Bild Peter Holgersson

Just nu springer min man Stadsloppet - en mil.

Och jag sitter här och är lite nervös.

Inte för att han inte ska vinna- men för skador.

jag som aldrig springer - men ofta promenerar - hur kan det vara möjligt att så många i familjen är "springare"?

Dotterdotter Pixie vid Sandhammaren. ) Skåne! Tillsammans med mamma och moster. Plåtad av moster och bilden e4genhändigt snodd  av mig av den fotograferande dottern.

Den här bilden gör till och med mig lite sugen på bad - och jag är verkligen en badkruka! 

Inatt kl 03.30 föddes min lilla sondotter Ellen....

Vacker som en dag och mycket efterlängtad av en familj som blir större och större.....

Riktigt klara med iordningställandet av nyboendet har vi inte blivit.

Idag var vi en tur till IKEA och köpte härliga gardiner till sovummet.

Något bra foto som verkligen visar var svårt att få till.

Det du ser är det bästa av många.

”Att mötas och skiljas är livets gång, men att skiljas och mötas är hoppets sång.”

Nu har sonen med hustru farit vidare hem till Uppsala.

För att s¨småningom vara ett par semesterveckor uppe i Bispgården som ligger mellan Sundsvall och Östersund som är hans hustrus födelseort.

Hennes föräldrar är borta, men de har ett sommarhus där.

Lika underbart som det är att ses- lika vemordigt är det när stunden kommit att säga hej då för denna gången.

Varje gång något av mina barn är hemma och hälsar på och åker så tänker jag orden i diketn Mina vuxna barns änglar av iola Renvall.

 
Jag talar till mina vuxna barns änglar:
Följer ni dem fortfarande?
Bär ni deras önskningar i era händer?
Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet?

Såå vackra rosor från mannen i mitt liv bara för att jag blivit ett år äldre.

Trots att jag sagt - inga presenter - kom han hem med denna bukett!

Borde väl ta bort cellofan och fina barn, men vill njuta lite av buketten så här först!

Tog en promenad efter middagen med mannen i mitt liv i vår härliga park. (Tack gode Gud för den)

Den är verkligen en tillflykt.

När vi gick där hand i hand upplevde den där starka djupa känslan av samhörighet - så tänkte jag på förälskelse.

Förälskelsen är underbar!

Världen får en annan färg.

Men jag vill inte byta bort den mot den djupnande kärleken.

Jag älskar min man betydligt djupare idag än jag gjorde då vi förälskade oss - och gifte oss jättenabbt.

(Kan låta lite väl spontant, men vi var kompisar i flera år innan kärleken slog ner, så vi kände varandra väl)

Och - snart firar vi silverbröllop!

Och kärleken bara växer.....

Jag tror det är kärlekens signum!

Att den växer och djupnar.

Att nya facetteringar träder fram.

Man brukar säga att vårt livsavgörande val står mellan kärlek och rädsla.

Jag är glad över att jag övervann min rädsla över att vara några år äldre än den jag älskade - och vågade satsa på ett oss!

Vi har aldrig haft problem med den åldersskillnaden.

En del andra kanske haft eller har det.

Men det är ointressant för oss.

Helt och hållet deras problem.

Att jag övervann rädslan för hur mina barn skulle reagera.

Och hur han skulle klara att få en färdig familj med en gång.

Barnen skulle nog inte kunna tänka sig ett annat liv än med honom som "far"

Och han säger aldrig dina barn.

Han säger våra barn!

Vi har ett härligt "vi"!
För att vi vågade!

Våga du också - göra det ditt hjärta manar dig till!

Idag hade varken mannen i mitt liv eller jag lust att laga middag.

Så vi tog bilen ut till Oskarshäll vid Bråviken.

Åt gott  - och dessutom billigt - till en underbar utsikt.

Ibland måste man bara skämma bort sig lite!