Har du balans i det liv du lever?

Allt för många har inte det.

Många menar  att vi närmar oss en historisk vändpunkt.

Under 150 år har allt bara gått fortare och fortare, och vad gäller det mesta har det gjort oss mer gott än ont.

Nu för tiden är hela världen tidssjuk.

Vi tillhör alla samma fartkultur.

Tiden rinner i väg och vi måste trampa på allt snabbare för att kunna hänga med.

Vill vi verkligen ha det så?

Stress, är den tystlåtne mördaren som sakta men säkert kryper sig på och slår till när vi minst anar det.

Det är den långvariga och kroniska, negativa stressen som är den riktigt farliga stressen för vår hälsa.

Vad gör man åt det om man har ett jobb där man alltid känner att man inte räcker till.

Det gäller att stanna upp så fort man känner det som att tiden ilar och man själv springer efter och håller den i svansen.

Det är DÅ man ska sätta sig i fem minuter.

Andas långa djupa andetag.

Andas ut bråttomkänslan och andas in ro.'

Att ibland stanna upp och tänka: Vad betyder detta om 10 år. om 1 år?

Då får man lite bättre perspektiv.

Gå långsammare och se dig omkring.

Fokusera på himlens färg, hur träd, buskar, blommor eller  byggnader du går förbi ser ut.

Känn hur vinden och luften mot din kind känns.

 
   

Många som mist enkär människa har tvingats uppleva  hur tyst det blir när ingen vågar prata om det som hänt.
Grannar och vänner kan till och med byta trottoar och titta båt ett annat håll vid spontana möten på stan. Kanske fö att de upplever det svårt att veta vad man ska säga.

Då gäller det att komma ihåg att det inte handlar så mycket om vad man säger.

Men det gäller att orka lyssna.

Jag har tänkt mycket på detta den sista tiden  eftersom jag har två vänner som befinner sig i sorg.

Båda talar om sitt behov av att bli bemötta som vanligt.

Och en av dem undrade häromdagen varför döden gör oss så handfallna.

Vi - de flesta av oss i alla fall - vet inte NÄR vi ska dö - men vi vet ATT vi alla en gång ska dö.

Att dö  - det är liksom ett nu som inte har något imorgon på jorden.

Och för dem som är kvar lyser platsen så tom.

Men man behöver prata om detta. 

Om tomheten - om sorgen.

Men för att prata behöver man lyssnare.

Om vi kunde omfatta Bo Setterlinds dikt som jag skriver ner här nedanför skulle vi tappa en hel del rädsla inför döden.

Att dö är inte som Du tror ibland
Att som en vrakdel spolas upp på land.
Att dö är något mer: att efter fullgjord färd
Förunnas att se in i nästa värld.
Bo Setterlind

Det är skilsmässan från dem vi älskar som är det svåra.
Den saknaden och den sorgen behöver vi få dela med oss av.

När en liten människa föds till denna värld ser vi det som ett under ett kärleksmirakel.. Vi firar livet!

När en människa dör - är det ofta i ensamhet. i bästa fall släktingar och vänner runt omkring.

Som vågar vara där.

Och också vågar prata, skratta och gråta..
Döden är lika naturlig som livet, den är e-precis som födelsen  en del av vårt liv.

Vi bor i landet "Lagom" sa någon här om dagen.

Vi har alla hört uttrycket och kanske använt det själva.

Och för inte alls länge sedan var det kanske sant - eller sannare än idag i varje fall.

Idag tycker jag inte alls att vi är så värst lagom i Sverige.

Särskilt inte efter att som nu suttit en stund och kollat igenom Facebook - självbespeglingens tempel skulle jag vilja kalla det.

Jag kan faktiskt inte riktigt förstå vad som får mogna 50 åringar och kanske ännu mera mogna....att sätta ut foto eller videos på sig själva- oavbrutet....

Det är verkligen inte särkilt svenskt lagom!

Jag förstår självklart att det ligger ett behov bakom detta.

Till och med ett rop!

"Se mig!"  " Älska mig!"

Det gör mig ledsen att så många fina människor inte ska känna att de är uppskattade och älskade av människor i sin närhet...familj---grannar...arbetskamrater....

Visst är det roligt med foton.

Men tio om dagen är inte roligt längre.

Det känns sorgligt att det finns ett så stort uppdämpt behov av uppskattning och kärlek.

Att bli sedd och bekräftad.

Vad gjorde alla med detta behov före Facebo0k?

Så viktigt att vi ser människorna omkring oss- ser och bekräftar att vi ser....talar om hur viltiga de är för oss - att vi älskar dem!

Önskar DIG idag - DU fina vackra människa en fin söndag!

Jag kom att tänka på en sak - ett ord - som jag gör nu och då - när jag skulle betala och anmäla mig i receptionen på sjukhuset fanns en rad där det stod: "Närstående"

Förr sa man anhörig.

Närstående är ett så fantastiskt mycket bättre ord.

En anhörig måste ju inte vara någon man skulle önska blev kallad till sjukhuset.

En närstående är nog redan där.

Ordet påminde mig om att jag är inte ensam.

Jag har en människa som är mera närstående än alla andra- men så har jag ännu flera jag upplever som närstående personer.

Så härligt att veta att det finns människor som står mig nära!

Tacksamheten överflödade ett ögonblick och gjorde mina steg lättare än vad jag egentligen tänkte att de kunde vara.

I den situationen.

Önskar DIG en bra onsdag!

Kanske får vi  lite sol framåt dagen....kanske inte....men vi är inte ensamma!

Stort!

Andrum .

Vilket vackert ord.

Ett rum för anden eller andlighet - eller för att få andas - djupt och utan brådska.

 En dag för reflektion. 
En dag för att fundera över vad som är viktigt och vad som faktiskt inte alls är det.

 Att utforska sina behov.
Utan sådana andrum kan det vara lätt att gå vilse och tappa bort sig själv och kanske till och med riktningen i livet.

Andrum i livet är viktigt.

Att möta sig själv och se sitt liv i ett större perspektiv, är något vi längtar efter men som kan framkalla rädsla och oro.
För att ”slippa” jobbiga känslor, är det lätt att vi ser till vara fullt sysselsatta.

Men som Nalle Puh sa: "Om man inte vet vart man ska är det ingen idé att skynda sig."

Vi behöver alla tillfällen vi bara kan få för en  chans till att andas ”nytt” syre.

Det är detta  som ger plats för nya tankar som kan leda till förändring.

Vi behöver pauser och vi behöver påfyllnad!

Se till att låta livet ge dig detta.

Mellanrum - ett rum där man andas - en slags stiltje mellan livsfartsturerna. 

Ge dig tid att bara vara.

Gör dig av med alla energitjuvar.

Fyll dig med nya tankar .

Avslutar de här tankarna med dikten "Trädet" av Peter Curman.

Att lära sig leva som ett träd!
Stå där med armarna rakt ut i luften
och med fötterna djupt ner i myllan
och veta
att inte ens den starkaste storm
förmår annat
än slita några få gröna blad
med sig
ur livets jublande krona!

Idag pratar vi ju väldigt ofta om att leva i nuet.

Det är en god strävan men det får ju aldrig bli en "religion".

Det är svårt dessutom  - nuet balanserar ju på en knivsudd mellan dåtid och framtid,.
Framtiden slår över i dåtid innan man hinner tiktigt notera sitt nu.

Vi människor är ju utrustade med ett minne och likaså en förmåga att föreställa oss en tänkt framtid -  vi kan i tanken till och med röra oss till tider vi aldrig levat i eller kommer att leva  i  - allt detta inneslutet i vårt nu.

Att leva i sitt nu har blivit någon slags frälsningslära vilket är alldeles tokigt.

Ändå är det ju just nu vi lever och vet inget om nästa minut.

Och det är viktigt att vårt nu - till exempel denna söndag hittar oss närvarande i den stund, den dag vi just lever.

Idag - denna stund kan ha mycket mera att ge oss om vi lever uppmärksamt och inser att just idag är det en dag när jag ska få lära mig något, eller uppleva något.

Men inneslutet i vårt nu -  bor både det som varit och det som kommer.

Det är så det är och måste vara.
Men låt inte grämelsen över det som inte blev förut förstöra denna dag - och inte heller oron för imorgon.

Det är för mig att på ett naturligt och avskappnat sätt leva i nuet.

Njut denna dagens regn och sol - och samla känslan i ditt inre....din väg gör uppehåll en stund- en bråkdel av en sekund....du är här nu!

 
Bilden från google

Jag tror det var i augusti för tre år sedan som komikern Robin Williams valde att avsluta sitt liv 

Alla stod frågande.

En komiker. 
En person som fått andra att skratt innerligt och hjärtligt.

Många spekulationer uppstod förstås.

Någon sa att han var deprimerad.

Hans kvarlämnade hustru sa i en intervju att han fått en demens diagnos.
Han var 63 år.

Egentligen vet ingen eftersom han inte tycks ha efterlämnat något brev.

Runtomkring hans död funderade jag en hel del över om alla komiker är "den sorgsne clownen"

Några år tidigare hade ju komikern Micke Dubois valt att själv avsluta sitt liv.
Jag är väl medveten om att man inte kan generalisera....men någonstans ifrån kommer väl bilden av den glade clownen som gråter i sin ensamhet.

Kanske  har ofta komiker liksom även andra estradartister en speciell känslighet.
Samtidigt lever de under stor press och måste prestera under många gånger utsatta förhållanden.

Kanske är det så att komikern blirså ett med sin roll att han inte kan släppa fram de svåra frågor, oro och sorg som han kanske bär på och så blir bördan för tung.

Lite så kan jag uppleva det med "vanliga" människor ibland.

Man har blivit känd som en glad och sorglös skämtare.

plötsligt en dag blir något tungt och svårt, men denne sorglösa vän är så fast i sin roll att han med svårighet kan låt sorgen sippra ut och förändra bilden av sig själv.

Andras bild kanske.

Men ofta - alltför ofta - accepterar vi andras bild av oss och försöker leva upp till den.

Och vi som är omkring kanske inte riktigt hör behover hos vår vanligen så gladlynte vän - som nu har behov av någon som lyssnar till orden från det tunga mörka inom honom/henne.
Vi behöver vara  lyhörda i vårt umgänge med varandra.

För jag tror att  människor lider och dör i brist på lyhördhet och ett empatiskt bemötande.

Vi satt några kvinnor runt bordet.

Alla var vi i vår bästa ålder.

För vår bästa ålder är alltid just nu - eller hur?

Nåja- vi hade i varje fall alla passerat livets middagshöjd...50-årsdagen.

En av kvinnorna utbrister plötsligt:  "I morse när jag såg mig i spegeln såg jag plötsligt två nya rynkor.....

inte kul alls.

Någon log igenkännande...någon annan sa: Rynkorna - de är ju livets eget signum i vårt ansikte - som visat att vi levt och samlat erfarenheter"

Jag tyckte det var så vackert sagt - och mer än det.

Det är ju sant.

Men så svårt att se i alla lägen.

Särskilt då det gäller en själv.

Och särskilt i ett samhälle som ständigt och överallt sjunger ungdomens lov.

Men vi är många - och vi ska visa att det är stort och fint att bli äldre.
Att rynkor kanske förvandlar ett vackert ansikte till ett med karaktär - men det är inte så dumt.

Tänk om vi kunde få känna att vår mognad och våra erfarenheter 'r dyrbara-

Att det frågades efter dem.

Vi vet ju att vi bär på en stor kunskap

Nej det är sannerligen inte lätt att få lov att mogna i fred i ett samhälle som inte sätter något större värde på rynkor och de livserfarenheter som de vittnar om.

Med åldern har man samlat på sig erfarenheter, sina egna och andras, och detta blir en allt rikare källa att ösa ur när egenskaper och karaktärsdrag hos en komplex människa ska gestaltas.

Därför tar det lång tid för de flesta av oss att bli riktigt bra, lär skådespelerskan Mona Maln ha sagt vid något tillfälle.

Tänk om vi kunde se det så istället.

Vi är på väg att bli riktigt bra.

Istället för att se på de olika tecken på att födelsedagstårtans ljus ökar i antal för varje födelsedag.

Släppa rädslan för att bli exkluderade - utanför det verkliga livet.
För vad är egentligen det verkliga livet.

Det är ju först när rynkorna börjar komma ....och blir allt flera som vi har erfarenheter nog att ta tillvara det liv vi fått.

Livets mest magnifika efterrätt är ändå att få se hur det går för barnen, och barnbarnen.

Vara den visa och kloka i familjen.

Den älsta generationen - den som utgör skydd och kunskap för de yngre.

Jag vill njuta var sekund av festen "Livet"

Ända tills hovmästarn helt enkelt släcker ljuset och står där och skramlar med nycklarna.