Läste i en tidning för en tid sedan att 95 % procent av alla beslut vi tar gör vi av gammal vana och utan att reflektera.

Vilket betyder att bara 5 % av våra beslut är fullt medvetna!

Detta enligt axiologerna som studerar hur vi tänker.
Enligt dem så tänker du och jag ca 40 000 tankar per dygn -  och det finns mer än 15 miljoner olika tankemönster!

Tankar kan väl så ofta bara uppstå av sig själv kan det tyckas, plötsligt slår de bara till, helt utan anledning!
Så kan det förstås vara.

Men det allra vanligaste är att våra tankar  speglar gamla problem eller rädslor av olika slag!

Eller så upprepar de gamla föreställningar och mönster

Men kan vi lära oss att förstå våra tankemönster och även våga förändra de som inte är bra medvetet har vi vunnit massor.

Genom att bli mer medvetna om våra tankar kan vi även lära oss kontrollera olika situationer bättre, ta de rätta besluten samt utvecklas till vår fulla potential!

Vi kan viljemässigt bryta tankemänster som är negative och påverkar oss till att se tillvarot i mörka färger.
Det blir sätskilt viktigt när vi drabbas av motgångar och svårigheter.

De negativa tankarna blir en spiral neråt som till sist förvärrat vår redan svåra situation ordentöligt.

Men kan vi bryta detta och tänka ljusa tankar så lyfter vi oss själva ur det som är problem och motgångar.

"Om du verkligen vill få bort ett moln från ditt liv, ska du inte göra massa väsen av det, slappna av bara och utplåna det från dina tankar. Det är allt som behövs."
Richard Bach

Har du tänkt på att om vi vill bli älskade måste vi avslöja oss själva.

Om vi vill älska någon måste den personen låta oss lära känna henne.

Hur självklart det här än  låter, så går många av oss genom livet med ett staket runt vårt inre.

Många av oss gömmer oss genom att spela roller.

Vi tror, att vi har känslor som egentligen inte är våra egna, vi säger oss älska när vi i själva verket kanske inte alls har såna känslor -  vi låtsas vara lugna fast ångesten uppfyller och plågar och vi påstår att vi tror på saker som vi egentligen tvivlar på.

 Inte ens med de personer vi bryr oss mest om delar vi allt av våra sanna känslor och behov.

Kanske på grund av att vi så gärna vill bli älskade,  kanske är det just längtan till kärlek som gör att vi dras till rollspel och ridåer.

Därför visar vi upp oss själva som den slags person vi tror ska bli accepterad och älskad, och vi försöker dölja det som vi tror skulle förstöra den bilden.

En annan orsak till att vi försöker gömma oss själva är rädslan för förändringar.

För de flesta av oss människor är förändringar skrämmande och vi vill helst se på oss som ”konstanta”.

Vi har format en bild av oss själva och vill gärna tro  att vi redan är allt som vi någonsin kan bli medan det faktiskt är så att vi är på väg.

Alltid på väg.

Ännu en orsak till att vi misslyckas med att visa vårt rätta jag är att vi faktiskt inte vet hur man gör.

Vi har aldrig lärt oss det.

Vi lär oss istället mera om hur vi ska dölja vår sanna identitet. 

Det gör att vi fortsätter att spela våra roller, och vårt samhälle uppmuntrar och till och med pressar oss till att trycka ned de känslor och särdrag, som inte premieras.

Givetvis  så finns det tillfällen då ett visst mått av rollspel krävs för att fungera i ett socialt samspel med andra människor.

Det gällerbara att vi får möjlighet att kunna få vara ”privat” när man vill det och samtidigt ha förmågan att vara ärlig, öppen och orädd.
Vi människor som lever, växer och har en massa känslor; känslor som kan kallas ”bekväma” eller ”obekväma”, men aldrig ”bra” eller ”dåliga”.

Ingen känsla du har är dålig!

Och inte heller fel!
Du är den fantstiskt sammansatta person som du är.

Lura inte världen på denna fantastiska person som du verkligen är!

Det är en viktig insikt på vägen mot att våga vara oss själva.

För det kräver mo - utan tvekan!

Poesi består av bokstäver

Bokstäver sammansatta till ord.
Ord förenade till meningar - magiska meningar,  som tar sig in till det allra djupaste jag äger, och talar direkt till själen.

Hur bokstäver kan få mina vingar att lyfta- min tanke att flyga.

Hur bara bokstäver formulerar något jag bär inom mig.'

 Att förklara för någon som inte funnit denna skatt, är  en omöjlighet.

 Att förklara hur några svarta bokstäver i en bok kan kasta om hela ens liv på ett ögonblick, och att de tårar man gråter inte handlar om sorg eller något man vill bli utav med, utan om något som nuddat ens innersta och berört en så starkt att det blir en övermäktigt.

Hur bokstäverna kan fortsätta sitt liv inom en - och göra den gråaste dag till en särskild dag.

Att hitta bokstäver formade till en dikt som går rakt in i hjärtat!

Det är ren och skär lycka.

Jag är så innerligt glad fö att någon gav mig min kärlek till böcker och det skrivna ordet...........

Bilden lånad från google  

Vi säger ofta att vi jagar tiden - men det vi egentligen vill säga tror jag är att tiden jagar oss.
Vi hinner inte i lugn och ro avsluta det vi håller på med kanske innan klockan kallar....du måste vidare.

Är det beroende på att vi är tidsoptimister och avsätter för lite tid för det vi ska utföra?
Ibland kan det nog vara så.

Men  det är inte hela förklaringen.

Tid är i stort en upplevelsefråga.

Har vi tråkigt går tiden långsamt.

Har vi roligt eller fullt upp flyger tiden fram.

Klockan tickar fram samma tid åt oss alla- och alltid lika fort eller sakta.

 Ändå  - varje dag upplever många att deras dygn har alldeles för få timmar för att rymma in allt som ska hinnas med.
Med den maskinella utrustning vi har till hjälp för markservicen idag borde det vara tvärtom.
Kanske är det så att vi har fått alltför svårt att välja i det valutbud som står oss tillbuds för utbildning, sociala insatser, nöjen, familj, vänner med mera med mera.

Kanske är det just det vi måste lära oss tänker jag som nyss hade ett jobb där varje minut var intecknad och kanske med fog upplevde svårigheten att få tiden att räcka till.

Idag - tvingad att avstå från mitt underbara yrkesarbete av hälsoskäl - upptäcker jag också att jag får svårt att hinna med.

Både nu och då.

Men jag kan i min nuvarande tillvaro se att det är val jag ska göra så att tiden räcker.

Kanske är det nästan alltid så.

Vi vill ha packat med saker att göra, uppleva, se, lära oss, njuta av. Till allt detta räcker inte vårt liv.

Men livet räcker till det som är viktigt.i vårt liv!.

Vi måste  nog välja vad sm är mest viktigt för oss!
Varje dag -!

Och i det valet tvingas vi in i ett annat val.

Valet att avstå.

Och det känns kanske  inte lockande
Men nödvändigt tror jag - om vår kropp ska hålla för den tid vi var och är predestinerade för.

 



Det är i mötet med varandra vi blir som till människor.
Allra helst vill vi skapa möten mellan oss själva och dem som ser på livet ungefär som vi själva gör.

Men om vi är människor som  har svårigheter med  att möta oliktänkande , och därför undviker det så mycket vi bara kan så missar vi den utveckling som sker i spännvidden mellan oss själva och den som kanske har en helt annan utgångspunkt i sitt sätt att se på tillvaron.

Oftast är vi ju vanemänniskor och vi vill i våra möten med andra människor hitta dem som 
ger våra egna åsikter något att luta sig emot.

På det viset förvandlas vi undan för undan till stillastående.

Det saknas rymd i våra liv.
Och det saknas möten som ger eftertanke.

Om vi vågar oss ut på okänt vatten och öppnar upp för mötet med andra människor som kanske inte alls ser på livet på samma sätt som vi själva  kommer vi att få uppleva att vi bekräftar varandra och påminns om att det finns olika perspektiv.

Det  ökar vårt engagemang och vi blir alltmer öppna och generösa.
Och känner oss mera levande eftersom vi växer som människor.

Att mötas är en spännande upptäcktsfärd med många dörrar öppna till meningsfulla samtal och nya insikter.

Jag hade ett sådant möte häromdagen!

Livet sammanförde mig med en kvinna  som jag bara hört talas om.

Aldrig mött.

Men trots detta ansåg att jag hade en klar bild av!
Jag tror att hon också haft en bild av mig som mötet nog reviderade.

Mötet gav i varje fall  mig den fantastiskaupptäckten och  insikten att jag hade haft helt fel!
Det avslöjade en levande varm kvinna med ett hjärta som bultar av empati och medkänsla innanfär den eleganta och kanske till synes ytliga ytan.

Någon jag ser fram emot att möta igen!

Idag när jag gick en promenad i parken lade jag märke till att nästan inga löv finns kvar på grenarna.

Men tittar jag på grenarna där löven suttit så ser man redan små utbuktningar i form av nya knoppar.

Jag har hört en massa teorier om att det är ljuset eller att det är temperaturen som påverkar att träden fäller sina löv.

Men jag tror de är de nya knopparna som knuffar undan de gamla löven.

Det är vår tur nu säger de - i vår ska vi veckla ut våra vackra gröna löv - flytta på er gamlingar.

Tankarna vandrade - och jag tänkte att så upplever många äldre människor det.

Som om de inte riktigt har plats i samhället - det är de som är unga nu som ska ha plats- det är deras tid nu - sa en gammal man till mig härom veckan.
Redan vid så unga år som när man blir pensionär känner en del det som att man slängs på sophögen. Som att livet är slut

Det är klart att det kan vara en känsla hos den "drabbade" - men tyvärr är jag rädd för att det finns en sådan tanke hos många unga som vill ha bort det gamla - och de som byggt upp något som de bara behöver ta över.

Att den som blir äldre går och att de unga kommer är ju en naturlig process.

Men det är INTE naturligt att de som går känner sig slängda på sophögen,

Inte efterfrågad längre - fast man hade ett jobb där chefer och andra som uttryckte det totala beroendet av ens tjänster alldeles nyss.

Inte efterfrågad för att man har intressanta dagar på ett intressant jobb längre -  i det sociala livet.

Blir sittande med ett leende som stelnar i takr med timmarna som går.....utan att någon egentligen noterar att man finns till....

Så här beskrev en kvinna det för mig att bli pensionär.

Hon insåg absolut att generationsskiftet är  en naturlig process.

Men....som hon sa....bristen på respekt och bekräftandet av mig som person - vart har den tagit vägen.

Hon berättade om hur hon den första tiden av sin pensionering umgicks med självmordstankar i flera månader - tills hon upptäckte att det fanns en plats där hon var efterfrågad och efterlängtad    - frivilligsektorn.

Där finns hon nu - och mår bra!

Men det borde finnas en sluss för den som ska gå i pension.

Inte bara som det är nu - jobb ena dagen...sista dagen....packa ihop...så dörren som stängs bakom en....och den stora tysntnaden som brer ut sif som ett sorgflor....

Lika väl som det behövs jobbcocher behövs det pensionscocher tror jag.

Det skulle varenda frivilligorgansiation tjäna på.

För att inte tala om de som slipper känna sig överflödiga.

     




Jag försöker tänka att varje sak som händer mig är utsänt till mig för att jag skall tränas i något.

Varje människa jag möter likaså.

Det blir mycket lättare då.

Och mer intressant!

Då är det ok att jag tappar strösockerpåsen på golvet när jag ska fylla på sockerskålen....eller att jag tappar pärmen i golvet så att alla papper åker ur och det tar minst en timme att sortera allt på nytt...

Just detta med pärmen hände mig häromdagen och givetvis kom irritationen först - men sedan tanken - vad ska jag lära mig av detta. Givetvis att kolla att pärmen verkligen är stängd innan jag sätter in den...men vad mera....denna gång bjöd verkligen på en glad överraskning .....mitt ibland alla papper låg ett som jag sökt i flera dagar...det skulle inte alls vara i den pärmen..men tydligen hade jag stuckit in det i ett förvirrat ögonblick.

När jag inser att allt som händer och alla jag möter har ett ärende till mig  behöver jag  inte bli arg på mannen som tränger sig före i kön på ICA - Jag kan säga"varsågod" och plocka fram mitt mest strålande leende.

När någon förtalar mig så kan jag lugnt tänka: "Det säger mycket mer om dig än om mig"

Det är inte ovanligt att vi ibland tänker “varför händer allt jobbigt eller dåligt på samma gång”.

Jag tror inte det är en tillfällighet.

Det beror nog på var jag själv befinner mig i  känslomässig obalans just då.

Om jag känner mig som att allt tokigt möter på samma gång måste jag ta det som en signal till att ta en paus.

Rensa huvudet på tankar - andas djupt och känna lugnet sprida sig.

Om det tråkiga som möter är en människa som kastar en elak eller snål kommentar i vårt ansikte gäller det att inte ta åt sig.

Det mest effektiva då är att bli idel omtanke och fråga den andra hur den egentligen mår just nu.

Det kan bli upphovet till en riktigt fin vänskap.

Och nästan alltid till ett samtal som var vad den människan behövde just då.

Så enkelt kan jag se till att både jag och den andra personen mår bra istället för att två sårade och ledsna människor går omkring.

Många insändare i olika tidningar börjar med orden: "jag retar mig på....

Vi har så lätt för att reta oss på olika saker vi människor.

Åtminstone blir det min slutsats när jag läst det flera gånger under några dagar i vår ortstidnings insändarsidor.

Så tråkigt man måste ha det när man retar sig på det mesta som inte är precis som man vill ha det.

Tänk att det faktiskt är så att om man slutar reta sig på allt och alla, så får man så mycket mer energi över att hitta på roliga saker på.

Vi retar oss  ofta på  .....

Nedskräpare.

Felparkerare.

De som lämnar disken på bänken.

Klottrare.

Snusare.

Fortkörare.

Hundbajslämnare.

Vi retar oss också på små ovanor hos dem vi egentligen älskar och delar livet med.

"Tänk att han aldrig kan lägga strumpor och kalsonger i tvättkorgen....alltid ligger de på badrumsgolvet."

Eller...".tänk om hon en enda gång kunde låta bli att peta näsan"

Men - tänk om vi kunde låta bli att reta oss.

Lära oss att ta det med en axelryckning.

Var hamnar vi till slut om vi inte kan tåla vissa små ovanor hos vår partner?

Vi söker den perfekta.

Den som aldrig skulle orsaka någon som helst störning för mig.

Som var överens med mig i allt.

Som aldrig glömmer saker, pratar för högt eller för tyst, inte petar sig i näsan och inte skrattar förhögt.

Då är vi ute efter en perfekt person.

Och en sak är säker.

Det perfekta är tråkigt.

Och då är det ju inte perfekt längre - eller hur?

Det där att vi blir retade, irriterade - det tar massvis av vår energi som vi istället kunde lägga på att må bra - att gilla livet som det är och människorna omkring oss - både okända och mycket kända och nära.....

Vi kommer alltid att reta oss ibland.

Annars vore ju vi lite mer åt det perfekta hållet.

Och då är livet statiskt, tråkigt och ja.....kanske utan de flesta överraskningar som trots allt kryddar tillvaron.

Men vi kan i alla fall bestämma oss för att inte bli så retade att det formar oss till gnäll -månsar och lip-lisor.

För att få må så mycket bättre!

Hoppas DU har en fin fredag!