Direktlänk till inlägg 9 januari 2016
Egentligen känner jag dig inte,
minns inte din röst
och inte färgen på dina ögon.
Slumpen som lät oss träffas var officiell,
och halvkomisk som allt det officiella.
Ditt brev efter många år gällde också någonting annat,
en annan person
och en episod i det förgångna
som fallit mig ur minnet
till förfång för forskningen.
Ändå var det som om vi hade talats vid
genom årens tystnad,
in i det frusna landskap som du beskrev.
En ihållande vinter
är nog inte så dumt ändå, skrev du,
man får en illusion av att tiden står stilla
och att man får allt det uträttat
som bekymmer och hopp annars förhindrar.
Och så ligger det väl till:
sommaren är brådstörtad och smärtsam,
lovar timme för timme
vad nästa timme inte förmår hålla.
Den jagar andan ur oss
och lämnar oss efter sig som en oljefläck
på en parkeringsplats.
Inte känner jag dig längre,
du vintervarelse,
men när jag lyfter blicken från papperet
och ser isrosorna på snedfönstret,
är mitt hjärta hos dig.
Ord fladdrar till vid min tinning,
heta av den skönhet jag vill tro du har kvar
ännu när solen sista gången göms i havet.
Ur Visa solen ditt ansikte
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | |||||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | |||
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | |||
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | |||
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | |||
|