I bland möter man människor utan att riktigt mötas.

En del personer är som öppna böcker medan andra är som stängda böcker.
När man verkligen får möta en annan människa berikas man på djupet.

Alla har sina livshistorier värda att lyssna på.

Det människor varit med om i livet och berättar för mig upplever jag som gåvor.

Gåvor att kupa händerna omkring - och varsamt bära vidare

Det finns något som jag aldrig vill glömma, något jag alltid vill minnas.

Vikten av att möta varje människa med öppna sinnen och med välvilja.

Jag vill få varje människa jag möter att känna sig sig fullständigt accepterad som man är.

Jag vill möta den andre utan att begära att bli mött och stödja honom/henne i nuet, vilken nivå det än må vara på.

Jag vet ju att det jag gör en annan människa - det  gör jag också mig själv.

Jag vill verkligen ta mig tid att lyssna - möta den som är i behov av att få berätta, få tröst eller vill ha goda råd som att den är den viktigaste personen i mitt liv i just det ögonblicket.

Detta är ord som jag har på första sidan i min almanacka.

För att påminna mig - varje ny dags morgon - att bemöta var och en jag möter den dagen på rätt sätt.

Min största fiende i detta är stressen.

Jag tror du känner igen dig.

Vi vill göra rätt, men det blir så lätt att stressen förblindar oss, hindrar oss från att verkligen möta den vi möter just nu.

 Telefonerna ringer, tankarna far och oväntade, helt normala, saker inträffar.

Så svårt att hantera många saker samtidigt på ett bra sätt.

Ändå vill jag tro att om jag har detta som varje dags mål så kommer jag att lyckas oftare än jag misslyckas.

Jag fortsätter att läsa orden varje morgon - och satsa allt för att leva upp till dem - oavsett hur stressig den väntande arbetsdagen blir.

En ny morgon har grytt!

Och med morgonen kommer ljuset.

Även om det ännu är försiktigt, tvekande så kommer snart dagen att ha sitt fulla ljus.

Tänk - att det kommer ALLTID en ny morgondag och om du börjar med att önska dig en bättre dag än den du kanske hade igår så har du tagit första steget till en bra dag!

Det är ofta så att vi får det vi förväntar oss!

Det såg jag så tydligt igår när jag hade en sån där omöjlig dag.

Datorn på jobbet strulade.

Så fastnade papperet i skrivaren.....och när jag skulle kasta ut det kaffe som hunnit kallna i min mugg slog jag det så det stänkte......

Där konstaterade jag att detta är ingen bra dag!

Gissa vad som hände - allt gick på tok.

Så satte jag mig ner i den skäna besöksstolen i mitt arbetsrum och tänkte: Nu förväntar jag mig en fortsatt bra dag - och tänk den kom.....

Resten av dagen flöt allt på.

Det kändes inte längre som att allt jag tog i gick på tok!

Så nu när ytterligare en ny morgon gryr, är jag så otroligt lycklig och tacksam över att minjag vaknar frisk och utan oro - och jag kan möta  denna dagen med ett stort leende oavsett hur min gårdag såg ut .

Hade du också en sån där omöjlig dag igår?

Glöm den - och sträck dig med förväntan mot den här dagen.

Tro att den blir bra - att den väntar på dig med glada överraskningar!

Njut av ditt morgonkaffe eller te.
Känn så mjukt vattnet är i din dusch!

Med de här tankarna önskar jag DIG en riktigt bra dag!

Större än behovet av gemenskap
är behovet av de rätta ensamheterna
de rätta viloställena
i själ och hjärta belägna.
Liksom när ett hjärta
vilar sig mellan slagen
så måste i världspulsen
någonting på hjärtats plats
leda all vila och gång.
Friden måste vara i världen
mitt ibland oss.
Ingenting får göras
till ett påskyndande mål
dit envar tvingas skynda
snubblande över sig själv.
Din yttersta framtid är given.
Den är din död och din grav.
Men livet har spång till en evighet.
Den är spänd inom dig
mellan inre stjärnor.
På den stiger din tanke
in till omvänt riktad resa.

Harry Martinsson

För att klara informationen till alla frivilliga  i vår organisation (de frivilliga är vid det här laget är 251 stycken) ger vi ut ett slags programblad - faktiskt i formen av en tunn tidning på mellan 12- 16 sidor varje januari och varje augusti.

Där brukar också frivilliga ha några sidor för att berätta om sig själva och om sitt uppdrag.

I det nummer som är på väg ut före helgen nu, är det tre stycken som delar med sig.

När jag stod på tryckeriet och lämnade Vilmas berättelse fick jag tanken att det skulle kunna vara roligt för er mina kära läsare att få möta en av dessa 251 personer som har upptäckt kungsvägen till ett bra liv - att ge!

Här kommer Vilmas berättelse:

 Jag heter Vilma och är en tjej på 20 år.

Jag har alltid varit en sådan där som vill hjälpa. Både djur och människor. Till min mors förtvivlan släpade jag hem otaliga loppiga katter och andra övergivna djur som liten.

Men under tonåren blev jag mer och mer intresserad av att hjälpa människor.

Surfade runt en dag före jul 2013 och hamnade på Frivilligcentralens sida. där jag direkt kände mig hemma.

Skrev lite till Fc i ett mejl och sen var det besök där och kurser så det gick ett par månader.

Jag funderade under den tiden på vad jag ville göra, och till slut hade jag kommit fram till att jag ville ha ett uppdrag som stödkompis.

Det dröjde nästan två månader och under den tiden gjorde jag ett par punktinsatser.

Men sedan blev jag kallad till Frivilligcentralen för ett möte med Alina.

En tjej på 16 år som hade svårt att balansera sin bosniska tillvaro hemma och den svenska i skolan.

Hon kände sig annorlunda och hade dragit sig in i sig själv.

Mera visste jag inte när jag knäsvag gick för mitt första möte med henne.

Men oj så kul det var att känna att i stämde.

Nu har det gått ett halvår och vi har hunnit upptäcka att vi trivs jättebra ihop.

Vi ses ofta på stan, men hon har också varit med mig hem till mina föräldrar i Motala två helger.

De är lika förtjusta i henne som jag är.

Jag har bra kontakt med hennes föräldrar.

Hon känns som en lillasyster. Vilket är fint att ha när man inte har några syskon.

Kram från Vilma!

När jag vaknar idag är det nästan mörkt ute.

Så otroligt fort det går.

Nyss var det ju sol redan denna tiden på morgonen.

Det är utan tvekan så att hösten väntar bortom hörnet.

Oavsett om man läser i kvällstidningen att värmen kommer tillbaka - så inte blir det den där härliga värmen som juli bjöd på!

Höstkatalogerna börjar ramla ner i brevlådan - morgnarna blir mörkare nästan för varje dag.

Lite vemodigt känns det allt!

 Men snart brinner våra skogar i underbara färger som mättar vår skönhetslängtan!

Så visst är hösten vacker den också - även om den är mörkare och svalare.

Och om det vore ständig sommar fick vi ju aldrig längta!

Och längtan är något gott.

Den gör oss förväntansfulla.

Det gäller att leva i den dag vi har - men också låta längtan leva.

Inte den där heta brinnande längtan som utplånar allting annat - utan den stilla förväntan som ger oss hopp!

Önskar DIG idag en dag när du känner att du är här och nu - med en stilla förväntan inför det som kommer!

Den största klarheten 

Igår när jag samtalade med en person sa hon....ja man får hamstra lite.

Jag tror att vi alla vet att det betyder att spara, lägga upp förråd.

Men jag kom plötsligt att funbdera på om hamstra  kom av namnet på djuret hamster?

Sådana  funderingar får ju alltid mig att försöka ta reda på hur det egentligen ligger till.

Och det jag fick veta var bland annat att en liten hamster kan dra ihop och sparar upp till 50 kg föda i sitt fförråd.

Så tydligen har det med varandra att göra  - djuret och företeelsen.

Att ha någonstans att längta.

Att ha någonstans att komma,

självklart, utan att knacka,

rakt in i öppna armar ...

Från detta måste du avstå.

Och nu har du avstått och vunnit -

men kvällen är bräddad av uppbrott

och hemlängtans tonande vingsus.

Det dunkla och bittra är borta,

och kvar är ljuset och smärtan.

Det klara ärliga ljuset.

Den klara ärliga smärtan.

Anna Greta Wide