Den där underbara våren vi längtar efter och som börjar tassa in lite från sidan redan nu - den kommer också att möta oss med en hel del regndagar.

Men får man möta dem i någon av Gudrun Sjödéns härliga regnkappor - ja då blir nog till och med regnet något att länta efter...

 Inte de billigaste.....men inte de dyraste heller....

När tiden går för fort
rusar fram, försvinner
jaga inte tiden, människobarn,
låt dig inte jagas
utan stanna upp
och vänd dig om!

Låt inte tiden gå ifrån dig
låt den komma till dig!
Möt den nya dagen
ögonblick för ögonblick
och fyll med närvaro och liv
den stund som är.............

Margareta Melin

Har du tänkt på att små barn ber om kärlek på ett rakt och direkt sätt.

När den lilla bebisen skriker och gråter förstår vi att det är kärlek, tröst och omtanke som behövs.

Men - märkligt nog - ju äldre vi blir, ju mer snedvridna blir sätten vi ber om kärlek på.

Tänk på alla utagerande tonåringar - de kan spraya ner väggar, vara stökiga i skolan, ha uppseendeväckande kläder och frisyrer.

Ja i värsta fall begå brott.

Kanske att de flesta av oss inser och förstår detta de ungas rop på kärlek.

Faktum är att vi fortsätter att ropa hela livet.

Men ju äldre vi blir desto mer svårbegripliga blir våra rop.

Det finns framför allt tre sätt som vi som fullvuxna använder oss av för att berätta att vi behöver kärlek:

Att skaffa sig en hög position på jobbet och att ha en massa prylar och bo i det bästa området.

Kanske för att mamma och pappa premierade lyckade skolresultat och bra beteende.

Medan det lilla barnet bor kvar inom oss - och gråter.

En del av oss gör sig själva osynliga.

Kanske för att deras föräldrar tyckte om dem när de var tysta, inte ställde några krav och gjorde som de blev tillsagda.

Att bli ett offer, martyr och tycka synd om sig själv

Kanske var det bara när vi var sjuka eller ledsna som föräldrarna gav oss uppmärksamhet .

Hur ska vi göra då?
Ska vi helt enkelt gå runt och säga: Älska mig!

Det skulle kanske vara svårt för omgivningen att svara på det...

Men vi kan öppna dörrarna in i oss själva på vid gavel.

Släppa in människor - det finns så mycket kärlek bland oss människor - men vi kan bara möta den när vi möter varandra och accepterar varandra oavsett olikheter.

Och inser att vi alla behöver kärlek..

Visst är våren på väg!

Även om det kommer en snödag emellanåt så kan den inte stoppa våren.

Idag skiner solen över gräsmattan som blivit helt bar, trots att den i mitten av veckan såg ut som mitt i vintern.

Träden som hängde tunga med snö på för bara några dagar sedan sträcker sina kala grenar mot ljuset.

Och det kvittrade i buskaget som jag passerade på min korta men härliga morgonpromenad.

Men bilderna är inte tagna i år....just nu är de bara ett löfte - men snart.....

Idag är det söndagen 23 februari och Torsten och Torun har namnsdag!

Jag gratulerar!

Min mor tillbringade sin sista tid i livet på ett hospice.

Personalen var alla utan undantag, helt underbara människor.

Jag funderade ibland över detta- och - över deras val av arbetsplats.

Vad är det som gör att man väljer att arbeta, finnas varje dag i dödens närhet?

En av sköterskorna jag frågade sa:  "Samtalen med dessa svårt sjuka har givit mig helt nya perspektiv."
Kan det vara så att närheten till döden ger ett nytt perspektiv på livet?

En annan sköterska svarade: "Jag som varit rädd för att flyga, rädd för att dö själv kunde plötsligt inte känna någon rädsla alls."

Många av oss går omkring i en knuten rädsla för döden.

Vi vidtar en massa mått och steg för att skydda oss mot den.

Vi vill helst inte tala om det.

Det mest förbjudna samtalsämnet har någon sagt.

Kan det vara så att i flykten från tanken på döden accumulerar rädslan och i närheten av döden försvinner rädslan?

Kan det till och med vara så att rädslan för döden kan hindra oss från att leva?

Rädsla, generellt sett, hindrar oss ju från att uppleva och leva fullt ut.

Jag tror att när vi ska dö behöver vi närheten till livet. 

Allt omkring oss som tyder på liv får betydelse. . 
Det som lever blir viktigt, en nyfödd kattunge, ett nyutsprucket löv För där finns livet.

Det är nog något som många av oss konstaterat när vi följt en älskad människas sista steg.

Kanske kan vara så att livet blir mera liv i dödens närhet.

Vi kan förstås inte gå omkring och tänka på döden varenda dag.

Men jag tror att om vi integrerar döden i vårt liv - accepterar insikten att det är något vi alla ska göra - dö - då kommer livet att bli mera levande.
Vi kommer att leva mera intensivt.

Verkligen vara i nuet.

Och det är ju i nuet som livet bor.

Njuta av duschstvålens doft, maten vi äter, människorna vi möter....

Minns du Anders Magnusson.

Mannen i Gorbatjov-masken vid rånet av SE-banken.

Idag arbetar han med sorgbearbetning.

Så gott det känns att få läsa om ett bevis på att liv kan växla spår.

Och att det som började så illa kan bli bra.

Ramlade på detta  när jag öppnade datorn just hemkommen från en tuff arbetsvecka.

Ed Hale låg på sitt yttersta....han hade en enda önskan kvar...att få hålla sin hustrus hand.

Hans hustru låg för döden på ett annat sjukhus.

Sjukhusen ställde upp och såg till att de kom till varandra.

I säängarna bredvid varandra tillbringade de den sista stunden av sin sextioåriga samlevnad.

Läs en berörande artikel om kärlek i  Expressen