Hur många lever som de egentligen vill leva?

En sak jag undrar över ibland.

Är de flesta av oss lyckliga mitt i den verklighet vi drömde om - eller går vi omkring med begravda eller åtminstone halvt bortglömda drömmar i en verklighet som ger skavsår i själen.

Har du redan bestämt dig för vad som är möjligt och omöjligt i ditt liv?

Lagt ner drömmarna som omöjliga tonårsfantasier.
Vad är det som säger att det du drömde är utom räckhåll för dig?

Dina brustna drömmar kanske är just det du ska ta upp och damma av.

Talade med en kvinna idag som gick i pension för snart ett år sedan.

I nästa vecka åker hon till USA som au-pair.

Hon blev aldrig den au-pair barnflicka hon drömde om - men nu har hon dammat av den gamla drömmen.

Det finns faktiskt behov av au-pair mormödrar också sa hon när vi skildes åt.

Så härligt att se henne gnistra av återskenet från de gamla drömmarna hon dammat av och gör verklighet av!

Visst vill vi alla gnistra - känna pulsarna dunka trots att åren har gått.

Det är inte omöjligt!

Det handlar bara om att verkligen känna efter vad det är man vill - och så ta klivet!

”Du lever bara en gång, men om du lever det på rätt sätt så är det tillräckligt”.
Mae West

I mitt numera avslutade jobb som frivilligsamordnare mötte jag dem ofta....de hemlängtande äldre kvinnorna...
Jag har fortfarande kontakt med en bosnisk kvinna som bor i en liten etta.

Hon kan knappt klara sig  hemma längre och oroas mycket för hur det ska bli.

Två av barnen 

Många äldre personer med utländsk bakgrund, har kommit till Sverige på äldre dar.

De har ofta flyttat hit för att få vara i närheten av sina barn och barnbarn.

Enligt deras hemlands sed har de förväntat sig att de ska bli omhändertagna av sina barn och barnbarn när krafterna och funktionerna börjar svikta.

Men alltför ofta blir det inte så.

De yngre har jobb - och trånga lägenheter...de har blivit svenskar helt enkelt.

En annan äldre bosnisk kvinna sa så här till mig när vi möttes en gång:

"Varje morgon när jag vaknar har jag tappat en bit till av Bosnien.

 Och här i Sverige är man tvungen att ta hand om sig själv, och alla har alltid brist på tid".

 Vi pratar oftas med stolthet om Sverige som ett land med mångfald.

Men om vi inte lyckas hjälpa dessa våra äldre invandrare så är mångfaldsbilden solkig.

De behöver människor som talar deras språk - de behöver mötesplatser - och så smpningom ett äldreboende som har kulturkompetens.

Som förstår vad de kommit ifrån - och någon åtminstone som kan tala deras språk.
Många av dem tappar med tilltagande demenssjukdomar sin svenska (om de alls haft den).
Det är inte så svårt att tänka sig sjäkv vilken skrämmande och otrygg tillvaro vi skulle ha om vi som äldre demenssjuka skulle bo på ett boende där ingen förstås vad vi vill och vi själva inte förstår vad de säger-

Den verkligheten är det många som har i Sverige idag!

Det finns  110 000 äldre personer i Sverige som är födda i andra länder, så detta är verkligen inget litet problem.

Men vi kan lösa det.

Om vi ser till att skaffa oss kunskap och låter hjärtat tala!

De  flesta kan inte återvända till sitt ursprungsland - de vill dessutom ha kvar närheten till barn och barnbarn.

Men vi kan se till att de får ha kvar en bit av  Bosnien, Somalia, Iran, Turkiet eller vad de nu kommer ifrån genom att lära mera om deras ursprungsland....och som sagt...låta vårt hjärta tala

För dig ser det ut som det är skymning mellan trädstammarna  - för mig ser det alltid ut så här

Allting som har en början har ett slut.
Det vet vi....men  nog är det svårt att bli riktigt medveten om att allt hela tiden är i förändring - och att det innebär att också allt tar slut.

Blommorna som lyste viid vägkanten i juni är nu bruna och torra...bebisen vi höll i våra armar för ett antal år sedan har förändrats till ett större barn eller kanske till och med till en vuxen.

Jag har ju verkligen lärt mig massor om detta de senaste två åren.

Jag gick till optikern - mina ganska nya glasögon var inte tillräckliga hjälpmedel för att jag skulle se bra.

En dörr öppnades....mot något okänt och skrämmande av orden...."jag kan inte hjälpa dig men skriver en remiss till ögonkliniken.

Eftersom man inte riktigt vet vad denna pågående synnedsättning beror på helt och hållet så kom det in en massa nya saker i min tillvaro.

Massor av prover, blodprover, MR-röntgen, med mera med mera....
Utan tvekan kom livet i gungning.

Jag visste inte mycket om hur det är att vara sjuk frånsett förkylningar,blindtarmsinflammation och andra odramatiska åkommor.

Så plöstligt- synen på väg att försvinna - ett högt blodtryck upptäcks som jag inte anat - osteoporos , allvarlig sådan) upptäcktes också.

Bifynd kallade läkarna det.

Det ordet - använt så - gjorde mig upprörd.

För mig är fynd något positivt och detta är ju verkligen inte positivt.

Jag var ganska förtvivlad....allt jag älskade höll på att tas ifrån mig.

En morgon vaknade jag och bestämde mig för att se detta som en intressant resa.
Med upplevelser jag inte gjort förut.

Att få nya insikter är ju alltid positivt.

Faktiskt - även när de nya insikterna har ett högt pris.

Och allt förändras

Det är den insikten som gör våra stunder så viktiga.

Att vara i dem - i nuet - istället för i nostalgins igår eller rädslans och orons imorgon.

För just nu är det alltid bra. Åtminstone nästan alltid!

Så därför vill jag bo i nuet!

Varje ögonblick som det bara är möjligt!!

Tillit - ett ord jag gillar.

Det andas trygghet....att våra lita på...lita på att vännen finns kvar imorgon också, att isen bär...

Tillit till livet tror jag faktiskt är något man tränar upp genom att leta efter det positiva i varje situation man hamnar i och att avbryta negativa tankar  som gör oss ledsna eller oroar.
Tillit är också en övertygelse om att livet vill oss väl, om att allting som händer leder till något bra- ger växt åt mitt liv -  även om det inte alltid är den väg man skulle valt om valet funnits.

Tillit är inte något som föds i samma ögonblick som man släpper in en ny människa i sitt liv,.
Tillit måste förtjänas .

Har man blivit besviken tidigare kan det vara svårt att lita på människor igen.

Men det är som att bli avslängd av en häst.

Enda sättet att bota rädslan för att bli sviken på nytt är att utsätta sig för risken.

Ha nu en fin onsdag - och du - träna tillit genom att förvänta dig goda saker från dem du möter.

Påfallande ofta får man ju det!

   

Att lyssna är en av de svåraste saker som finns.

Jag menar inte att höra - det gör vi mer eller mindre automatiskt.

Men att verkligen lyssna - ta in allt - även det som kanske ligger bakom orden.

Det innebär att man koncentrerar sig och fokuserar på den person man har framför sig - även om det är någon man inte är så förtjust i.
Förståelsen för den andres inre liv ökar och  främlingsskapet minskar mellan oss.
Om vi verkligen lyssnar.

Och gör det så väl att vi också hör det som inte sägs...som bor i personens gester och ögon.

Och kanske ska vi då upptäcka att det finns något annat än det vi tyckt oss se ditintills hos denna människa.

      Ofta när vi lyssnar så är vi upptagna med vårt jag, med vår egen agenda, istället för att tänka och fokusera helt på den vi pratar med.

Ofta formulerar vi vårt eget svar  i huvudet istället för att vara uppmärksamma på alla de små budskap som är så viktiga för ett aktivt lyssnande -  hur den som talar andas,  flyttar blicken eller rör sig.

Du vet själv hur det är att verkligen bli lyssnad till … det gör att du känner dig förstådd, bekräftad. … det skapar trygghet och förtroende.

Att verkligen lyssna - ta in -   är förmodligen det mest kraftfulla sättet att förändra din omgivning.
Och också din omgivnings synsätt på dig!

Det kan kräva träning - men man blir bättre och bättre på det om man går in för det.

     


Semester - det tar vi alltför ofta idag för självklar. Till skillnad mot förr när semestern  firades.
När det faktiskt fanns riktiga semesterfirare.

Eller kanske du är en riktig semesterfirare?

Som fylls av barnslig glädje över den långa betalda ledigheten.

Vi har haft rätt till semester så länge i Sverige - och den har blivit längre och längre med tiden.

Semester lagstadgades i Sverige år 1938, då fick alla arbetare rätt till två veckors betald semester.Då tror jag man "firade" semester...innan det blivit en rättighet som vi bara har rätt till som idag.

Visst har vi rätt till det!

Men tänk om vi bara ett litet ögonblick stannade till och tänkte på hur bra det faktiskt är.

Vi är inte unika i världen med lag om rätt till semester - och inte har vi mest dagar.

Fransmännen njuter av hela 37,5 dagar i snitt  - medan japanerna tar ut minst semesterdagar, bara nio dagar per år.
I Norden har de flesta ungefär som vi - Finland har flest - hela 30 dagar per år.
Semestern borde firas.!

Eller hur?

Der är den värd!

Så har du semester just nu - så hissa flaggan och ställ gärna till med en semesterfest....då blir du själv glad och du delar med dig av din glädje till dina vänner.

Och har din semester tagit slut - så fira då sommaren - det är den värd.

Vi kan aldrig fira för mycket!

Det händer att jag kommer på mig med att fundera över hur det blir den dag jag inte längre finns.

En märklig tanke som ger en annorlunda känsla  - för i mitt liv har jag ju alltid funnits. .

Jag har alltid funnits - om än i olika storlekar-olika omständigheter.

När jag var liten - och jag gissar att det var detsamma för dig - då var världens början lika med att jag kom till den.

Det lilla barnet har ett stort ego .

Barnet är den enda av oss som har rätten att vara det.

Men hur blir det sen...när jag inte är med längre....?

Hur blir det den dag då jag inte längre finns?

Livet kommer naturligtvis att gå vidare.

Det kommer att bli morgon och det blir kväll.....men jag vet det inte...

Sommar kommer att bytas till höst och vinter till vår.
Kanske kommer någon - någon gång - att säga: "minns du hennes leende- hennes snabba växlingar mellan glad och ledsen....minns du...

Men jag är inte längre med.    

Människor går till sina arbeten - gifter sig - får barn- är olyckliga- är lyckliga....

Det blir väl som nu - när jag är här.

Bara den obetydliga grejen: jag finns inte med längre.

Egentligen är det kanske inte konstigare än att människor lever sina liv i Göteborg som man brukar dag efter dag - utan att jag är där........

"Jag tror att alla är rädda för nånting. Min mamma säger när hon inte vet...jag är rädd för - och när jag vill ha något säger min pappa - jag är rädd att pengarna inte räcker. S
å alla är rädda - alla stora med och alla mammor och pappor med.

Det tror jag"

Orden är en liten 6-årig pojkes .........

Och visst har han rätt....vi är nog till och med rädda för rädslan ibland.

Så vet vi att det finns somliga som kastar sig nerför ett stup med fallskärm, eller, andra som hoppar bungy-jump...en del klättrar i berg och andra surfar på farligt höga vågor.

Dessa människor vet väl ingenting om vad rädsla är - eller?

Det är nästan så jag tror att det är tvärtom.

Jag tror att de måste utmana sin rädsla - oavbrutet, för att inte förtäras av den.

Och faktiskt kan det vara så att killen som med dödsförakt slänger sig ut i bungy-jump hoppet kan vara livrädd för att gå till tandläkaren.

Rädslan har många ansikten - och de flesta av oss har mött rädslan i mer än en skepnad.

Den som är frisk är rädd för att bli sjuk - och den som har ett bra jobb är rädd att mista det.

Jag tror att vad det handlar om är att vi måste inse att rädsla är något vi alla bär på - och måste lära oss hantera.