I skymningen väller kajorna fram över hagarna-in mot staden och dränker alla andra ljud

Ju mera löv som faller framöver, desto mera kommer vi att kunna se skockarna av kajor som varit ute i skogen under dagen och ätit sig mätta men som helst flyger in till staden när det blir kväll.

Troligtvis för att det är lite varmare mellan de höga husen än ute mellan träden.

De skränar ganska högljutt medan de söker nattlogi.

Jag får alltid en llite speciell känsla när de svarta fågelmolnen anländer.

Lite kuslig. Lite mystisk. Och kanske lite vemodig.

Nu har skymningen helt gått över i kvällsmörker.

Och kajorna varken syns eller hörs.

Dags för oss människor att stillna ner dagen lite.

Jag tror vi har för mycket för oss i sena kvällstimmen.

Det gör att vi får svårt att sova sedan.

TV, Dator och kanske en hel del praktiska göromål.

Förr kurade man skymning.

Jag tror det var klokt.

Man sov säkert bättre om nätterna då.

Nu vill jag hoppas du ska få en riktigt skön natt när du får sova utan avbrott eller kastande i alltför varm säng.

 Ta hand om dig!

De flesta av oss blir aldrig miljonärer.

Vi är glada om pengarna räcker månaden ut tills påfyllning kommer.

Plats för utsvävningar är i de flestas ekonomi ganska eller till och med mycket begränsad.

Hur många lotter vi än köper är det inte troligt att vi kommer att få en förmögenhet på det sättet eller.

Faktum är att cirka 15% i Sverige sägs leva under relativ fattigdom.

Fattigdom är sannerligen relativ.

Men det finns barnfamiljer som inte kan åka någonstans någon enda gång.

Som klara barnen från undernäring genom skollunchen och har svårt att klara matfrågan ekonomiskt då barnen har lov.

Många med enbart garantipension som inte har råd att ta ut sina utskrivna medicner.

Det är i och för sig en annan diskussion.

Men bra att påminna oss när vi ändå är inne på ämnet.

Men - vi kan alla vara inomrika"

Rika inom oss.

Men hur blir man det!

'Till och med om vi lever i en viss fattigdom.

Jag tror att en av nycklarna heter tacksamhet!

När jag ser med tacksamhet på mitt liv och vad det ständigt ger mig då öppnar det min blick för hur rik jag faktiskt är.

Tacksamhet är magiskt.

Tacksamhetens magiska kraft förvandlar ditt liv till guld!

Möten med människor är något av det viktigaste vi är med om här i livet!

Vissa människor får stor betydelse i våra liv.
Det klickar på en gång och sedan finns de kvar vid vår sida i resten av vårt liv eller i alla fall många många år. 
De finns alltid där för oss oavsett vad som händer

Vi skulle kunna göra vad som helst för såna här personer och vi älskar dem av hela sv¨rthjärta. 

Andra människor finns i v¨ra liv bara för ett visst syfte, ibland i många år. 
Vid en viss punkt i relationen är den bara över och man skulle kunna säga att syftet är slutfört.

 Man växer ifrån varandra. 
Det händer oftast av sig själv utan att det är någons fel.

När denna person försvinner ur ens liv så sker det utan sorg.

En del människor däremot kommer in i vårt liv mer utav en slump men  kan sedan komma att få en stor betydelse.

Utan att de gör något speciellt så är det något som gör att de stannar kvar i vårt hjärta och minne för alltid. ...

Så finns det ögonblicksnabba möten.
På stan, på bussen eller var som helst.

Oftast får de väl ingen större betydelse i vårt liv men ändå så påverkar det ändå och därför så behöver de finnas där.

Ett leende, en blick - och man har mötts någonstans bortom orden.

Under hela livet kommer man möta många olika sorters människor.

Alla med ett visst syfte och mål för vårt enskilda vardag eller hela ens liv.

Vissa kommer att få mer betydelse än andra.

Vissa är på samma nivå som vi själva medan andra kan ta energi från eoss istället

Hela tiden kommer saker och ting ändras och människor kommer komma och gå ut och in i våra

liv

Ingen enda av dem vi möter är utan betydelse för vårt liv!
Om man inser det blir livet så mycket större och så mycket mera spännande.

Ibland strejkar John Blund.

Åtminstone hos mig.

Vet ju inte riktigt hur det är för dig.

Man vill inget hellre än att sova...tröttheten finns ju där, men likafullt ligger man klarvaken och stirrar ut i mörkret...det blir för varmt och allting känns obekvä'mt i sängen. Trots att man egentligen har en jätteskön säng.

Kanske är det oron för min kära syster i Florida som håller mig vaken. 

Jag vet att allt var okay med henne och hennes man igårkväll - men Irma är en hårshänt dam har vi ju förstått.

Ingen man vill ha på besök.

Tankarna är i varje fall hos henne.

Men jag hjälper ju inte henne eller någon annan som lider av dessa monsterorkaner med att ligga vaken.

Tyvärr är ju inte alltid vår hjärna så rationell så den inser dessa fakta.

Nu sitter jag här och gör mig av med min oro - hoppas jag...och om en stund sover jag säkert gott.
Eller kanske jag inte kan sova för att säga till DIG som känner dig ensam och kanske på många sätt värdelös att DU är oändligt värdefull!

Du är faktiskt en V.I.P (very important person)

Flr någon är du den absolut viktigaste människan på jorden!

Så var rädd om dig åt de som älskar och behöver dig!

Själv ska jag gå tillbaka till sängen och knäppa händerna och be om änglar över syster Elisabet och hennes make Matt och alla andra som hemsöks av stormen.

I sin bok ”Tio tankar om tid” skriver Bodil Jönsson om ”ställtid” -  den tid det tar att ställa fram och  att återställa.

Idag springer vi från det ena aktivitetsrummet  i våra liv till det andra utan pauser, utan att hinna reflektera och fundera, utan att kunna njuta och andas ut och in…

Överallt behövs mellanrum - pauser.

Haydn ansågs vara pausernas mästare....det han vill esäga med sin musik sägs lika mycket genom tomrummen som av tonerna.

Så behöver våra liv tomrummen för att vi ska orka vara verkligt närvarande i det som är händelsefyllt.

Egentligen är det ju i mellanrummen vi lever våra liv. Våra personliga privata liv.
Vi rör oss på gatan, träffar bekanta på torget, leker med barnen i parken och småpratar med dagiskompisens förälder. Möter människor och känner oss glada och nöjda - för människor behöver människor...

Det kan vara så många olika saker som är vårt ansvar och vårt uppdrag i livet– ett ansvarsfullt jobb, en släktgård, en barnaskara, , ett förtroendeuppdrag, ett äktenskap… var och en av oss har gåvor och tillgångar, som också för med sig ett ansvar.

Och det finns inget vuxet liv som är fritt från  att förvalta .. ta ansvar.

Vi behöver bli tagna i bruk - vi behöver känna att vi behövs - för det gör vi, var och en....Vi behöver tas i bruk - ja – men inte förbrukas. 
För att inte förbrukas behöver vi mellanrummen- ställtiderna.

När vår telefon är tömd på batteri laddar vi den.
Drar vi ut laddaren om den inte är fulladdad tar batteriet slut fortare…
Vi fungerar likadant.
Om vi inte laddar oss själva tar även vårt batteri slut - får vi inget mellanrum i det som pågår kanske vi inte orkar slutföra det. I varje fall inte så som det var tänkt.

Och får vi ingen ställtid i början och slutet av vårt uppdrag blir vi tömda på inspiration och kraft!
Telefonen blir tyst  - och går inte att använda när batteriet är slut
Vi kan tvinga oss själva ett tag till- och kanske ännu en bit.

Men inget blir bra.

Vi kraschar och uppdraget blev slarvigt eller ofullständigt utfört.

Så när du har läst det hä'r - ta lite ställtid innan du bläddrar vidare på nätet....mellanrummet ger dig djupare upplevelser när du återvänder till surfandet!

Många av de barn som för ett par veckor sedan kom tillbaka till dagis  (jo jag vet att det heter förskola idag men mina barn gick på dagis så det ordet är etsat i mig)och till sin skola har massor att berätta, många nya upplevelser och erfarenheter.
De flesta - ja - men inte alla.

Många barn hade häftiga saker att berätta.

Resor till exotiska platser. Segelturer i familjens båt. Hundvalpen som anlände en dag. 
Kanske någon till och med berättar om saker och hndelser som ingen annan varit med om.

Exklusiva upplevelser som kostar massor av pengar.

Så finns där också en liten unge som inte har något alls av detta att berätta om.

Men som ändå vill försöka- som berättar om badutflykterna med mamma. Cykelturerna och picknickarna, glassen på Halvards kiosk......

Vilka upplevelser berikar mest.

Det tror jag inte går att säga.....både de dyra utlandsresorna och cykelturerna med mamma är underbara upplevelser för ett barn.

I allra värsta fall satt det också något litet barn i skolsalen och lyssnade med blicken genom fönstret och ansiktet slutet.

Det barnet skulle kunna berätta om fyllefester i hemmet, om en pappa i fängelse, om en mamma som är sjuk Riktigt svårt sjuk. Det skulle kunna berätta om syskonet som inte längre finns....

Jag mötte ett sådant barn häromdagen.

Tillsammans med sin extramormor.

Hon var ledsen efter den dagen i skolan - den allra första dagen på den nya terminen...dagen då alla berättade....men inte hon....hennes upplevelser gick inte att berätta-....

 


Att förlåta är ett verb" läste jag någonstans för en tid sedan.

Ett verb -  alltså något som görs.

Kan man förlåta allting?

Jag är övertygad om att hat och ilska föder bitterhet.

Och bitterhet äter bokstavligen upp oss inifrån.

Skapar sjukdom.

För någonstans måste alla dessa känslor ta vägen.

Och de sätter sig gärna i kroppen.

Så jag tror alldeles säkert att ge sig själv fri genom förlåtelse är att ge sig själv en gåva.

Kanske tror du att du kan skada andra genom att inte förlåta?
Tänk om föremålet för dina negativa känslor inte påverkas alls?

Tänk dig att du sitter och minns alla dessa svarta, oförrätter samtidigt som ditt hatobjekt helt oberört framlever sitt liv i glädje.

Vem är vinnaren då?

Vem är det som har fört in kyla och mörkeri sitt liv? 

Du är den största vinnaren när du förlåter andra människor

Det verkliga fredsarbetet börjar med att vi hittar friden inom oss själva.

Med inre frid förlåter vi.

Känslan av inre frid är viktigare än att få upprättelse för något som inte går att få ogjort.

Kärleken är ett flöde i en helhet där vi alla är delar av denna helhet. Om det finns en massa oförlåtelse mellan människor stoppas flödet upp.

På samma särr som förkalkningar i blodomloppet  kan hota vårt liv  - eller ”smuts i förgasaren hindrar bilen att rulla-

Frågan ärkanske inte OM man ska förlåta utan HUR man ska kunna göra det.

Ibland och kanske ganska ofta har jag upplevt att förlåtelse är en process.

Steg ett är att jag bestämmer mig för att förlåta.

Detta medför att jag börjar tänka i en annan riktning.

Alla tankar om att hämnas och ge igen försvinner.

Och istället börjar jag se människan som förgått sig mot mig.

Och undan för undan märker jag hur jag tänker vänligare tankar om personen ifråga.

Och till sist har jag förlåtit.

Men måste inte människan ifråga komma och be mig om förlåtelse?

Nej, det är jag som bestämmer om jag ger förlåtelse och det kan jag göra utan någon som helst medverkan av den person som gjort mig illa.
Det är egentligen fantastiskt.

 




   Vissa människor tycks vara oavbrutet glada.

Är det så att livet är extra snällt mot den leende vännen eller har den någon slags "vara-glad-gen"?

Så finns det förstås de som är tillkämpat glada..."jaja man ska ju vara glad iallafall - även om man krockar med bilen eller får restskatt. Eller kanske får en diagnos som kommer att innebära förändrade livsvillkor.

Visst ska man vara glad - men man måste få bli besviken över restskatten och ledsen för krocken.Diagnosen kanske man till och med behöver känna sorg över.

Man ska ju inordna sig i en annorlundatillvaro - och en del av livet är kanske så förändrat att det är en stor förlust och då behövs sorgen för att göra det möjligt att acceptera och hitta nya vägar.

Man måste faktiskt både vara besviken och ledsen och ge sig själv tillåtelse att sörja för att kunna vara glad igen då ledsamma besvikelser och sorgliga saker händer..

Annars blir glädjen en mask och det är inte bra eller roligt för någon.

Att sörja det man förlorat är faktiskt en förutsättning för att det svarta locket ska tas bort så att vi får återse glädjen som ligger därunder och väntar på att få komma fram-
För det gör den.

Bortom sorgen väntar glädjen igen.

Glädjen och sorgen är varandras motpoler men dessutom även varandras förutsättningar precis som livet och döden är det.
Man kan inte lägga en sorg bakom sig genom att gå runt den, det finns en enda väg som leder till nytt levande liv - och det är rakt igenom.

Annars drabbas man av något som jag en gång i tiden lärde mig att det kallas för "frusen sorg" vilket jag tycker är ett bra namn eftersom en sorg som inte får komma till uttryck fryser alla känslor- även de glada känslorna.

Man brukar tala om sorgearbete och det är så sant.

Det är ett tungt arbete som tar massor av energi.

Det är inte så att man kan hitta några smarta coachingmetoder för att gå vidare, utan  det handlar om att få leva sig igenom processen. Timme för timme – dag för dag - vecka för vecka .

Men det bär också en välsignelse med sig in i våra liv.

När vi gått igenom sorgen kommer vi ut på andra sidan lite mognare, lite klokare.

Vi har vuxit som människor!

Och gläden kommer till oss på ett nytt djupare sätt!