Inlägg publicerade under kategorin Mina funderingar

Av Kaela - Tisdag 6 mars 15:00

 



Det är otroligt viktigt att vi är i i vårt NU!

Jag vet att jag skrivit om det förr - mer än en gång.

Men det beror på att jag vet att vi mår bättre om vi klarar av det!

Och vi behöver påminnas.!


Egentligen lever vi ju alltid i nuet. Vi kan inte leva någon annanstans, men det märkliga är, att vi på ett annat plan nästan alltid strävar mot ett då eller  ett sedan.

 

Det har blivit ännu viktigare för mig ,med en avancerande synnedsättning - att vara i mitt nu.

Ett effektivt sätt för mig att att öppna tvärdrag av oro och sorg är att glänta på framtiden s dörrgenom att tänka: "Hur mycket mindre ser jag om ett år...kommer jag att kunna gå på mina egna långa åromenader....kommer jag att klara av datorn-.....

Där måste jag stoppa mig själv med insikten om att jag vet inte - och upptäcka att NU har jag det ganska bra.

Visst har jag kanske bara halva min syn....men den räcker för det mesta jag vill göra! 
I nuet är allting bra.


Ännu viktigare är det för min vän som vet att den sjukdom hon drabbats av kommer att ta hgennes liv inom en inte avlägsen framtid.

Satt i telefon med henne en dag....och hon började prata om hur hon varje vecka bestämmer ett program där hon har saker hon vill göra - innan det är för sent..

Hon berättade också om många och långa samtal med sinälskade man.

Hur de försöker ta ut allt hon bara orkar i nuet. Och hir de heöt fokuserar på - att nu är de två!


Visst är det tråkigt att vi måste få en sorglig anledning till att verkligen klara av att finnas i nuet?
Att leva i nuet är inte något vi klarar av genom att vara duktiga, Det är en insikt vi tar emot från det livet - från något en medvandrare vill ge oss.

Därför kommer jag nu och då att fortsätta tala om hur mycket bättre vi mår när vi kan ta emot vårt nu - och inte bara sträcka oss framåt.

 

 


Av Kaela - Fredag 2 mars 17:12

  




I mötet mellan människor kommer mycket fram i ljuset och blir tydligt...

Åsikter beteendemönster,  förhoppningar känslor, tolkningar, vilja, rädslor och  kanske inte minst sår.

Kanske är det bland annat därför som möten mellan oss människor (och nu talar jag om verkliga möten - där vi verkligen möts - inte där vi bara ses...är så viktiga.)

Där vi drar upp våra inre persienner och vågar visa oss.
Där vi lämnar försvarsreaktionerna utanför.

Där "slipar" vi varandra.

I det verkliga mötet med en annan människa blir vi mera vårt jag på ett positivt sätt.

Vi vågar eftersomvi känner att vi accepteras som den vi är-


Misslyckade möten  kommer vi alltid att ha emellanåt men vi kan lära oss - mer  om att skapa varma ärliga möten och mer om att våga lita på … att se möjligheterna i det  som sker i våra sanna verkliga möten…möjligheterna som bor i att vi verkligfer ser den andre och själva verkligen bliu sedda.


Vi blir aldrig färdiga, och det är som det ska.


Vi har ansvar för varandra - även om vårt största ansvar är ansvaret för oss själva.


Det största du någonsin kan vara, är precis den du är. 
Det finns en anledning till att du är skapad just så.


Du kanske inte liknar någon annan, du kanske har dina egenheter, och det är just det som är det stora.


När du varken döljer eller förskönar något, öppnar du dig för en djupare mening med ditt liv - och för möten till växande - för både dig och den du möter.

Av Kaela - Torsdag 1 mars 20:15

 



Läste uttrycket: "Tiden räcker till det som är viktigt" för några dagar sedan....nu och då under veckan har tankarna sysslat med det påståendet.

Räcker tiden verkligen tll det som är viktigt?

Ja jag tror det.

När vi är stressade så beror det vanligen på att vi inte har gjort en sortering i Viktigt och mindre viktigt i det vi måste göra. och det man kanske kan rationalisera bort...som att


Titta på ditt dygn.
Är det något som känns smått "onödigt" att pyssla med?
Byt i så fall ut detta för att ge dig själv möjlighet att göra  det viktiga.
Gör likadant i morgon igen.
Och dagen efter det.
Och nästa vecka.

Du kommer att bli förvånad över var du finner dig själv om en tid!


Det rådet fick jag av en kollega i en annan stad en gång.

Jag jobbarde på det under mitt bråda arbete t-och märkte att jag blev betydligt mera effektiv - för

det allra mesta i alla fall 

 

Även nu - när jag visserligen behöver länre tid på mig för att göra saker - men ändå  har en ocean av tid som jag tycker ibland - kan stress och känsla av jäkt ta över


Då gäller det att börja rensa igen!
Det går - och det blir faktiskt en rolig utmaning.

 

Jag pratade med någon om detta som sa: "Men vad ska jag ta bort?"

 

Jag svarade henne som jag svarar dig som undrar....

Det vet bara du - vad som är onödigt i just ditt liv - din situation....



Av Kaela - Onsdag 28 feb 14:59




         "Kan man förlåta vad som helst? "
Frågan ställdes  i ett samtal mellan några goda vänner för en tid sedan.

Svaret är verkligen inte enkelt. 

Man måste ju fundera om det verkligen finns några alternativ till att förlåta..
Vem blir jag om jag vägrar att förlåta.

När man talar om att förlåta vad som helst tänker många av oss i första hand på svek och otrohet emellan människor som lovat varandra trohet livet ut.
Och det kommer ju nära det allra  sköraste inom oss.

 

Det vi pratat om innan frågan om man kan förlåta alllt - var något annat där det blir oerhört svårt att förlåta.

Där någon mördat en männska, vi älskar.

Kanske ett barn eller någon annan mycket nära människoka.

 

Någon sa att i det fallet kunde det bli svårt att förlåta just därför att det kunde kännas som ett svek mot den käre som drabbats.

Som att   se mellan fingrarna eller minimera brottet.

Det är om man tänker
 Men det ena har inte med det andra att göra.

Jag tror det är viktigt att vi ser det!

Att förlåta måste vi göra för att inte plåga oss själva.

Man brukar ju säga att förlåta är "att släppa en fånge fri och fången är jag själv."

För om jag gr omkring och inte förlåter blir jag fånge i mörka tankar.


Men det innebär inte att jag skyöer över det  personen gjort.

 

Man kan inte vänta med att förlåta till dess att man "känner att man kan förlåta".

Det kanske vi aldrig kommer att känna genom att gå och vänta på det.

Men när vi bestämmer oss för att föråta oavsett vad vi änner, då kommer vi att uppleva hur vi befrias från något.

Vi har verkligen befriat oss själva.

 

 

 

 

Av Kaela - Måndag 26 feb 20:45

 



Att möta en annan människas blick är sannerligen att möta en värld.

Något händer.

Blickar är skapande. 

Just i det ögonblick våra ögon möter en annan människas blick så ser vi verkligen in i en annan värld.

Blicken berättar något för oss.

En människa som mår dåligt, har sorg, kanske är deprimerad har ofta svårt att möta en annan människas blick.

Utan att bestämma sig för det eller fundera över varför vänder man bort blicken.


Att möta sig själv i en annan människas blick –  är också att upptäcka sig själv som värdefull, som accepterad.


 Det finns något unikt över varje människa, något som särskiljer henne från andra - detta kommer till oss genom hennes blick!


I våra ögons möte ryms så oerhört mycket av förunderliga ting, värda att lägga märke till.

 


Jag har hört att undersökningar  att det första vi tittar på när vi möter en annan människa är först vänster öga och sedan höger öga.


Kanske nonsenskunskap - men ändå lite intressant.


Den allra första blick vi möter är vår mammas.

Vi vet alla hur oerhört viktig ögonkontakten mellan mor och barn under vår första tid i livet är.

Kanske är det där som vi verkligen blir till.


Att se varandra, se dig som den fantastiska, oändliga varelse du är - det är ett äventyr.

Önskar både dig och mig många sådana äventyr




Av Kaela - Söndag 25 feb 10:27

 



De orden sa någon till mig när jag var ett litet barn som just begravt min fina kattunde..... nyss levande mjuk, varm och vackert röd.
Jag satt med det självsnickrade korset  - som bestpd av två grå bräder  -  med en liten burk svart målarfärg i bredvid mig för att skriva: "Tassing" och dagens datum.
Tassing var namnet jag givit den lilla krabaten eftersom han"tassade" på allting.
Jag glömmer aldrig denna lilla kattunge som fick ge mig en av livets viktigaste lektioner tidigt på livsvandringen.
Sorgen följer människan såsom skuggan följer oss där vi går.
Sorgen har ett ärende till oss.

Att uppöeva en förlust som som ger sorg vtror jag är en upplevelse som är  oberoende av vilken ålder man är i.
Varje sorg vi möter under vandringen är en erfarenhet som förändrar hela livet- för varje gång vi möter den.

Kanske bor vi kvar i samma hus, använder samma kläder gör samma saker som innan sorgen- mötte oss, men något är för alltid förändrat inom oss.
Vi kommer aldrig att bli den vi var innan. 


Harry Martinson skrev denna dikt. som jag burit i mitt hjärta.....länge...den kom till mig under en av livets sorgeperioder...

 

Jag tycker om den sorg som jag erfar då glädjen är dess följeslagare.

Jag minns min mamma då jag tänker på Ingmar Bergman.
Det är glädje jag erfar.
Det är sorg över att den inte längre får upplevas.
Men glädjen är större än sorgen.
Glädjesorg.
Den goda sorgen!

 

 


Av Kaela - Lördag 24 feb 17:26

        

 

Det har gjorts en  undersökning som visar att de flesta anser att ”gammal” det  blir man förstås - men senare, inte nu.

 

Och det svaret lär både fyrtiotalister, trettiotaluiter och till och med en 0ch annan tjugotalist givit.

Jag kan inte undgå att minnas den gamla damen på 89 år som just fått en rollator, eftersom hon ofta ramlade och faktiskt också skadade sig - det var bara det att hon använde  trots det inte det hjälpmedel hon fått.

När jag frågade henne varför hon inte  gjorde det svarade hon: "Inte kan väl jag gå omkring med en sån - det är det ju bara gamla som gör."

Ibland har jag hört sjuttioåringar tala om åttioåringar som "tanten" eller "farbrorn"

Jag giillar inte de uuttrycken oavsett vem som använder dem.

Även om den man talar om är fyllda nittio år kan man istället säga damen respektive herrn..

Det uttrycker en betydligt större respekt.

Och vi vill alla - oavsett ålder bli respekterade av vår omgivning.

 

Varför vill ingen bli gammal - eller inse att det är det man är.

 

Jag tror att det delvis kan bero på att I forna tider var  den gamle vis.
Idag är den gamle gnällig, trött, gaggig och långsam.

Vem vill få de epiteten sagda om sig?


Hörde en kvinna som arbetar i äldreomsorgen säga för en tid sedan: "Jag har absolut världens bästa jobb, men jag är så trött....inte på  mina omsorgstagare eller mina härliga kollegor.

Men på chefer och politker som inte ser hur britfällig omsorg vi ger
Duktig personal från andra länder kastas in i arbetet alldeles för snabbt.

 

De förstås inte vad de boende säger - och de boende har ingen aning om vad  den vänliga kvinnan som står där vill dem.

 

Om det inte ställs betydligt högre krav på språkkunskaper innan man får ett jobb i äldrevåden vågar inte jag bli gammal i Sverige.


Vi har många av oss sett något av detta.

Denna kunniga och ansvarstagande kvinna i omsorgen har verkligheten in på bara skinnet varje arbetsdag.

En kvinna på sjuttio år, som jobbat fram till något åt sedan, full av fritisdintressen , sportar går på gym och föreläsningar sa till mig: "Ja nu har jag hamnat bland det "osynliga folket

När man slutat jobba är man ingen.
Kan inte folk starta samtal med mig som de gjorde för ett år sedan, om samhällsproblemen, om lunchrestauranger i London...istället för att säga: "Och du har semester hela tiden nu", eller något annat intetsägande. 


Det gäller att vi behandlar alla människor oavsett ålder som intressanta och intelligenta....för faktiskt så försvinner inte ntelligensen samtidigt med första pensionsutbetalningen.

 

 

 

 

Av Kaela - Onsdag 21 feb 16:30

 
            
 
 
 
Har du tänkt på att varje möte med en annan människa ger ny kunskap - man kan känna hur ens egna tankar liksom befruktas  - växer och hjälper oss till nya insikter

När man tar sig tid att verkligen vara där.
Inte sitta och fundera på vad man ska göra efteråt - eller något som hände igår.
 
När man lyssnar  - med hela sin varelse,.
 
Från ett sådant samtal går båda med en känsla av att ha fått något.
En har blivit hörd, sedd och bekräftad.
Och en har fått förmånen att se in i en annan människas tankar och frågeställningar.
Fått dela erfarenheter som är helt nya kanske.
 
Varje gång jag lyckas att i ett samtal verkligen vara där tänker jag att så här ska det ju alltid vara!'
Och - hemska tanke - hur mycket har jag missat de gånger jag varit där bara till synes medan mina tankar vandrat andra vägar...

Inblicken i en annan människas inre värld och förmånen att bara genom att finnas fått en annan människa att känna sig mera levande - mera sedd och hörd det är utan tvekan att dela något ytterst värdefullt och ytterst skört.
Man vill liksom kupa händerna runt dupplevelsen - skydda den!
 
Det är som att dela ett under....ett mirakel ....ett möte som verkigen blir av på alla plan mellan två människor - det är ett under!

Presentation

Fråga mig

144 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Kaela med Blogkeen
Följ Kaela med Bloglovin'

Gästbok

Översätt bloggen

Andras bloggar

Läsvärda bloggar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se