Att leva i nuet.

Få saker tror jag är så svåra.

Vi befinner oss betydligt oftare i minnesrummen i vårt inre eller i förhoppningarna eller rädslorna inför morgondagen än vi är just där vi är just nu.

Men egentligen borde inget vara enklare.

Nuet - idag - just denna minut - det innevarande ögonblicket, är alltid med dig var du än befinner dig.

Rätt ofta är det alldeles för många bitar i våra livspussel för att vi ska få ihop det.

Men - tänk om det går att lära sig att ibland stanna upp.

Att bestämma sig för att vara närvarande i det som sker runt omkring och inuti precis i stunden!

Jag vet att det går.

Men det kräver en uppmärksamhet som vi ibland har svårt att stilla oss nog för att kunna prestera.

Särskilt när stressen flåsar oss i nacken.

När vi står i den långa kön i affären och klockan springer och tiden minskar för varje gång minutvisaren hoppar fram.

Hur ska jag hinna?

Tänk om jag istället för att tänka så - istället tar ett djupt andetag och sedan lugnt andas ut.

Börjar iaktta människorna omkring mig.
Undrar vilka de är?
Vilket liv har de?

Vi har faktiskt läromästare idetta.

Börja titta på barnen.

Fyraåringen som plockar upp en sten med en lycklig min.

Speglar sig i vattenpölen.

Går plötsligt baklänges bara för att känna hur det känns.

Nu menar jag inte att vi bokstavligen ska börja bete oss som fyraåringar.

Men titta på dem - lär av deras nyfikenhet just i stunden - just där de är.

Stäng av autopiloten och bli människa.

Möt blicken hos de du möter på väg till jobbet.

Le mot alla eller bara rakt ut.

Är du inte glad innan så blir du - och du känner att du verkligen lever - att du verkligen är här och nu - på väg till jobbet - men det är om ett tag.

Just nu går du bara här på gatan och är lycklig!

Du lever bara en gång – den gången är nu!!

Just denna minuten.

Igår är redan historia och imorgon är en oviss dag som vi kanske når.

Men just här och nu kan du vara lycklig.

Någon som lärde mig massor om detta var den barnmorska jag hade då jag väntade min Rebecca!

Det var en komplicerad graviditet och jag var en så kallad riskmamma.

Ultraljudet var så nytt att det användes bara ibland.

Fanns inte just i min stad.

Men vid ett tillfälle när jag fått åka in med hotande missfall och ligger där på britsen och gråter kommer barnmorskan in med en liten apparat i handen: Hon säger: IVarken du eller jag vet hur det här slutar.

Men jag vet att du har en bebis i magen nu - för jag har hört det lilla babyhjärtat slå - och nu ska du få göra det också.

Hon satte apparaten mot min mage och plötsligt fylldes rummet av hjärtslag - mitt barns hjärtslag.

Detta tillfälle lärde mig massor.

Som har gjort mig till en fyraåring med aptit på tillvaron många gånger.

Och det är jag innerligt tacksam för.

Jag har fått så många härliga nu- stunder.....

Promenaden idag tog mig ut på en bro 

Där gick jag efter två herrar i  livligt samspråk med varandra....

När de tog cigarrpaus gick jag om dem och hörde i förbifarten den ene säga på bredaste göteborgska till den andre: "De ska va gött å leve annars kan de kvetta"

Ja....annars kan de kvetta....hmmm...jag log lite grand  åt den härliga dialekten medan orden kom igen i tanken":annars kan de kvette.... "

Vad är det för slags liv som kan kvitta?
Ett liv som bjuder på motstånd och stormvindar... eller ett liv som bjuder på smärta och svek och oförståelse där man väntade något annat?
Eller är det kanske ett liv där ingenting händer....

Jag tror de flesta liv är goda liv.

Även om det inte ser ut som vi drömde en gång så tror jag nästan alla tycker att vi har ett gott liv.

Ett gott liv är bland annat för mig ett l iv där jag kan vara den jag är - där jag kan leva ut den jag är.

På hemväg lite senare  - ett kort möte med en granne i hissen ...jag tog mod till mig och frågade hennehur hon skulle beskriva ett gott liv?

Hon studsade lite och tänkte till, följde med ut på mitt våningsplan och sa sedan:" Att jag känner trygghet och att jag är frisk. det är det allra viktigaste"

Jag håller med henne helt om tryggheten - men frisk - det är jag inte alls. 

Men jag har ett gott liv.

Till och med ett supergott liv!

Undrar hur du skulle svara om jag mötte dig på någon av mina promenader och ställde denna fråga till dig?
Jg vet inte det - men jag tror att du kanske har helt andra hörnstenar än vad jag har i det liv du kallar gott!

Jag tror det är så - att vi alla har hittat saker i vår tillvaro som gör just det liv vi lever till ett gott liv!

Gå gärna och hälsa på en bloggare som lever ett liv som jag tror hon upplever som gott....trots att andra kanske till och med beklagar henne

Visst har du också hört uttrycket: "Dum som en gås".

Detta är ett av de uttryck som förvanskar verkligheten.
Gäss är verkligen supersmarta!

Och vi människor kan lära en hel del klokskap av gässen. 

Varje fågel flyger med egna vingar, men genom att flyga i V-formation ökar flocken effektiviteten med 71% jämfört med om varje fågel flög ensam. 

Tänk om vi samarbetade så....vi flyger ju inte och V-formationen är gässens - inte vår.

Men vi är många som vill åt samma håll.

Vill skapa ett bättre samhälle med mera värme mellan människor.

Mera omsorg och mera kärlek.

Tänk om vi såg bort från skillnader och personliga tycken och stödde alla som vill åt samma håll som vi.

Istället låter vi lätt personliga tyckanden och personkemi och annat bilda murar och så blir det fantastiska verk vi egentligewn skulle uträtta tillsammans fyllt av brister om det överhuvudtaget blir av.

Alltså - om vi har lika mycket förnuft som en gås skulle vi ansluta oss till dem som strävar i samma riktning som vi själva vill. Vad det nu är vi brinner för.
Ökad framkomlighet för den som sitter i rullstol eller den som är blind.
Eller om vi vill ha en gårdsfest i huset vi bor.

Vad det än gäller - vi måste se bort ifrån att vi har olikheter som kan skava i samarbete och se att vi vill åt samma håll istället.

Men man kan ju inte gilla alla människor.

Nej det kan man kanske intew -men jag minns min mors ord: "Vi måste inte tycka om alla människor - men däremot måste vi älska varenda en."
Det kan låta konstigt - men jag ser det så att dem vi tycker om tillbringar vi gärna tid med och vi är helt avslappnade i deras sällskap.

Men om vi inte "klickar med någon" är vi ändå alltid skyldiga att respektera och möta den
personen också med ärlighet och sann rättvisa.

Och det är ju kärlekens grundvalar.

När ledargåsen blir trött flyttar den bakåt i formationen och en annan gås intar tätplatsen.

Tänk om vi människor också kunde lära oss att  det lönar sig att turas om att ta de tunga jobben och att dela upp ledarskapet sinsemellan.

Istället för att göra ledarskapet i förenings och arbetsliv till en maktposition.

Uppmuntrar vi chefer och ledande personer i den förening vi tillhör.

Och är vi beredda att byta plats och ta på oss ledaransvaret mellan varven för  att alla hela tiden ska orka göra en bra insats.

Gässen skriker bakifrån för att heja på de främsta att hålla farten.

Kanske är det så att vi behöver  se till att våra skrik från de bakre leden är uppmuntrande och inte tvärtom

Ibland är djuren klokare än oss människor.

Bara att konstatera!

Det går att bli lyckligare genom att hjälpa andra  - det finns det forskning som visar.
Att vara generös mot människor i sin omgivning har visat positiv effekt men även att bidra till en bättre värld - att skicka en slant till katastrofhjälp eller Läkare utan gränser gör din dag.

Jag har verkligen under många år som frivilligsamordnare sett detta.

Ibland har jag undrat vem som får mest ut av de frivilliga insatserna.

Är det den som behöver en annan människas hand eller sällskap - eller är det den som ger några timmar av sitt liv för att göra skillnad i en annan människas liv.

Jag tror  i varje fall inte att den som ger blir mindre tillfreds än den som får.

 Till och med genom att beröm andra mår du själv bättre! 
Var generös med beröm och komplimanger för det betyder dubbel vinst, dels så blir mottagaren glad och du får glädjas åt att ha gjort en annan människa glad

Att ge är alltså det absolut mest effektiva sättet att må bra!

Ett annat sätt att må bättre när tillvaron känns grå och livet kanske "gått i stå" är att  påminna  sig om hur otroligt mycket  man har att vara tacksam för!

Det där som vi bara tar för givet och istället fokuserar på det vi INTE har!

Du och jag har ganska fulla garderober. Såpass så vi inte riktigt vet hur vi ska få plats med allt.

Så rika vi är!

Jag har just ätit en näringsrik frukost och det har troligen också du gjort.

Vi har ett hem!

Men framför allt har vi människor vi älskar och människor som älskar oss!

Den här  onsdagen kommer att bli en toppendag - för vi möter den i tacksamhet och nyfikenhet.

I förväntan på vad den ska tillföra oss!

Om vi lever med öppet hjärta och öppnahänder och tränar på det här med tacksamhet!

Och det vet jag att DU gör - så jag gratulerar DIG till en bra dag!

Hur lär vi oss förstå varandra?

Vad döljer orden?

Hållning, tonfall, tempo, blickar, handrörelser etc. berättar alltid något om vad en människa känner.

Och inte sällan går de stick i stäv med det budskap som uttrycks i ord.

Ord är kanske lika ofta något vi använder för att skyla som för att uppenbara.

En del av oss är dåliga lyssnare, vi lyssnar halvhjärtat, funderar på vad vi själva vill få sagt medan vi lyssnar, vi är dömande, låter inte andra tala till punkt, försöker styra dialogen till det ämne som intresserar oss, har svårt att se andras perspektiv och vill ge råd.

Dessa beteenden hindrar oss helt klart  från att lyssna och förstå.

Att lyssna är inte bara en teknik eller ett beteende.

Det är först och främst en attityd.

För att bli en bra lyssnare behöver vi fokusera på uppgiften, vi behöver vara nyfikna och intresserad eför att klara att sätta oss in i vad någon uttrycker - både med ord och med kroppsspråk.

Om du är riktigt fokuserad kommer du kanske att upptäcka att det finns en skillnad mellan ordens budskap och kroppsspråkets.

Och den skillnaden berättar för dig att orden mera är till för dölja smärtan eller något annatmen kroppen klarar inte att gömma undan det.

Vi glömmer lätt, att andra människor inte ser världen genom glasögon med samma färg som vi själva.

Att göra sig förstådd utan störningar är inte det lättaste.

Talaren säger en sak, åhöraren hör något helt annat.

Känner du igen situationen.

Eller har du varit merd om att någon sagt: "Men du sa ju.....medan du är helt övertygad om att du aldrig sagt just detta.

Då har din och lyssnarens föreställningsvärld totalkrockat.

Du har ditt sätt att uppfatta orden och lyssnaren har sitt.

Så svårt det är detta att förstå varandra när vi tänker på allt detta.

Ändå tror jag att när vi verkligen vill förstå - då gör vi det.

Viljan att förstå är kanske det allra viktigaste verktyget för att ta inde den talandes budskap.

Att vu helt enkelt plockar på oss våra "hjärteglasögon".

Då tror jag vi ser och hör det sagda så nära talarens avsikt som det bara är möjligt!

Vi har vant oss vid att se Sverige som en välfärdsstat.

Kanske den bästa välfärdsstaten i världen.

Ingen lämnas åt sitt öde när svårigheter och sjukdom - arbetslöshet och katastrofer slår till.

Ett land där varje människa är lika mycket värd. Oavsett bankkonto, utbildning, hudfärg, tro eller brist på tro.l
Och inte minst - oavsett kön och ålder.

En bild som vi burit så länge att vi nu gnuggar oss yrvaket i ögonen när vi börjar upptäcka att Sverige idag är något annat.

Ökade klyftor i samhället, motsättningar på grund av ursprung,en försvagad välfärdsstat, utbredd barnfattigdom, dåliga skolresultat, utförsäkringar, hemlöshet, ökad psykisk ohälsa med mera, med mera.

Det finns många berättelser om en stat som inte längre stödjer individen i dennes ensamhet; äldre som får mindre och mindre servide från samhället,åldriga anhöriga som vårdar sin sjuka partner tills de själva kraschar,  skyddsnätet dras undan för allt flera, och det är fritt fall för många. 

En bild vi inte vill se!

Så länge vi  har jobb och är friska försöker vi kanske blunda.

Undvika att se den bistra sanningen i ögonen.

Kanske är det så att vår (=Sveriges) plånbok blivit tunnare och vi måste vänja oss vid alltmera begränsade insatser från samhället när vi drabbas av sjukdom, blir äldre, blir arbetslösa....

Jag vet inte.

Kyrkans matkassar, frivilligcentralernas hjälpande händer....detta måste vi värna...för det är snart mångas enda hjälp.

Jag vill tro att de som regerar i stat och kommuner vill att invånarna ska ha det bra.

Om de nu upptäckt att pengarna inte räcker - slå vakt om frivilligorganisationerna.

Vi behövs.

Från att ha satt guldkanten på tillvaron i den ringa begynnelsens dagar (när frivilligcentraler började startas i Sverige) blir vi mer och mer nödhjälp!

Vi lever ofta med en mager ekonomi.

Är beroende av ekonomiskt stöd .

En krona till en frivilligorganisation inom sociala dektorn - ger kommunerna 6 extra kronor kan man säga.

För mycket lite pengar får man mycket.

Men samtidigt som frivilligorganisationerna blir allt viktigare för allt flera vill jag se att samhället bygger eller rättare sagt återställer tryggheten för de mest utsatta.

Det gäller att komma ihåg att ett samhälle aldrig är starkare än sin svagaste medborgare.

Flickan på bilden har inget med det som texten berör att göra

Jag förmodar att ingen har missat den #metoo# kampanj som pågår.

Som startades på Facebook.

Min känla är att det inte är många kvinnor som aldrig blivit sexuellt trakasserade, antingen som liten flicka, som tonåring eller senare.

Det betyder inte  att jag tror att alla män har för vana att trakassera flickor/kvinnor sexuellt.

Många av oss bär ett minne undanträngt i någon vrå i vårt minnesarkiv från det vi var småflickor

eller mycket unga av någon man som närmade sig oss på ett otillbörligt sätt.

Jag menar alltså inte rena övergrepp och våldtäkter.

Jag menar trakasserier

Jag är sj'älv inget undantag.

'

Och därför vågar jag säga att det förutom upplevelsen i en liten flickas liv av att någon rört vid henne eller närmat sig henne på ett sätt som känns fullständigt fel....så finns också minnet av hur den övriga vuxenvärlden svek.

Man ville inte förstå, eller hon blev inte trodd.
Båda delarna har blivit minnen som man gömmer undan.

Vad gäller den kampanj som rullat igång vill jag hoppas att den leder till att kvinnor sträcker på sig och inser att "we are intouchable"  - att ingen annan än den vi släpper innanför vår linje har rätt att röra oss.

Och att det inte utvecklas till en hatkampanj mot alla män.

Nej inte ens mot dem som gått över gränsen - ofta har de själva utsatts som barn eller unga.

     
   



Enligt något jag läste en gång så är det så att två av tre personer i vårt land svarar ja på frågan om det är möjligt att lita på människor.

Lyckliga de som svarade ja på frågan.

Men det finns alltså en tredjedel som anser att det inte går att lita på medmänniskorna.

Jag har också hört sägas att bland dem som svarade nej på frågan är det dubbelt så många som skattar sin egen hälsa som dålig, jämfört med dem som har hög tillit till andra människor.
När livet mest visat avigsidan blir det svårare att lita på människor. 
Egentligen är det ju logiskt.

Jag har tänkt mycket senaste tiden på det här med att lita på eller känna tillit.

Hur viktigt det är!

Och varför en del inte gör det.

Jag försöker själv tänka att jag utgår från att människor är ärliga - att de handlar som de talar - och att de håller sina löften - tills eventuellt motsatsen har bevisats.

Men då är det just den människan jag inte längre litar på.

Inte hela mänskligheten.

En gång i tiden var det inte självklart för mig att lita på människor omkring mig.

Just för att min tillit fått sig en svår knäck genom en människas beteende och svek..

Jag insåg att jag löpte stor risk att bli en bitter och ensam person om jag inte såg till att få tillbaka min tillit.

Så jag startade ett träningsprogram skulle man kunna säga:

Jag började med enkla saker:
När jag gick in genom dörren till mitt arbete litade jag på att vaktmästaren var där (det var han alltid)

Om jag slår på TV:n halvåtta på ettan är jag säker på att de visar nyheter.

Med mera,, med mera i den riktningen.

Snart gav jag mig själv svårare utmaningar

Undan för undan fick  tillbaka min tillit till medmänniskorna.
Men - visst fick jag kämpa för det - mycket medvetet och mycket envist.

Jo - visst - om du läser detta och undrar om jag inte blivit sviken eller besviken sedan dess (detta är många år sedan) - så jo det har jag förstås.

Det är då det gäller att inse att det är just den här människan jag inte kan lita på - att jag råkat möta just henne eller honom betyder inte att hela mänskligheten är svekfull.

Men kan man lita på folk i de sociala medierna - på Internet över huvud taget?

Det kan man - men man bör ha lite mera av vad jag skulle kalla sund misstro.

Och vet du vad - en engelsk studie har visat: det enda som färdas snabbare än ett rykte i de sociala medierna – det är sanningen.

Så - vi kan vara hoppfulla.

Sanningen har snabba fötter.