Direktlänk till inlägg 25 juni 2014
Jag mötte en kvinna idag.
Hon är en bit över 50 år och har nu varit beroende av sin rullstol i tre år.
Hon fortsätter arbeta 75%.
Hon arbetar som ekonom på ett ganska stort företag.
Vi skulle träffas i ett helt annat sammanhang.
Men mot slutet av mötet förvandlades det affärsmässiga till något mycket mera personligt.
Sjukdomen har tvingat mig att leva livet lite saktare ...sa hon....och fortsatte...det är jag innerligt glad åt.
Nu hinner jag se och uppleva allt på ett helt annat sätt.
Förr var det 120 knyck varenda dag - och jag var egentligen blind för det som inte var direkt kopplat till det jag skulle útföra.
Jag tror att jag vågar säga att jag var en slags arbetsnarkoman.
Och ändå inte.
För jag led av det tunnelseende mitt liv hade utvecklats till.
Nu lever jag medan jag arbetar - och tar saker och ting i en helt annan takt.
Som alla andra ville jag att smärta skulle gå över snabbt och att välbehag skulle vara länge.
Men minnet kommer ihåg det mest intensiva ögonblicket av smärta eller välbehag och de känslor som fanns i episodens slutskede.
Ett minne som struntar i vad som faktiskt hände under hela perioden har man inte när man lever för fort.
När vi skildes kände jag den där magiska porlande glädjen över att en människa hade öppnat dötren och släppt in mig i den vishet hon så hårt förvärvat!
Så viktigt att vi lär oss leva lite mera sakta.
Inte bara springa genom tillvaron,
Dagen som just nu är på väg att försvinna kommer ju aldrig mera igen!
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | |||||||||
|