All världens mörker kan inte släcka skenet från ett enda ljus.

 Franciskus av Assisi

Jag brinner för att upptäcka guldkornen i vardagen.

Du vet, de där små händelserna som blir stora saker varje dag.

Jag vet inte vad som är guldkorn för dig - men jag har upptäckt att varje dag har många gyllene stunder.

Morgonduschen-som gör mig redo för den nya dagen med sitt varma vatten och den goda doften från tvålen.

Det stora badlakanet jag sveper in mig i efteråt....

Ett annat av dagens första guldkorn för mig är kaffet vid frukosten.

Jag njuter med både kropp och själ.

En bra början på en bra dag.

Lönnen på baksidan av vårt hus som på hösten fullständigt brinner av färger lockar fram både glädje och vemod, även nu när den när den står bar.

Möten mellan människor - såna där man verkligen vågar mötas är en riktig höjdare och jag är lycklig nog att ha arbetsdagar som är fulla med möten.

Det gäller att se till att det blir ett möte - och inte bara att man ses.

En liten unge som ler mot mig från sin vagn i snabbköpskön kan få mig att bli så hjärtinnerligt glad.

Ett vänligt hej av grannen.....

Ett telefonsamtal...ett sms...

Ja faktiskt så är varje dag full av små guldkorn - om vi bara ser dem!

Besöker Örebro och gjorde en visit på Länsmuseet. Skakades av utställningen om Svensk fosterhemsvård. Har du möjlighet så gå och se den utställningen!

Bilden lånad här

Om Facebook kan man tycka både det ena och det andra.

Men en god sak har det fört med sig.

Aldrig någonsin i historien har vi väl sagt så mycket goa saker till varandra och kallat varandra för finaste, underbara och bästa i den utsträckning som vi gör på Facebook.

Det är ett fenomen som jag tycker gör Facebook till en bra företeelse.

Men visst - ännu bättre är det ju om vi tar med oss alla dessa fina ord och uttryck ut i det verkliga livet.

Om vi vågar säga: finaste du till vännen vi möter i folkvimlet - och uttrycka vår glädje över att möta denna person så där oplanerat - ja då har Facebook åstadkommit något som knappast kan beskrivas som något annat än en revolution!

Stella, mitt yngsta barnbarn som blir tre år i mars!

En liten filosof!

Grattis idag - den 3 januari Alfred och Alfrida på namnsdagen!

Klicka här för att läsa mera om era namn

Trött på julsmakerna och slut på resterna efter nyårsmiddagen.

Varför inte göra en enkel och god kasslergratäng någon av de två vardagar vi har just nu.

DETTA BEHÖVER DU HA HEMMA:
Kassler. (ca 500 gram till en normalstor gratängform)

Ris

Krossad ananas på burk, lite avrunnen.

Färska champinjoner, mängd efter smak och tycke.

Riven ost

Cocktailtomater om man vill lyxa ttill det lite

Till såsen:

Smör

Mjöl

Mjölk eller grädde.

Curry.

SÅ HÄR GÖR DU:

Koka ris

Sätt ugnen på 200 grader

Lägg det kokta och avsvalnade  riset i botten på gratängformen.

Skär kasslern i tärningar, lägg ovanpå riset.

Lägg sedan krossad ananans och tärnade färska champinjoner ovan på kasslern.
Gör en vanlig bechamelsås (vit sås) - smaksätt med lite salt och curry.

Slå såsen över innehållet i gratängformen.

(Gillar man inte curry kan man istället ta bechamelsås.)

Jag var 18 år och sommarjobbade på posten.
Brevbäraren som jag vikarierade för bad mig om en tjänst.
Den bestod i att läsa alla brev för en blind tjej som bodde ute på landet.

Han hade själv gjort det under alla sina år på posten så jag hörde mig själv svara ja även om jag kände mig lite osäker på uppgiften.

Jag hade aldrig hälsat på en blind person förut.

Då jag parkerat bilen och gick längs den gamla stigen som ledde fram till det lilla huset där den blinda tjejen bodde, var jag mycket nervös.

Väl framme vid huset öppnade ingen när jag knackade på.

Så hördes ett svagt >Kom in< inifrån huset.
När jag klev in i huset möttes jag av en person som kom gående med käppar under armarna.

Hon gick mot ett bord, men precis innan hon stötte emot vände hon sig mot mig och sa med ett stort leende:
- Hej! Jag heter Astrid.
- Kjell heter jag och jag kommer från posten, blev mitt sponata svar.

Det var början på en härlig relation.
Astrid var den gladaste människa jag någonsin mött och en fantastiskt god lyssnare.
Hon var 98 år och bodde själv i en stuga utan vatten och el.

Alla hennes närmaste vänner och släktingar hade gått bort.
Mina föräldrar hade just skilt sig så Astrid blev en av de personer jag kunde prata med om livet och annat.

Efter många fina samtal frågade jag en dag Astrid:

 Om du var ung igen och hade alla möjligheter att göra vad du ville med ditt liv, vad skulle du göra då?

Efter att ha funderat en kort stund svarade hon:
-Det första jag skulle göra vore att sopa min trapp och det andra att hugga ved,.
Astrid är den lyckligaste människa jag någonsin mött.

Kanske berodde det på att hon hade förmågan att fokusera på små saker i tillvaron och glädjas åt dem.

Ur Varför växer gräset/Förf. Kjell Enhager