En helt underbar förmiddag har jag haft idag....med många nya människor att möta och lära känna 

Människor verksamma inom Novahuset, IOGT-NTO,  Kvinnokulan och Förrådet! Själv var jag ensam från Frivilligcentralen.

Jag finns ju kvar där som informatör, rådgivare med mera.
Det som var på agendan var att mötas och lära känna varandra för att minska svårigheten med att kontakta varandra för att samarbeta.

Att möta så många eldsjälar är verkligen fantastiskt. Så mycket vilja att förändra medmänniskors villkor och liv utan en krona i ersättning.

Visst finns det en hemlighet.

Tillfredsställelsen i att kunna göra skillnad för någon annan ger en kick som inga pengar och ingen lön i världen kan överträffa.

Sedan i full fart ut till DHR:s sommarhem Sjöstugan för att hålla i medlemsmötet där.

Förmiddagen var möten med m¨ånga unga medan eftermiddagen lite mera var de grå hjässornas sällskap.Även där människor som gör mycket för andra.

En promenad i Folkparken.

I regn.

Frånsett mannen med tre hundar och en och annan joggare var jag ganska ensam i hela stora parken.

Så långt jag kunde se i alla fall.

Kändes nästan lite märkligt att vara mitt i en medelstor stad och knappt se en människa.

Dropparna som föll var ganska ljumma- trots att det kändes som en höstdag eftersom dagen bjöd på en så mörk himmel .

Ändå var det helt klart ett sommar-regn.

Tankeverksamheten mår bra av regn ibland tror jag.

Det är som att varsebli sin omgivning i en helt ny dräkt.Och man blir blöt  - och  jag njuter av regnet mot huden.
Njuter av ljudet från regnets droppar och trivs i det grå ljuset.

Tankarna uppehöll sig mycket runt den fina frivilliga som jag precis fått veta,slutat sina dagar ibland oss.
En fantastisk kvinna!

Så ständigt beredd att göra något för någon annan.

Innan hennes hälsa svek för ett par år sedan  gjorde hon cirka hundra ledsagningsuppdrag om året. Även då - i friskare perioder -  fortsatte hon att ge ut av sig själv i frivilliguppdrag-under de bra dagar hon hade. Ända in i det sista
Ända till dagen för några månader sedan då hon föll på spårvagnsspåret  -  men då någon som tur var, hann dra undan henne i tid innan spårvagnen kom.

Ledsagning kan ta många timmar. Det handlar om att stödja till och vid besök i vården, kanske en promenad eller en shoppingrunda med någon som inte kommer ut på annat sätt.Det kan handla om att följa med på sopplunch till kyrkan, eller kanske till och med på barndop, bröllop eller begravning.
Tänk er hur många som känt trygghet och gemenskap genom hennes insatser under de nästan femton år hon fanns på Frivilligcentralen.

Dessutom gjorde hon besök hos en gammal ensam dam ett par timmar i veckan.

Att hon hade tid att göra så här mycket berodde på att hon arbetade halvtid - fram till pensionen - och resten av tiden under den tid hon var anställd som undersköterska på VIN

hade hon sjukersättning. 

Jag kände en sådan saknad  och sorg där jag gick - och jag frågade mig varför det så ofta är de goda människorna som oss för tidigt.

Tårarna av saknad blandades med regnet - fina Berit med sin långa fläta på ryggen, sin goda varma blick och sitt leende.

Men så kom några ord i min tanke som hon sa vid ett tillfälle när jag sa: "Fantastiskt fint av dig att göra allt du gör, men att du bara orkar. Du är ju inte riktigt frisk själv?"  Berit svarade: "Vet du- efter att ha sett hur stort behovet är så orkar jag inte låta bli!!"

Glad att fått lära känna Berit och samrabeta med henne i många år i det godas tjänst.

Men tomrummet efter henne ekar i mina tankar just nu.

Det kommer en dag när det går över och jag bara känner tacksamhet för att fått dela många fina stunder av livet med henne.

Till dess njuter jag av den underbara doften från alla kärleksfrön hon sådde ut under sin vandring på jorden!

Nu vill jag önska DIG en riktigt fin fredag!

Hittade en gammal artikel i lokaltidningen där en kvinna som fått hjälp av Berith många gånger berättar

ä      

I går kväll nåddes jag av budet att en av de fantastiska frivilliga som jag har haft den stora glädjen att arbeta med i många år inte finns kvar på jorden längre.

Hon är den andra frivilliga som lagt av sig jordeu - niformen på kort tid.

Det gör ont - samtidigt som jag känner en översvallande tacksamhet och glädje över alla de otroliga insatser som dessa båda har gjort....år efter år- i ur och skur har de ställt färden till de som behöver hjälp.

Man säger att man blir glad av att göra gott och det är en sanning jag såg i dessa bådas liv.

Ingen av dem hade det så lätt i sitt eget liv. Men det märktes knappt för glädjen lyste om dem.
Jag känner en så stor tacksamhet till dem. Och det är något som jag är övertygad om är samma känsla som många har som fått deras hjälp och sällskap!

Världen är otroligt mycket bättre för att Bo-G. och Berith har vandrat genom den.

Det doftar om vägen de gått av alla vänskapsblommor de sått genom sin gärning.

t  


I allas våra liv kommer det ibland dagar som känns som en vandring i lera  eller en isande vind att ta sig igenom.

Jodå- jag har också sådana dagar ibland....

Tror ingen helt och hållet slipper undan dem.

De hör till livet.

Det handlar mera om att skaffa sig redskap för sin vandring under de dagarna än att försöka undslippa dem.

Jag hade en gång en vän.

Hon drabbades av en bilolycka och låg sedan de sista 20 åren av sitt liv i respirator.
Hon var 22 år när olyckan skedde....

Vi var ungefär lika gamla.

Rädd och ledsen gick jag för att hälsa på henne första gången efter olyckan....

Vad säger man....vad gör man....min livsvandring ditintills hade inte givit mig någon insikt eller träning i hur man bemöter den som förlorat så mycket.

När jag kom in i hennes rum låg hon med slutna ögon och massor av sladdar och slangar....

Satte mig på yttersta kanten av en stol som stod i rmmets hörn och sa: Elisabeth, jag är här.
Såg att det ryckte lite i hennes ögonlock.

Och kände en oemotståndlig längtan att röra vid henne.

Reste mig och gick fram till sängen och lade min kind mot hennes....där fanns åtminstone ingen slang.
Hörde en suck och kände att hon slappnade av.

Vet inte hur länge jag stod så....

De första åren följde jag henne tätt.

Sedan tog livet mig till en annan stad. Men inte längre bort än jag kunde se henne ganska ofta.

Vi kunde så småningom föra samtal.

Genom den kommunikatör /ungefär som en dataskärm med bokstäver som hon kunde bygga ord av genom ett "rör" i sin mun.

En av de allra sista gångerna jag fick förmånen att tillbringa ett par timmar med henne sa hon:
"Det är god utsikt när man kommit upp på berget...."
Orden förvånade mig - hon låg ju där hon låg...

Men jag insåg så småningom att hon hade en inre bergsbeklättring att göra..och det var det berget hon hade nått toppen på.

Hon levde inte så länge efter detta....
Men jag har burit minnet av henne som en av livets dyrbaraste gåvor - och orden har jag sagt många gånger till mig själv: "Det är god utsikt när man kommit upp på berget...." och de har hjälpt genom livets grålera och isvindar....så är hon ännu med mig....för alltid...

 !  

Mötte en mycket speciell kvinna idag.

Vi satt på samma möte....och jag blev mer och mer illa berörd av hennes dominans och snarstuckenhet.

Helst ville jag ta min ryggsäckoch lämna sammanhanget!

Men så kom jag att undra över vad som gjort henne sådan.

Jag bestämde mig för att möta hennes olika utfall med kärlek och värme.

Jag märkte att det gjorde henne lite förvirrad.
Men jag lade också märke till hur hennes ord mjuknade....och blicken inte längre var så vass som tidigare.

När mötet var slut undrade hon om jag ville åka med henne hem - (trots att det var en omväg för henne)
Jag tackade ja!
Av både nyfikenhet och bekvämlighet.

Väl i bilen började hon ganska omgående berätta om sin ende son som inte träffat sitt livs kärlek förrän strax före 40 år och hur de inte hann få några barn innan han råkade ut för en olycka som satte honom i rullstol.
Jag märkte hur starkthon påverkades av både sorg och bitterhet.

Jag tackade henne för skjutsen och för hennes förtroende då ag lämnade bilen.
Jag mötte ett tårfyllt ansikte som sa: "Det var bra att få berätta".

Hur ofta är det inte så.

Att den bittra och kanske till och med elaka person som vi inte alls vill ha med att göra gömmer blödande sår under sitt beteende.

Jag är glad för dagens möte och jag tror att hon kanske också är lite glad i alla fall!

Nu har det blivit kväll och snart sovdags.

Jag önskar DIG en riktigt skön avslutning på torsdagen och en god natt så småningom!

Detta är något vi vill läsa mycket av.

Hur människor tar de där extra stegen eller milen och bryter mot färdrutter och annat för en utsatt medmänniskas skull.

Som denna danska busschaufför som med passagerarnas godtycke körde en extra sväng med bussen för att se till att en ung flicka utan skor och pengar som dessutom var berusad kom säkert hem!

Läs i Aftonbladet!

en 
 



Livet är verkligen en förunderlig gåva. - Så starkt men samtidigt så skört.

Vi borde varje stund tänka på att vara snälla mot varandra, ge varandra tid - ge oss själva tid.

Le mot personen  mitt emot dig, erbjud din hjälp till någon som behöver, ja du vet vad jag menar.....kort sagt - var där!

Fick idag veta att en vän, en avde frivilliga" som jag uppskattat och uppskattar oerhört mycket somnat in inatt för att inte vakna i morse.

Så glad att jag följde en impuls att ringa henne häromdagen - utan egentligt ärende....

Så vi fick vara tillsammans om än via en telefon en stund och prata och skratta....hennes härliga skratt kan jag höra inom mig - och inom mig finns hon kvar, med all sin glädje och all sin kärlek!

Allt känns bara upp och ner just nu - hon var bara 56 år.

Men jag känner tacksamhet till livet som lät mig låna den sköra gåva Susanne var!

Och till Susanne för att hon har gjort världen så oändligt mycket bättre genom att finnas i den!