som vänner till familjen - eller kanske till och med är en del i familjen måste lära oss att verkligheten aldrig kan bli så skrämmande som fantastoerna ur de diffusa aningarna.

Du som haver barnen kär

se vår skuld och bär den!

Förbarma dig över
vår blindhet
vår oförmåga

låt inga dagar gry
till nya svek

låt barnens rätt
få räcka
bortom orden

Kaela

Ingenting får jorden att verka så rymlig som att ha vänner på avstånd.
De utgör breddgraderna och längdgraderna.
Henry David Thoreau