Alla inlägg den 21 mars 2018

Av Kaela - 21 mars 2018 20:21

 

                 

 

Mörkret har sänkt sig över min stad.

Över din plats på jorden också kan jag tänka mig

Jag tror vi får ett extra behov av varandra när det  mörknar omkring oss.


Varma tankar och och händer som tröstar är som sol över frusen jord
Och den närhet vi har till varandra ger mera än tusen ord.....

sjunger vi i en sång...

 


Och det är verkligen mer än sant'

Det är inte bara dagarna som mörknar mot kvälol.


Det mörknar i världen....vi börjar få råd i Sverige om hur vi ska göra om Krisen eller Kriget kommer.

Något som inte hänt på 70 år eller något sådant.

Och vi får råd inför extremväder som anses hota oss!
Råd soom ska lära oss leva med risken för terror-attacker och ge oss kunskap om hur vi ska handla om det blirverklighet där vi befinner oss.


Kanske kommer vi att behöva dessa råd.

Men låt oss sytnna i nuet och inse att just nu är allt gott.

Just nu har vi det bra!

Och känna hur tacksamheten genomsyrar vår kväll!



Önskar DIG en skön avslutning på dagen och en riktigt god natt!

Av Kaela - 21 mars 2018 10:08

 

 


DET FINNS SÅ MÅNGA 

 

Det finns så många stigar
där ingen har fått gå
så många vackra visor
som ingen lyssnat på
det finns så många ängar
där inga barn har lekt
så många tomma händer
som ingen kind har smekt

Det finns så många strängar
som ingen stråke känt
så många sköna tankar
som aldrig satts på pränt
det finns så många toner
som aldrig klingat ut
så många sorgsna läppar
som ingen kysst till slut

Det finns så många vågor
som aldrig når en strand
och människor som gråter
runt om i alla land
Birger Framzén

Av Kaela - 21 mars 2018 09:56


 

 


Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel.

Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det.
Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga).
Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. 
Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer.
Anteckna och glöm.

Torpet sorlar av röster, det är världens centrum.
Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör.
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.

Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu.
Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan,
som en schackspringare.

Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig.
Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen.
Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade
lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Av Kaela - 21 mars 2018 09:46

 




Dagen är släckt, mörkret har väckt,
stjärnor och kattor och slinkor,
fyllda av skarn, slödder och flarn,
sova polishus och finkor.
Barnet det skådar i drömmarnas brus,
hur en ängel med lyktor går runt våra hus,
och ensam i kvällen den sena,
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om ben´a,
tillika om armar och hals.
Jag har sålt mina visor till nöjets estrader,
och Gud må förlåta mej somliga rader,
ty jag är ganska mager om ben’a,
tillika om armar och hals.

Grämelsens son i grammofon,
sprattlar för Hans och för Greta.
Pajas ack ja, schajas ack ja,
gott kan det vara att veta.
Skänk mej nu bara ett rimord på sol,
när jag redan har använt fiol och viol.
Ack, ensam i kvällen den sena,
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om ben’a,
tillika om armar och hals.
Jag har alls ingenting här i världen att vinna,
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om ben’a,
tillika om armar och hals.

Nils Ferlin

Av Kaela - 21 mars 2018 09:23

 

 

 

Som, julidagen förbrinner
i dofter, färger och sång,
så låt mig, Herre, förtäras
under ditt heliga tvång!

När åskorna dundrar och dånar
och dagen står oväderskall,
lär mig som blommorna dricka
hälsa ur slagregnens fall.

I insjöns blanka ruta
speglar sig strömolnens färd.
Så ville mitt öga få spegla
de eviga synernas värld.

Nu spelar en ensam fågel
i aftonens silvergrå.
O, låt mig som taltrasten sjunga,
när skymningen faller på.

Min Gud, som får öde marker
att blomma, dig beder jag:
Förvandla mitt hjärtas vinter
till slösande sommardag!

Nils Bolander

Av Kaela - 21 mars 2018 09:05


 
 
 
 


Också den dagen,
tom och vit i din dagbok,
en dag av avvaktan, paus, väntan på någonting annat -
också den dagen var full av pulsslag och andetag,
cellers liv och död och det tysta byggandets fullhet.
Också den dagen var omistlig,
ett nödvändigt steg på vägen -
vägen till det andra,
vägen till det nya...
där avstånden drunknar i närhet och vägen slutar i rymd.
Anna Greta Wide

Av Kaela - 21 mars 2018 08:58

 


  Sol, har du redan stigit över tjärnen och heden?
Skrattar du redan bredmunt med ditt ansikte gula?
Kom nu, så får du lysa på slafsande trasor,
fattiga äro barnen dina, magra och fula.

Sol, vill du höra visor om isen och natten,
vägarna äro hårda och stängda äro husen.
Nattrampet är jag trött av, och morgonen är min plåga.
Sol, dina små prinsessor äro rädda för busen.

Sol, varför är du vass som en rispande skära,
finns intet moln du kan smyga bakom?
Säj, varför kommer ljuset så oförskämt nära?
Tar du dock kanske trasor för blad och blom?

Sol, jag är nog en blomma, en vandrande blomma,
gifthus det har jag också, bakom trasiga blad.
Lys mig på mina vägar - du är dock min moder!
Död och brott blommar i ditt bländande bad.

Stackare mig som blott har dig till moder!
Sol, du som föder tusen små stinkande liv!
Sol, du är blott en måne på hemlösas vägar!
Sol, för de syndsvarta är du skarp som en kniv!

Sol, jag är full av hädelse, skynda dig, göm dig!
Skälvande må jag krypa ihop här i skuggan och gråta,
sol, om du är min moder, gå undan och glöm mig,
sol, vill du inte torka mig - kinderna äro våta!

Dan Andersson

Av Kaela - 21 mars 2018 08:55

  

 

 

 

Orkar du inte ett steg mer,


lyfta ditt huvud,


dignar du trött under hopplös gråhet


-- tacka då nöjd de vänliga, små tingen,


tröstande, barnsliga.


Du har ett äpple i fickan,


en bok med sagor där hemma


-- små, små ting,


föraktade i den tid, som strålade levande,


men milda fästen under de döda timmarna.

Karin Boye



I
 

Presentation

Fråga mig

144 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27
28
29
30
31
<<< Mars 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Översätt bloggen

Andras bloggar

Läsvärda bloggar


Skapa flashcards