En titt genom fönstret visar att solen lyser.

Jag går ut  på balkomgen och känner glädjebubblingen.

Många dagar utan sol känns som att ha passerat en lång, mörk korridor.
Vilken tur att jag har ett ärende så jag kan gå ut och njuta i solen de två kilometrarna som för mig dit jag ska.

Nu är det ju så att solen inte försvunnit när vi inte ser den.

Men om den skulle försvinna - på riktigt.....ja då blir det mörkt, men det som verkligen lär påverka oss är att det blir kallt. 

Precis hur snabbt den nedkylningen skulle gå vet jag inte, men en viss gissning kan man ju göra utifrån hur fort temperaturen sjunker när det blir natt.

En klar natt kan det ju bli flera grader kallare per timme efter solnedgången.

Om solen skulle försvinna lår det bli kallt.
Inom något dygn eller så bör det vara så kallt överallt att bildning av nya moln upphör, och temperaturen sjunker sedan snabbare när luften är klar så att värmestrålningen lättare kan lämna jorden.

Haven  innehåller förstås värme som kanske överförs  till luften, och vindar kommer att transportera lite värme från de varma haven in över land ända tills haven är helt isbelagda, vilket jag gissar tar åtminstone några veckor.

Men sen.....

Vilken tur att vi  har solen!!!

Vad innebär det att växa som människa egentligen?

Jag tror det innebär att ha tid att rikta sig mot de existentiella frågorna till viss del.

Om livstakten sänks kommer de existentiella frågorna så sakteliga krypande.

Och för att få utvecklas till en hel människa tror jag det är viktigt att emellanåt sänka livstakten, möta sig själv och släppa fram de där djupa frågorna som förpassats in i en mörk vrå av oss - men som nu och då gjort sig tillkänna men tidsbristen och bristen på ork har snabbt schasat bort dem igen.

Jag har tvingats till en sänkning och där är jag nog inte unik.

Vi håller en hård livstakt så länge inte livet sätter en käpp i hjulet för oss.

Även om anledningen till att min livstakt sänkts så är jag glad och tacksam för att ha fått möjligheten att möta livets makter i form av de inre frågor jag burit länge.

Hur smärtsamt det många gånger än kan vara så har faktiskt smärtan i det avseendet ett syfte,.

Det mejslar bort det ofärdiga hos oss och ger växtkraft.

Vi fördjupas och inser sammanhang på ett nytt sätt som får oss att mogna.

 VI behöver människor omkring oss för att växa.

Ensam är inte alltid stark.
Kanske aldrig starl!

För att bli en hel människa måste hela jag nötas mot andra människor.

Berikas av deras vishet och deras kunskaper.

Av deras godhet

Att växa som människa  handlar också om att upptäcka sin unika person, sina känslor och drömmar....

 Ingen av oss är ju opåverkad av sin omgivning eller uppväxt, men vi kan alla hitta den plats inom oss själva där vi kan göra våra egna ställningstaganden till omständigheterna i våra liv.

Vi kan få glädjen att upptäcka att vi faktiskt sitter i förarsätet i vårt eget liv.

Inte i baksätet.

Det finns saker i vår personlighet, i vår omgivning, i vår uppväxt, som har påverkat och fortsätter att påverka oss.

Saker som vi inte alltid är medvetna om, men som påverkar oss på väldigt påtagliga sätt.

Saker som får oss att hamna i samma situation om och om igen utan att vi riktigt vet hur vi kom dit.

Men vi kan ändra på det!

Självinsikt tillåter oss att växa som människor, både när det gäller våra egna liv och våra relationer till de som vi har runtomkring oss.

Navelskåderi kallar en del det.

Och det blir det förstås om vi enbart och alltid bara tittar in i oss själva.

Nu och då behöver vi ändå rasta en smula.

Stanna upp och möta en människa som vi kanske missat en hel del - oss själva.

Så kan vi gå vidare med lite säkrare steg....

Här delar jag lite ofärdiga tankar som bor i mitt huvud just nu.

Kanske återkommer jag till detta ämne - om/när tankarna blir flera....

Två av våra allra främsta filosofer - Aristoteles och Platen är enligt vad jag har förstått överens om att en god människa har lyckats disciplinera de ”lägre” delar av själen som vi har gemensamt med växter (den vegetativa själen) och djur (den animaliska själen) och fört fram förnuftet, den mänskliga själen.

Kan man med det säga att den goda människan är en förnuftig människa eller blir det en alltför enkel slutsats.

Kanske.

Men en sak är jag i alla fall säker på - det är förnuftigt att vara god.

Forskning idag har ju visat att lyckliga människor hjälper andra genom att ge av sin tid.

Forskning visar en stark association mellan hur mycket vi hjälper andra och vår egen grad av välbefinnande, hälsa och livslängd.

Alltså - man blir också lycklig av att vara god!

Riktigt bra alltså!

 



Idag är inte vädret kanske så lockandesom igår när solen sken och det var bara en stilla vind och ganska varmt.

Även om regn är livsviktigt är det inte helt skönt när det ska ner....så tycker vi - allra flesta av oss.
Planerar att ändå ta en promenad även idag.

Lite trist bara att vi har så tråkiga kommentarer till varandra då det regnar.

Vi kollar ut ur regnhuvor och underparaplyer och säger med bedrövad min (i bästa fall med ett leende): "Trist väder idag!"

Tänk om vi istället mötte varandra med orden: "Härligt! Det regnar!"

Då skulle vi fästa varandras blickar på hur bra det är att vi bor i ett land där det regnar tillräckligt.

Vi har ju snuddat vid problemen med torka de sista två åren och kanske får det oss att inse regnets välsignelser!

Har du tänkt på att djuren behöver få påfyllnad i sina vattenhål  - dit de drar sig för att bada och dricka och som är livsviktiga källor för dem.
Vi människor behöver också vattenhål.

Regn som faller i rätt tid, regnskurar som renar och rensar luften - vilken välsignelse. 
Regnskurar som välsignelse! 
Om vi börjar se regnet som en välsignelse,- ja då kommer vi att dansa fram under våra paraplyer och möta varandra med glada tillrop under regnhuvorna: Härligt! Det regnar!

Önskar DIG en fin fredag - gör det bästa av den - för kom ihåg att just denna dagen bara är på ett högst tillfälligt besök!

  Man kan vara frisk och rik och ändå vara olycklig!

Låter det otroligt?

Rikedom står vi väl alla efter i viss mån - och även om hälsan är självklar för de flresta av oss intill den dag då den sviker så är hälsa en av de saker som ligger i topp om man beskriver ett bra liv.

Hur kan det då vara möjligt att vara olycklig om man har både rikedom och hälsa?

Därför att lyckan inte ligger i det.

 Nyckeln till lycka  är att  bli bättre på att räkna sina välsignelse.

Materiell standard är självklart en välsignelse - men ingen måttstock på lycka.

Lycka är ju ett ord som man beskriver olika saker med och det är långt mellan ett euforiskt lyckorus till ett stillsamt välbefinnande.
Det jag avser här är ju det sistnämnda.

Peter Ubel, professor i medicin vid Michigan universitet säger att det finns bara 1% samband mellan pengar och lycka.

Det visste vi egentligen - eller hur?

Men visst har vi lite enklare för att tro på det när en professor säger det.

En tanke som för till insikten om att vi lyssnar alltför mycket på andra som vi kanske ser det - duktigare personer än vi själva är - tror vi i alla fall.
På grund av titlar och akademiska meriter kanske..

Det är klart att de ofta har rätt.

Men det har du och  jag också.

Om vi lär oss att lyssna inåt oss själva blir vi bra på det och så byggs en stor del av livslycka upp inom oss.

Inte ens om vi hittat lyckans innersta hemlighet kan vi alltid vara lyckliga.

Det finns dalar och det finns mörka passager i allas våra liv.

Men det betyder ju inte att  vi ska stanna där.

Snart går vägen upp på berget och ut i ljuset igen!

Under sådana passager är det nästan avgörande att vi verkligen lärt oss att det som är det bästa här i livet - som verkligen gör oss till harmoniska människor, det är relationer med andra.

För i de mörka dalarna behöver vi relationer för att överleva.

"Det finns bara två sätt att leva sitt liv. Det ena är att leva som att mirakel inte existerar. Det andra är att leva som om allt är ett mirakel”.
- Albert Einstein

  Allt oftare konstaterar jag att jag möter min mamma i spegeln!

Att åldras - den mest gemensamma rädsla vi har tror jag.

Men egentligen - är det  är något problem?

Jag ser med ömhet på de i min ålder som precis som jag åldrats och ser ut som...sina mammor.

Evigt ung, det kan ingen vara. men varför ska vi vara det - eller se ut som om vi vore det?

Vad gör det att fler grå strån än svarta syns i håret?

Visst har jag stunder då tittar på det där ansiktet som inte längre har en hy som är spänstig och kroppen som förändras .

Men egentligen -  det är ju bara precis som det ska vara.

Jag är ju samma person därinne.

Bara lite klokare, lite mer erfaren, vi har sett många år komma och gå - vinter bli vår och sommar bli höst.

Och jag tänker ofta på min mammas ord något av de sista åren hon levde.

medan hon stannade till framför spegeln sa hon: "Vad är det för gammal tant där i spegeln - kan det vara jag - inuti är jag ju samma sjuåriga jänta som satt på gärdsgårn och sparka med benen."

Eller när hon satt och tittade ut genom fönstret vid ett av de sista besöken hos mig innan hon lämnade oss.

Där såg hon en liten tjej på sådär sju år med ett skateboard.

Med längtan i rösten sa hon: "jag skulle vilja ha ett sånt där - och vara sju år igen så jag kunde åka på det".

Så är det....inuti är vi inte vår utsida.....eller...som jag också hört det uttryckas....hjärtat får inga rynkor...

Tystnad...hur låter den? 
Hur ofta hör vi tystnaden? 
Den försvinner i vardagens ljud- och bildbrus och om det någon gång blir tyst, då infinner sig i stället - tomheten.

Men tystnaden är inte inte tom - den är full av ljud som ger oss läkedom.

Vi vet det men har ändå svårt att ha tyst omkring oss idag.

Finns det ingen som pratar i vår närhet,  så slår vi på radion eller något annat som låter.

En del stänger ute tystnaden ordentligt genom att lyssna på musik på sin Iphone med proppar i öronen.

Jag tror att vi alla går omkring med en obestämd och kanske för oss själva okänd längtan efter tystnad.

Tystnaden är inte tom  - så som vi ofta tänker- den är egentligen full med naturliga ljud.
Ljud som helar och läker.

Bästa botemedlet mot den stress som förstör våra liv.

Och som ibland faktiskt tar våra liv genom de sjukdomar den har i släptåg.

Att höra snön falla- regnet droppa eller gräset susa - det är en gåva.

Men då måste vi våga stänga av alla andra ljud.

Jag tror att det vi behöver mer än annat är en stunds tystnad nu och då.

 I tystnaden får vi tillfälle att höra oss själva.

I tystnaden är hörseln som mest alert.

 Tiden bor i tystnaden.

Vårt behov av tystnad är nu större än behovet av att bryta tystnaden;

Varje onödigt buller är ett brott;

Tidigare var ljud diskreta eller starka och korta, betydelsebärande.
Nu tenderar de att dränka tankarna, tråka ut och söva vår uppmärksamhet;

En gång i tiden var stillhet en viktig passus i en oskriven lag om mänskliga rättigheter.

Ljud påverkar hjärta, mage, andning, muskelreaktioner, blodkärl, hormoner, sömnrytm och arbetstempo.

Ljud påverkar våra sinnen, känslor, drömmar, tankar och fantasi och är en miljöpåverkan som ständigt omger oss.

Kanske är det dags att starta en miljökamp för tystnad.

  Rätten till tystnad!

Och en ökad kunskap om hur många av oss som går under av brist på tystnad.

 



Just nu är det så otroligt vackert ute med alla underbara färger som löven antagit att man skulle vilja stanna tiden.

Men tiden låter sig ju aldrig stannas.

Den rullar vidare - och vidare....

Jag brukar tänka att det är en slags protest eller bön kanske från träden - att byta färg....även om jag vet att det beror på andra saker så är det skönt att låta fantastin hitta andra vägar...andra orsaker!

I dag på morgonen vid en kort promenad i utkanten av vår park såg jag att mattan på marken blivit tätare under natten.

Flera löv har fallit för nattens starka blåst.

Snart är grenarna kala.

Kommer att tänka på författaren Tomas Sjödin som skrev boken "När träden avlövas ser man längre från vårt köksfönster"

Så är det ju.

Sikten har dolts av det vackra och lummiga.

Med insikt om de stora förluster som livet mött Tomas Sjödin och hans familj med så försytås vi ju att titeln är symbolisk.

Även livets allra djupaste förluster har vinster.
När man upplevt ofattbara svårigheter och tragedier, är det verkligen möjligt att gå vidare då?
Och gå vidare som en tänkande kännande människa som har ett liv med mening. 
Inte bara som en skugga av sig själv.

Även om saknaden och sorgen är daglig och kanske nästan stundlig  är den ändå  farlig.

"Jag har varit lycklig, ibland några minuter, ibland några timmar, ibland en hel dag.

Det räcker!"

Jaroslav Seifert