Vi blir alla äldre.
Och det tycker vi väl är okay. 

Någon har sagt att alla gärna blir äldre men att ingen vill bli gammal.

Som svenskar hör vi till en åldrande befolkning.

Enligt SCB har medellivslängden sedan 60-talet ökat med ungefär ett decennium för både kvinnor och män.

Mötte en gammal man under min promenad idag som berättade att han fyller 90 år i början på nästa år.
Jag har mött honom många gånger tidigare  - och  idag stod han och samtalade med en vän från DHR.
Där jag är ordförande.

Det var häftigt att lyssna till någon som hunnit så långt och som  trots de många levnadsåren fortfarnade var både nyfiken och lite äventyrslysten.Den som  är så levande är ju inte gammal.

Även om man kan säga att man har levt länge.

Om man ska leva länge är det ju just så man vill vara även när det blir massor med ljus i tårtan.

 


"Vi delar allt" -  hör man ibland människor deklarera om sitt parförhållande.

Och visst - man delar säkert hus och hem, semester och arbete, ekonomi och vänner.

Men man kan aldrig någonsin dela allt

Längst inne i oss alla finns  err litet rum på vars dörr det står "Strängt privat!

Inte för att vi vill ha det så  - men vi kommer inte ifrån vår existentiella ensamhet, som bygger på att våra innersta tankar och känslor inte går att dela.
Vi vill alldeles säkert - men det är faktiskt inte möjligt.

Strängt taget  är vi ensamma när vi föds, vi går i någon mening ensamma genom livet trots alla relationer, och vi är som mest ensamma när vi dör.
Vi tänker inte så ofta på det.

Jag tror inte att vi vill se detta så tydligt-

Men det är inte farligt att närma sig den här sanningen om oss själva

I den mest aktiva fasen av vårt liv känner vi oftast  inte av den existentiella ensamheten, för vi är fullt sysselsatta med våra relationer och fullbokade arbetsdagar och  kalendrar.
Med småbarn eller tonårsbarn.
Men när vi möter prövningar i livet, blir vi ofta abrupt påminda om att i vissa situationer är vi alltid ensamma, även om vi har både familj och vänner.
Det finns vägar i livet stundtals, där ingen kan följa oss.

Det gör ont!

Men det är inte farligt.

Det gäller - både för den som drabbats och för den som ville följa att inse omöjligheten.

Men man kan ändå mötas.

Om vi lyssnar på varandras upplevelse.

Om den som drabbats har ett öppet öra hos sina kära för hur den upplever situationen - och om den själv vill lyssna till hur anhöriga och vänner upplever att de faktiskt står utanför.

Då kan vi ändå mötas!

I omsorg omtanke och kärlek - och inse att vi förstår att vi inte förstår - men att vi ändå når varandra!

Det finns få saker som binder och hindrar oss människor så mycket som rädsla.

Jag tror att vi alla är överens om det.

Ofta är det ju så att det vi är rädda för inte alls är så farligt som vi tror.

Jag tror vi måste möta vår rädsla för att bli fria.

Vi måste våga se den i ögonen och tala om för den att det är jag och inte du, Rädslan, som ska vara herre i mitt liv.

Redan när vi bestämmer oss för detta har vi återtagit en del av vår frihet.

Jag vill vara fri - därför försöker jag vara vaksam om jag känner mig hindrad - så det inte är rädslan som ställer sig ivägen och nygger murar.

Om jag upptäcker att det är det tar jag upp kampen.

Ibland blir jag rädd för att förlora dem jag älskar.

Det kan nästan få mig att hålla igen kärleken en bit.

Men jag vill var fri att fortsätta älska - fortsätta våga knyta an till människor utan att jag vet om de kommer att finnas kvar på jorden i morgon.
Jag vill vara fri att möta det som kommer, både omständigheter och människor.

Jag viill vara fri att vara den jag är.

Om det ska vara möjligt gäller det att bekämpa rädslan.

Den är faktiskt en rånare, en stortjuv, en bov.

Den borde sättas inom galler för att den försöker sätta människor inhnanför galler av rädsla.

Pröva du också!

Välj ut något som du verkligen skulle vilja göra, men inte gör för att du är rädd för att misslyckas.

Kanske går det inte helt bra första gången.

Gör om det!

Till sist står du där som vinnare och kan göra slut med rädslan!

Den är ingen vidare kompis!

Redan en bit inne i första adventsveckan var jag på ett ganska tidigt möte mitt emellan morgon och förmiddag.

På  hemvägen gick jag och funderade över vad det är som gör att vmänniskor i Sverige– kanskevärldens mest sekulariserade land – fortsätter att gå till kyrkan en helg som första advent?

Kanske är det berättelsen om den som ska komma.

Det lilla barnet!

Ett barn innebär hopp - och hopp behöver vi!

Kanske behöver vi  ta ett steg tillbaka för att få vila i något annat. än varuhusens plingplong och bjälleklang.
Något äkta - något som kanske kan kännas som rötter.

Kanske ett slags sökande efter identitet - eller kanske till och med efter Gud!

Jag har inte svaret på varför våra kyrkor fylls  just till första advent.

Jag kan bara konstatera att det är så det är.

Jag sj'lv kan uppleva ett nästan fysiskt behov av att sitta i en kyrka tillsammans med andra - sången- predikan - allt som stämmer till eftertanke och stillhet.

Kanske är det en blandning av all slags längtan- eller just bara en slags första adventslängtan!

Soffhäng - brasa som sprakar i kaminen - tända ljus - allt ger en stilla förväntan!

Imorgon är det första advent.

Advent  - som inte betyder väntan som många tror - utan istället ankomst.

Ankomst är ett positivt ord.

Den som kom vid den första julen var  babyJesus
Funderade idag över detta att det inte gick så lång  tid efter det att stjärnan lyste över stallet i Betlehem och de tre vise männen överrräckte sina gåvor innan baby Jesus föräldrar fick ta sin lille nyfödda och bli flyktingar.

Herodes hade påbjudit att alla gossebarn under två år skulle dödas!

Så kom nöden och förtvivlan till familjerna som fick sina små pojkar dödade.
Ingen vidare värld för en liten baby att födas till.

Ibland tycker vi att det är en hård värld för de små som föds idag.

Faktiskt så tror jag det alltid varit så!

Men den lille som föddes i Betlehem gav hopp och fortsätter att ge hopp.

Om ett  freds och fridsrike!

Ett inslag i en kurs jag gick för några år sedan var att man skulle tänka på en person som betydde mycket för den som svarade på frågorna.

Och sedan motivera varför just denna person hade stor betydelse för.

När vi tillsammans gick igenom resultatet hade 13 av 14 svarat på frågan varför en person man tyckte om betydde så mycket för en med variationer på följande mening: "Därför att vi tycker lika i allt"

Vet inte om jag behöver säga att jag var den fjortonde deltagaren.

Jag satt där och lyssnade och förundrades över dessa svar.
Jag tänker ofta på detta tillfälle och förundras över behovet att känna igen sig så mycket som möjligt i den jag tycker om.

Det finns säkert viktiga åsikter man vill dela med den man delar livet. med
Underlättar ju praktiskt att   -  till exempel om den ene är vegan att den andre också är det:

Tro  och religion är för de flesta också en sak som man vill dela.
Politisk åsikt också kanske.
Jag har genom livet mött par som INTE delat religion eller politik.

Ett par finns här i Norrköping där ena parten är moderat och den andra vänsterpartist.

De har varit gifta i bortåt trettio år och förklarar sitt lyckliga äktenskap trots olikheterna i politiska åsikter så här: "Vi vill båda ha ett bättre samhälle, men vi tror på olika vägar dit"

Jag känner också ett annat par som bor här i Norrköping som varit gifta i många år även de,där den ena parten är kristen och den andra muslim.

"Vi tror på samma Gud men i olika kläder" sa kvinnan som är muslim vid ett tillfälle då hon fick frågan hur de får ihop det!

Jag faschineras av dessa par  - och några andra par i en sådan relation -  som jag mött under livet.
Själv skulle jag kanske tycka att det skulle kunna vara svårt att få ihop det.

Men det beror ju på min brist på erfarenhet i frågan.

Troligen har det ingen eller mycket liten betydelse om man verkligen älskar varandra.
För kärleken finns ju inga hinder.

När det gäller vänner har jag gärna vänner som har helt andra åsikter än vad jag har
Det ger en extra faschination till gemenskapen och en utvecklingsmöjlighet som jag inte ville vara utan!

Kul om jag får kommentarer om vad andra tycker!!!

Vi delar ofta in människor i fula och snygga.

Eller åtminstone i snygga och mindre snygga.

Utifrån deras yttre.

Som om det egentligen betyder något!

För deras framgång på olika områden gör det förstås det.

Men vi borde kanske oftare tala om att människor har en vacker själ än ett fagert ansikte.

Den kan ju förstås vara lite svårare att upptäcka - själens skönhet, än om skönheten i det yttre utseendet.

Men tar vi oss lite tid och möter en människas blick- verkligen möter -  så ska vi upptäcka att vi skymtar människans själ.

Det är inte bara ett uttryck att ögonen är själens spegel.

Vi lägger ner miljoner i det här landet och lika är det i andra länder där människor har råd - på att bli vackrare på utsidan.

Vi lägger oss till och med under kirurgens skalpell för att få det där utseendet vi drömmer om.

Så galna vi är.

När det som egentligen betyder något är att ha en vacker själ.

Hur känner man igen en vacker själ?

En vacker själ har alla de människor som bryr  sig - som stannar till.
Som finns där när det verkligen behövs.

Som omger  andra med trygghet.
Jag tror inte att  de alltid är medvetna om vad de ger.
Men det de  ger det behövs.

En vacker själ försvarar den som andra talar illa om.
Har ögon som ser sorgen och försöker trösta.

Öron som hör det tysta ropet på hjälp och svarar med att fråga: "Vad kan jag göra för dig?

Som räcker ut handen till den som behöver det.

En vacker själ - det får man inte lika lätt som man kan få ett fagrare ansikte...inga själsliga skönhetscremer finns....det får man bara genom att bry sig om sina medvandrare!

Jag är säker på att DU är en vacker själ.
Oavsett om du själv vet om det eller inte....

Vi tänker varje dag på en hel del konkreta saker....typ,,,"Detta behöver jag handla att fylla kylskåpet med" eller liknande.

Tankar som förberedelse för att handla kanske man säga.

Om just ovanstående tanke i dubbel bemärkelse.

Men vi har också andra tankar.... kanske mera subtila...

Varifrån kommer tankar om rätt och fel? Tankar om andra värderingar?
Svaret finns långt tillbaka i vårt livs historia.
Många livsåskådnings och värderingstankar fick vi redan tidigt i barndomen.

Tankar och känslor är nära sammanbundna.
Tankar kan dra upp minnen som ger oss känslor.

Vi människor tänker ca 65.000 tankar per dag.
95 % av de tankar du tänker idag tänkte du även igår. 
Men - sker det ingen förnyelse i våra tankeliv?
Det kommer nya tankar- influenser från det vi ser, hör och läser.

Men det är i förhållande till de upprepade tankarna mycket färre säger forskarna.

Om vi upptäcker att många av de här  65 000 tankarna är negativa så kan vi jobba på att byta ut dem genom att välja vad vi läser i varje fall - och kanske vilka vi pratar med.

Om vi pratar med någon som vi vet är en positiv person "smittas" vi ju med positiva tankar.
Vill jag bli en positiv persdon gäller det att  i så stor utsträckning det bara är möjligt prata med positiva människor.

Våra tankar är ju vi.
De har undan för undan byggt vårt liv.
Men vi kan bygga om och restaurera där det har blivit feltänkt och felbyggt.
Det gäller att tänka tankar som formar oss till den vi vill vara!

Så kanske är det viktigt att komma ihåg att välja våra tankar mindre tanklöst och mera medvetet!