Nu är det fredagskväll och vi ser fram emot en skön helg.

Även om regnet vräker ner.

Det är ganska skönt att sätta sig i soffan också - och bara låta den här kvällen gå allt medan tankarna glider från det ena till det andra.

För min del minns jag onsdagens "Frivilligcentralen på stan" som en höjdare under veckan som gick.

Damen som slog ifrån sig med båda händerna inför utsikten att få en folder som berättar om vad vi gör och sa: "Jag betalar redan 150 kronor i månaden till Röda Korset.... en söt leende frivillig som säger....men vi vill inte ha dina pengar....men kanske lite av din tid...O

Och charmiga Lisa vars leende ingen kan motstå...

Eller Robert som har uppdraget att skjutsa en dam i rullstol för att handla som kommer förbi...

En ny frivillig och en erfaren i samspråk om glädjen att ge - utan att tänka att få något tillbaka

Med dessa bilder på näthinnan slår jag mig ner i soffan efter en god middag och tänder ett ljus - och tänker på alla ensamma som varit lite mindre ensamma under veckan som gått - tack vare våra härliga frivilliga!

Och till dig som läser önskar jag en riktigt skön fredagskväll!!!  

Brittsommars

skira solflor

omfamnar

höstgrönskas

blida sötma

Flyttfågelflytten

förbi

Älgöde

prövas

Vindrikt

våtväder

väntas

Ingemar Flodén

När jag har talat med människor som drabbats av svår och lång sjukdom eller funktionshinder säger många att vännerna försvinner.

Det blir så tyst och tomt!

Kan det bero på att man inte längre kan vara lika aktiv som innan eller vad

Det är ju då man bäst behöver vänner för att kunna fortsätta ett meningsfullt liv.

Kan det vara så att vännerna till den som blivit sjuk upplever att personen ifråga inte är så kul längre.

När era vänner/arbetskamrater blir drabbade av ett funktionshinder/långvarig sjukdom så se till att dessa inte blir bortglömmda se till att de även fast de kanske inte fungerar på samma sätt längre får vara med i gemenskapen som innan de drabbades

Din vän är samma människa inuti fast kroppen skadats.

Tänk på att det nästa gång kan vara ni själva som blir drabbade och bortglömda  - det kan ta en sekund för livet att ändra inriktning.

Allt som är vänligt ment,
kommer för sent,  
målas med guld på kransars band,  
lägges som blomma i kallnad hand.  
Men huggen och stygnen  
under de gråa vardagsdygnen,  
de träffade djupt i det levande hull,  
som nu skall bli mull.

Vi smussla vår ömhet och ånger  
in i det öra,  
som ej kan höra,  
men hörde vårt hat så många gånger.  

Med godhet vi le  
mot ögon som längre ej se  
och först intill slocknade pannor  
böja vi oss utan bannor.

Måste det vara så?  
Vassa blickar och tänder  
mot bröder och systrar som kring oss gå  
med levande ögon och varma händer?  

Varför skall vårt väsens musik  
lösas och strömma rent  
först när det är för sent,  
brusa som tårar  
blott över bårar,  
bränna som kyssar blott stelnade lik.

Erik Lindorm

Idag är det torsdagen den 23 oktober och Severin och Sören har namnsdag!

Jag gratulerar!

Man kan fråga sig om vi behöver alla de gränser vi har satt upp?

Gör så och inte så....så gör man bara inte...så tänker man bara inte...

Självklart behöver vi gränser i olika avseenden.

Så att vi inte gör illa oss, ssjälva eller gör illa någon annan.

Bara det som vi själva gör med oss själva… så mycket, så ofta… så gediget, det vi gör med oss själva.

Begränsar oss!
Utestänger oss från det som är det stora äventyret - livet!

Det där livet som vi drömmer om.

Den värld vi uppfattar oss se bygger på de ramar vi själva tillverkat eller tagit till oss av andra.

Det är kanske svårt att tro att det är vi själva som inte tillåter oss att se mer än det vi mentalt klarar av att tro på.

Det övriga filtrerar vi själva bort!?

Visst är det nödvändigt att hålla sig till vanor och rutiner för att livet skall fungera på ett rationellt sätt.

Det är inte de gränserna eller vanorna jag avser.

Om vi bestämmer oss för att fokusera på  det lilla, så fastnar vi i det lilla och nära perspektivet.

Om vi bara ser till det stora perspektivet så kanske vi missar detaljerna i nuet, där allting pågår.

Vad du väljer att tro på är helt och hållet din sak.

Var och en har sin väg att vandra.

Jag tror att jag vågar säga att jag följer delvis en väg som andra har gått före mig men jag har gjort en egen för mig unik variant av den.

För mig är livet ett äventyr - och jag vill hinna med att se och uppleva det jag möter utan att titta bort för att något inte passar in i min världsbild.

Kanske gör det livet oförutsägbart.

Men så är ju livet.

Vi gör upp planer och vi sätter upp gränser.

Och så kanske vi inte är med längre när det kommer till att planerna ska förverkligas.

Och vi är bara delvis med - om gränserna vi satt upp för oss själva är ett alltför effektivt filter.

Mod för mig är inte att utföra stordåd.

Mod är att våga säga ifrån, att våga riskera mycket för det man tror på.

Mod är att utmana sig själv och sina egna rädslor. 

Om man ställs inför ett etiskt dilemma där någon hamnar i kläm så hoppas jag att alla är så modiga som situationen kräver.

Mod är att våga handla så som mitt innersta säger mig att jag ska göra utan att snegla på vad som är accepterat.

Mod är att söka sanningen inom mig - och handla efter det jag hittar!

Och månen log genom rutan
och natten var mjuk och stum
det brann några ljus på bordet
och skuggor föll i vårt rum.

Och månen log genom rutan
och hjärtat slog varma slag
vi växlade tankar i natten
och skildes strax innan dag.

Och månen log genom rutan
och frågor fick gåtfulla svar
ibland satt vi andlöst stilla
och såg att månen fanns kvar.

Och månen log genom rutan
- vem hade hängt upp den så? -
och allt vad som sedan hände
kan bara månen förstå.

Birger Franzén