Det är svårt att vara närstående till någon som drabbas av sjukdom eller funktionshinder.

Särskilt givetvis om man är en av personerna i en parrelation.

Partnerns sjukdom och funktionshinder begränsar också den som är frisk.

IMånga gånger blir man sin älskades vårdare.

I de fallen är det ofta så att även den som är "frisk" i relationen också hunnit bli gammal och har en hel del skröpligheter och tuffa utmaningar gällande sin egen hälsa.
Om inte annat så får den problem med hälsan.

Det är inte rimligt att den som är 80 år och mera ska ha 24 timmars tjänstgöring....varje dag. 
Tio timmar per månad har man rätt att få kostnadsfri avlösning för att uträtta egna läkar -tandläkar besök.

I många fall räcker det inte till ens det.

Man skulle ju behöva en dag i veckan för att också få hålla kvar lite socialt liv.

Otroliga summor sparar dessa närståendevårdare åt samhället varje år.

Ibland stupar de själva vilket kanske kunde undviktigt med bättre stöd.
I många fall blir dessa par helt lämnade även av vänner.
Det blir svårt att bjuda hem och omöjligt att gå bort till vänner.

Och dessutom är många vänner låsta av egen sjukdom eftersom de vanligen är i samma ålder.

När det istället är så att det är mitt i livet som en av de två som vandrar tillsammans drabbas blir det också svårt att vara närstående i en parrelation.

Kanske begränsas man av sin käras sjukdom eller funktionsnedsättning.

(Man ska egentligen inte säga funktionshinder utan istället använda  funktionsnedsättning eftersom hinder är ett negativt laddat ord och det gäller ju att inte ge en tråkig känsla om man ska orka se positivt på det som hänt.)

Jag börjar veta en del genom mitt eget funktionshinder.

Syn och hörsel  som försvinner i ungefär samma takt.

Den medicinska gåtan är väl inte riktigt löst.

Hörseln är tufft men är lättare att korrigera.

Synen är svårt.

Det jag kunde göra för ett halvår sedan ser jag inte att göra idag.

Jag skulle önska en samtalspartner - för min käre mest....jag har lättare eftersom jag genom föreningsliv möter andra drabbade.

Vi har turen att kunna prata mycket med varandra.

Och jag vet att hans känsla av hjälplöshet är svår för honom.
Och hans egen sorg anade jag när han häromdagen sa: "Snart kanske du inte ser mig alls."
Vi vet ju inte om det blir så - men vi ser försämringen.
Och vi har inte så lätt att trösta varandra.

Han känner också det där knasiga behovet av att vara extra snäll.

Inte bli irriterad på att jag  fumlar och tappar- går in i balkongdörren  som är helt i glas...för jag ser inte att den är stängd.

Vi har pratat mycket med varandra om att när man diagnosticeras med något som kommer att påverka, livet, vardagen och förhållandet så mycket borde man hänvisas till en samtalskontakt )som kan fungera både för var och en och för båda tillsammans.

Det skulle hjälpt oss oerhört mycket och säkert andra i vår situation.
Jag har faktiskt sett att väldigt många separationer sker i den situationen där den ena blir sjuk.

Och vad jag har förstått är det ofta den som drabbats som tar initiativet.

Det borde alla få hjälp att undvika!

Det finns många andra sjukdomar och funktionshinder som drabbar närstående.

Gäller att inte glömma att den som står bredvid kanske är den som behöver mest stöd.

 

Victoria

11 oktober 2017 12:23

Hej!

Känner för er båda i den situation ni är i nu!

Kramar
Victoria

Kaela

11 oktober 2017 12:44

Tack finaste Victoria!

Stor kram tillbaka!

 

Ms. W

11 oktober 2017 13:34

Det är verkligen en mycket svår situation för båda inblandade. Mamma var på väg mot 90 när det visade sig att hon hade en ovanlig form av cancer. Den sista tiden kunde hon inte gå. I början av 2000-talet blev hon blind på ett höga efter en propp och såg så småningom allt sämre på det andra också. Hon fick ju hemtjänst långt senare, men hon kände sig tryggast när jag var där. Men när hemtjänsten tog över hennes medicinering också, fick jag inte ge henne ögondroppar eller nåt annat. Men jag var mycket hos henne och när hon till slut mest låg ringde jag hemtjänsten som tittade till henne lite extra ibland. Saknar henne och pappa (som fick cancer i hela kroppen).

Känner verkligen med dig och din man!

Styrkekramar

http://mywordsandimages.bloggplatsen.se

Kaela

11 oktober 2017 14:07

Att bli gammal innebär för alltför många sjukdom.
För en del är det så hela livet.
Och det är tufft.
Förstår att du saknar dina föräldrar mycket.
Det är ju de enda människor som följt en hela vägen.

Tck för dina deltagande ord - det är tufft - men många har det värre.
Allt gott till dig!

 

Ms. W

11 oktober 2017 15:56

Funnits en i bekantskapskretsen som föddes med en grav fysisk funktionsnedsättning, blev 54 år. Så finns det ju psykiska funktionsnedsättningar också.

Allt gott till dig också!

Kaela

11 oktober 2017 21:22

Ja det finns mycket vi människor kan drabbas av i den vägen.
Tur att vi kan drabbas av glädjefyllda saker också brukar jag tänka!

Ha en god natt önskar jag dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar  mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute.   ...

  Men vad är nu detta? Moses i soffan!   Ingen hund i soffan sa vi ju! Men vem kan motstå?    Ta hand om dig och de dina, det viktigaste av allt.     ...

          Du som nu och då tittat in till mig under åren kanske saknar morgonrapporten med grattisar med mera.   Orsaken är ju minständigt försämrade syn- Jag väntarr på det program som, ska lunna ge mig nya möjligheter. Den väntan ...

             Plusgraderna har återvänt till Norrköping. Och med dem slasket.   Ingen sol varken idag - 4 januari  eller imorgon - trettondagsaftonen som det ser ut.   Dagens officiella tema; 4 JanuariPunktskriftens dag*Världshy...

    På minussidan även idag. Ingen direkt vind vilket nog gör vädret ännu skönare.     Dagens officiella tema:   3 JanuariJ.R.R Tolkien day   Alfred och Alfrisa har namnsdag och grattas så varmt! DU som har födelsedag idag får...