Eftersom denna mamma och hennes barn lever med skyddade personuppgifter kan jag inte sätta in kortet jag tog på trion utan lånar ett från Google

På min morgonpromenad idag ropar någon plötsligt på mig.

Det var en av  "mina" frivilliga som är engagerad som stöd till en söt liten tjej, ensam mamma med flera småbarn.
Idag kom den lika söta gora frivilliga med vinden i håret och en cykelvagnsak kopplad till sin cykel  där hon stoppat  2-åringen och 3-åringen ! Småpojkarna var jublande glada...och sa:..åka fort...fort...fort...

Denna  cykelvagn har hon lyckats tigga till sig begagnad på en affär genom att berätta om att det behövdes en sån när hon skulle avlasta denna ensamma mamma.
Tänk att det finns människor med stora hjärtan! Vilken härlig cykelhandlare!

När jag hör om något sånt (och det gör jag  faktiskt ganska ofta fortfarande trots att jag inte är i verksamheten idag) blir jag så förunderligt glad.
 Och jag är säker på att du som läser detta blir glad också!

Godhet och omsorg om varandra kan vi aldrig få för mycket av!

Ett möte med en människa - en kort stunds samtal om ditt och datt - byta en blick och ett skratt lyfter hela dagen!

Det kände jag verkligen när jag på väg hem från en stund på jobbet råkade stöta ihop med en kvinna som är en av de fina frivilliga.

Särskilt roligt förstås att möta någon av dem....jag saknar den dagliga inspirerande kontakten.

Och alla de fantastiska personligheter de representerar.

Hon hade barnvagn med en riktigt ny liten människa i.
Jag tog för givet att det var ett barnbarn. även om jag kände mig osäker på om hon hade barn så jag frågade...."är du mormor eller farmor"...."nej vet du" svarade hon" jag är faktiskt mamma till detta lilla knyte.

Jag visste att hon gifte sig för tre fyra år sedan och att det var hennes andra äktenskap.
Men det jag inte visste var hennes långa väntan.Flera missfall under livet, ett par sena.....

Nu- vid 51 års ålder var drömmen uppfylld.

Jag hade inte en saning trots att jag mötte henne sent i höstas och kanske tyckte att hon lagt på sig lite.
Hon berättade att de inget sagt till någon om de inte varit absolut tvungna och att i nästan fyra månader på slutet har hon varit sjukskriven...(det visste jag) men inte varför.
En söt lite tjej har livet lagt i hennes och makens famn.

Hon skrattade och sa att folk undrar hur jag ska orka men jag har ju en ung man-han fyller fyrtiofem i sommar.

Men så blev hon allvarlig och tillade: "En del säger att vi är egoister, att det är synd om barn md gamla föräldrar".

Jag kunde inte annat än säga...."din man känner jag inte- men att få dig till mamma det är att födas med tur"

Frivilligcentralen kommer kanske inte att se så mycket av hennes om frivillig...inte på länge i varje fall....men hon har gjort otaliga timmars skillnad i andra människors liv.....

Att det var något extra med det mötet är förstås inte så svårt att förstå.Förutom den härliga person hon är har livet överraskat så stort.
Mamma och lilla Hilda (hon får bära sin mormors namn som hon aldrig kommer att få möta) vandrade vidare åt sitt håll och jag åt mitt....men våra leenden var nog lika breda.

Att åldras är som att bestiga ett berg.

Man blir lite andfådd men man får en

mycket bättre utsikt har någon sagt!

Söta lilla Ellen 90 år som nu slutat jordevandringen
sa till mig några månader innan hon lämnade jorden...."man får betala
med bristande ork, krämpor och rynkor för att bli så vis som man blir
när utsikten är så vid!"
"För visst är jag vis fortsatte hon och skrattade varmt!"
Och visst var hon vis fantastiska Ellen...som födde ett barn
som dog vid några månaders ålder och som sedan blev "extramorsa"
som hon själv uttryckte det till 27 barn under kortare eller längra tid av deras barndom.

Sju barn fanns hos henne och hennes Joel 
                                                  
(som lämnade Ellen och jorden redan 20 år före henne)
från spädbarnstiden till dess att de var vuxna nog klara sig på egen hand.

Hon hade flera tered pärmar med kärleksbrev till mamma Ellen och teckningar från dessa barn.

Och  på hennes alla skåp och på hennes kylskåp satt  fullt med barnteckningar, omsorgsfullt sparade samt denna dikten av Birger Franzén

Må vi varligt vårda
allt som ömhet bär -
ord kan lätt bli hårda
- smek den du har kät

Våga alltid hoppas
på en vår igen -
gren kan sent nog knoppas
- ovän kan bli vän

Våga Livet älska
sluta aldrig tro -
låt oss le och drömma
- frö kan alltid gro

Våga alltid längta
om din dag är vrång
- sluta aldrig sjunga
livets egen sång -