Direktlänk till inlägg 20 september 2018
Gården står öde.
Mäktigt reser sig ännu huset
på höjden vid sjöstranden.
Dörrarna är stängda,
gardinerna neddragna.
Tystnaden är hörbar.
Framtiden stannar, väntar,
ser sig omkring med förundran.
Skogen, som en gång förvandlades
till svedjemark och åker,
hämnas och vänder tillbaka.
Människorna är döda, har flyttat
eller resignerat.
Ladugården är borta,
häststallet likaså.
Brunnslocket är murket och
vinschanordningen ur funktion.
Allt som en paus i livet.
Som en mejad äng föll björkarna
i Bastuhagen för nymornad motorsåg.
I hemskogen fälldes många träd,
på åkrarna planterades nya.
Åkrar är inte mera åkrar.
Utsikten över sjön har ingen
förgripit sig på. Stengärden, ett bevis
odlarmöda, står kvar så länge de är onyttiga.
Syrenhäckarna och bärbuskarna finns
så länge naturen godkänner dem.
Emellanåt behöver naturen människan.
Några veckor under högsommaren
står bilar parkerade på ladugårdsbacken,
eller framför stentrappan i det omejade gräset,
det är den årstid då tiden står stilla.
Men på granntomten hörs ljudet av lekande barn.
Framtiden är ännu oanvänd,
den är en gåva som väntar.
En traktor spinner på tegarna,
ännu är det liv i byn.
Var dag är den viktigaste och hoppet lever.
Men på höjden står gården öde.
Här tickade klockan på stugväggen,
här stod vaggan, här lever minnet
av arbete och fritid.
Här lever minnet av människor som gått bort.
Allt som bör sägas är ännu inte sagt,
men frågan om livets mening växer fram
och väntar på svar.
Martin Sandvik
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | |||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | |||
24 |
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |||
|