Inlägg publicerade under kategorin Fantastiska människor

Av Kaela - 28 maj 2017 20:50

 




  Hemma igen!

Som vanligt kan jag inte låta bli att säga borta bra men hemma bäst- men just nu är det inte riktigt sant för jag längtar redan tillbaka till gemenskapen med vännerna i Syskonbandet.

Där åldern varierade från 22-87 år och alla hade lika trevligt oavsett vem man pratade med för stunden.

Från samtliga kristna samfund (och från inget samfund alls - s.k privatkristna) - och en underbar enhet i mångfalden.

Känns nästan för bra att vara sant.

Men det ÄR sant!

Jag är tacksam och nöjd och känner mig så proriterad som fått uppleva dessa dagarna.

Detsamma säger min "fullt seende" man.

Stort också för honom att möta alla synskadade och alla frivlliga ledsagare som lägger en långhelg på att göra det möjligt för synskadade att kunna mötas under så härliga former.

Hoppet om människornas godhet har fått tonvis med ny näring dessa dagar.


Nu ska det bli skönt att sova i min egen säng - även om det var jättesköna sängar på vandrarhemmet Tollare.

Rekommenderas verkligen!


Önskar DIG en god natts sömn och en härlig måndag att vakna till!



Av Kaela - 13 maj 2017 12:03

 

Bilden lånad från Google




Elise Lindqvist "Ängeln på Malmskillnadsgatan.

81 år gammal gör hon fortfarande nattliga vandringar i Stockholm där protituionen pågår för att ta hand om "sina flickor".

För en tid sedan blev hon nerslagen av ett gäng unga män.

Hur lågt kan man sjunka som ung man.

Ett helt gäng ge sig på en 81-årig kvinna.

Givetvis därför att de inte gillar det hon gör.

Flickor som de ser som sina inkomstkällpr bryter upp och får hjälp av Elise och Klara kyrkas diakoner med flera till ett nytt liv.

Av Kaela - 9 maj 2017 20:18

 

 



"Varje människa kan vara en fredsrörelse i det lilla.

Det viktiga är att man är genuin
Det kan handla om ett leende, att hjälpa en flykting, att stå upp för ett utsatt barn."

/Orden är fredsforskaren Jan Öbergs/


Vilken härlig känsla det gav mig att läsa dem.

JAG kan vara en fredsrörelse.
DU kan vara en fredsrörelse. Vi behöver ingen organisation.....men om jag ler mot någon som ger leendet vidare i sin tur....om du hjälper den gamla damen att bära hem hennes tunga kasse....om vi stannar och byter några ord med tiggaren utanför ICA istället för att titta bort. Om vi stannar när A-lagaren sitter på sin bänk med ett förtvivlat uttryck.
Om vi försöker inkludera alla människor. Se till att ingen blir utanför eller undanskuffad.Då utbreder vi freden och inspirerar andra att göra detsamma.

Tänk -svårare är det inte.

Men vi måste bli överens om att det är fred och gemenskap vi vill ha och inte osämja och gränser....då tror jag vi kan bli det verkliga gräsrots- FN!

Ett FN som fungerar för att det börjar med FM (Förenade Människor)




Av Kaela - 5 maj 2017 09:16



Det är tveklöst så att vi har ett värderingsproblem i samhället i relation till gamla människor.

Jag har fått verkligen öppnade ögon för detta genom mitt arbete.

Många gamla jag mötte gav uttryck för det på olika sätt.

Man kände sig som någon som alla önskade bort.

Medan jag kände det så oerhört prioriterat att få möta dessa gamla med all den fantastiska livserfarenhet och visdom de delade med sig av.
En av mitt litt livs många starka upplevelser är faktiskt i princip varje möte med dessa kämpar!


"Är du över 70 och glömmer vad du skulle hämta när du lämnar rummet  - ja då tänker kanske någon: undrar om hon/han börjar bli dement?

Trots att alla äldrar drabbas av just detta fenomen!"


Sagt av min styrelseordförande  på det jobb jag hade  - knappt 70 år ung.


"Visst kan olika funktionshinder komma när man vandrar uppåt i åren. Men det största funktionshindret är att vi utestängs....vi får inte vara med....vi räknas ine...vi vill iockså arbeta för ett bättre samhälle genom att väljas in på olika poster.

Men nej....vi ska sitta sn'llt hemma och sucka över tidens gång...och gilla Calle Jularbo"

Orden är en äldre mans som jag mötte häromdagen i ett förtroendeuppdrag jag har.

Mannen är frisk i stort sett och har en bred och djup erfarenhet och ett strålande knivskarpi intellekt!

Vilket slöseri!

Och vilken diskrimenring.


Läs gärna Lars Anderssons bol Ålderism  Finns hos Adlibris och dessutom något billigare på Studentlitteratur.

Lars är professor i geriatrik.


Och vi som vill ändra på detta Vi har all anledning att sätta oss in i frågan och skaffa rätt argument.  (Du som ännu är ung har all anledning att arbeta för det - det går snabbare än du tror idag att bli gammal)
Denna bok ger mycket god insyn och trots professorstiteln skriver Lars på ett sätt som gör det lätt att läsa.




Av Kaela - 1 maj 2017 00:03

 



De som vårdar sina nära sparar varje år 177 miljarder åt samhället. Men det kostar i andra änden. De som gör denna gigantiska insats blir ofta sjukskrivna och kan inte leva på sina pensioner.
Varför kan de inte leva på sina pensioner?

De tar ut i förtid för att kunna vårda en anhörig...en gammal mamma eller pappa.

Och de får ingen avlösning och slits ner och blir sjuka.

Vården av äldre sker idag i dubbelt så stor utsträckning genom anhöriga som genom samhällets omsorgsinstutioner.

 

Av Kaela - 30 april 2017 16:50

   


Jag hörde här om dagen talas om en man som just fått en cancerdiagnos. Och den var hård.

Inoperabel cancer.

Jag kände till detta- men inte det jag kommer att berätta här.

 

Han var mitt i livet mitt i karriären med tre tonåringar därhemma.
Jag har aldrig träffat honom, men jag känner hans syster.

Hon berättade att det första han gjorde efter diagnosen var att ta med sig hela familjen på en revy.

Ganska snart därefter berättade han för sin fru hur det var. Och därefter berättade de tillsammans för barnen. Två flickor och en pojke mellan 14 och 17 år.


Han visste att han skulle ha i bästa fall fyra till fem månader på sig att göra saker.

Han och hans fru kom överens om att utifrån vad de hade pratat om att de längtade efter att göra - se till att genomföra så mycket som bara gick av det!

 

De sålde sin villa och sin sommarstuga för att flytta in i en hyreslägenhet.

Så åkte de till Kuba. Det hade de pratat om att de ville se.
Därefter till New York.
Hustrun hade en del innestående semester.
Därutöver tog hon först tjänstledigt och sedan vård i livets slutskede när hennes man inte längre orkade göra dessa saker.

De köpte kokböcker och lagade mat de talat om att pröva. Gick på konsert och bio.
Efter en ganska tuff strid med barnens rektorer fick barnen extra ledigt då de åkte iväg.

Kort sagt. De försökte uppfylla alla drömmar.
De hade många fina stunder och både barnen och hustrun säger ett de inte ångrar flytten eller att det blev lite kärvt ekonomiskt och extra krafttag i skolarbetet under hemmaperioderna.

14 - åringen hade sagt till sin mamma häromdagen: "Vadfint det var när vi stack förra året, till Grekland sista april. Vi fick verkligen vara med pappa och jag kommer alltid att bära honom inom mig.Det har gjort att jag har funderat över dem idag! Burit i mina tankar.


Så här kan eller vill nog inte alla göra.

Men det kändes bra att höra att de upplever att det de arrangerade är en hjälp nu.

Pappan gick bort i september 2016.
De fick faktiskt nästan ett halvår för att göra spännande saker innan hans tillstånd krävde vård..Som hans hustru gav honom hemma. (i samarbete med lasarettet förstås)


Jag har som sagt tänkt mycket på den här familjen idag!

Och funderat på hur viktigt det är att vi var och en tillsammans med våra allra närmaste får se till att den sista tiden i livet inte bara blir en väntan i dödens väntrum!
Att vårt liv är liv - så långt det är möjligt och på det sätt vi var och vill ha det!



Av Kaela - 27 april 2017 17:30

 

 




Dagen började inte helt bra.

En av de ständiga misstagen som mitt liv numera består av eftersom min syn försvinner så snabbt att jag har svårt att hänga med och hantera det, inträffade direkt efter frukost.

Lite irriterad blir jag nu och då över att belysning i moderna badrum är så "cosy" att den som är synskadad har svårt att se något alls.

Detta  i samarbete med min avtagande syn, resulterade i att det var Voltaren som hamnade på min tandborste istället för tandkräm.
Jag råder ingen att försöka testa. Tungan var trots ideliga sköljningar bortdomnad en timme.

Men det gäller att i denna nya livssituation lära sig att skratta åt sig själv.
Och jag försöker. I morse var det svårt.
Men - sedan väntade något jättetrevligt


Hade ett underbart möte idag.

Med en kvinna som jag hade kontakt med i mitt arbete och som hörde av sig för en tid sedan och undrade om vi inte kunde ses.

Hon är en helt otrolig kvinna som varit med om oerhört mycket svåra saker.

Men som ändå bevarat en grundoptimism och en ljus livssyn.

Hon kom hit till Sverige för 36 år sedan från Chile. 22 år gammal med en ettåring i famnen.

Maken hade hämtats av juntans polis...hennes bror likaså och också hennes far.
Hennes mor hade gått bort flera år tidigare.
Där stod hon ensam i världen och insåg att hon måste ta sig därifrån.
Hon kom en kall vinterdag i sommarkläder.
Röda Korset  såg till att hon snabbt fick vinterkläder till sig och barnet.
Ljuset i hennes ögon den gången hon berättade om dessa skänkta kläder och hennes lycka över dem glömmer jag nog aldrig.


Hon vet än idag inte vad som hände hennes nära.

Vi åt lunch ihop idag och när jag bad henne hjälpa mig lägga på maten för att jag inte ser vad det är i karotterna, tittade hon länge på mig och sa sedan:
"Så tråkigt, så väldigt tråkigt.Men du - du ser med hjärtat du - det gör inte alla- och det är det viktigaste"

Orden gjorde mig så glad - och gläder mig fortfarande nu när jag skriver detta.

Det viktiga är att se med hjärtat!

Tack Alma!






Av Kaela - 10 april 2017 08:43

 

Bilden lånad från Svt 24 


Sällan har väl svensk polis blivit så hyllade och så hedrade som i samband med deras insats i terrorattentatet.

Med all rätt!

Tror att jag törs säga att de gjort precis allt rätt.

Vi har nog alla sett polisbilarna som stod parkerade framför Åhléns och Hötorget som var överhöljda av blommor på huv och tak på lördagskvällen!

Säkert något som gladde mycket.

Minns att vi i mitt arbete på Frivilligcentralen en gång hade en polis som talade på en kurs.

När har som tack fick en blombukett blev han nästan tårögd och sa: "Vi är inte vana att få blommor vi poliser"

Nu hoppas jag att de - liksom alla andra - som gjorde ett berömvärt arbete - räddningstjänst och sjukhuspersonal och de som måste arbeta med identifikation -  med flera, med flera, får vänja er vid rosor.

E stor ros vill jag ge - även om det ä'r en cyberros - vill jag ge till var och  som gjorde sitt yttersta på jobbet i fredags eftermiddag - och alla andra dagar då vi inte ser det!


Vi har all anledning i vårt land att vara stolta över de som försvarar oss och hjälper oss när vi skadas eller blir sjuka!

 

   

Presentation

Fråga mig

144 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Kaela med Blogkeen
Följ Kaela med Bloglovin'

Gästbok

Översätt bloggen

Andras bloggar

Läsvärda bloggar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se