Att inse att varje dag är den bästa dagen.

Den bästa dagen just nu!
Istället för att med hela vårt jag längta till baka tiöö gårdagen eller sträcka oss mot morgondagen.

Och dagen blir verkligen den bästa  - om vi gör vad vi kan för att en stund varje dag göra det man verkligen vill.

Om så bara en mycket kort stund.
Läsa en dikt - lyssna på en sång -  gå en minipromenad  - hänge dig åt dagdrömmar  - eller vad du längtar efter att vara med om! 

De glädjens minuter du skapar på det sättet sprider faktiskt sitt ljus över hela dagen.

Och var gärna också lite extra snäll emot dig själv  varje dag!
Ge dig själv komplimanger- tala om för dig själv hur vacker du är.
Vilken fantastisk person du är!

Och för att göra dagen helt fullkomlig 
Ge dig tid att lyssna till någon annans behov.
Ge dig tid att säga vänliga ord!
Ge dig tid att vara hjälpsam!
Ge dig tid att leva på riktigt!

 Vi bara måste sluta stressa och jäkta och alltid ha bråttom, oftast  helt onödigt bråttom !
Om vi inte har tid med själva och varann så är det inget liv vi har!

Då är det bara en existens.
Då hinner vi inte stanna på steget och lyssna till småfåglarnas vårkonsert - och inte stanna till i fönstret och titta på rådjuret som irrat sig in i trädgården.

Eller dra efter andan och känna doften av snö - eller av regn eller jord!

Verkligen leva -  just där vi är just NU!

Visst kan man förundra sig över att vi människor sträcker oss framåt -  framåt mot det som väntar imorgon - eller bortom imorgon-

Mest tragiskt är det att det sker på bekostnad av upplevelsen här och nu.

Själv brukar jag då och då också komma på mig själv med att att jag fastnat i då -  och därframme...

Jag har ofta tänkt att den stressade livsstil vi har idag är en del av orsaken till detta.

Vi springer ju mer eller mindre genom livet.

Visst måste det ha varit bättre förr - då livet i högre utsträckning än nu sjäng långsamhetens lov - eller?

Gissa om jag då blev förvånad när jag läste att en man som levde för över 2 000 år sedan  - Epikuros - skrev så här:

Människans stora olycka bottnar i en oförmåga att inse denna enkla sanning.

Vi har som människor en obegränsad frihet.

Men vi flyr från friheten.

Livet är något som pågår medan vi investerar i en framtid om vilken vi inte har en aning.

Vi gör upp planer, skriver in våra liv i allehanda projekt som styr våra förehavanden – “livet rinner undan, medan vi verkar och var och en av oss dör mitt i vår rastlösa verksamhet”

Epikuros var ju en grekisk filosof som bland annat starade en skola på ön Lesbos.

Så mycket mera minns jag inte om honom.

Men utan tvekan så iakktog han samma företeelse bland sina medvandrare på jorden - och kanske hos sig själv - som vi gör idag.

Detta med att vi missar nuet i vår strävan att komma snabbt bortom vägkröken.

Jag är inte säker på att mänskligheten överlever om vi inte på allvar lär oss mer om hur människan fungerar i relation till sig själv och till andra.

Det är en ödesfråga, säger Stefan Einhorn."

Jag är mer än övertygad om att Stefan Einhorn har rätt!

Den som vågar vara öppen för de möjligheter som finns till att göra något för någon annan blir en genuin och äkta människa som genom detta får andra att må bra - men också sg själv!

Någon har sagt: "När jag mår bra så har jag möjlighet att visa omtänksamhet på ett sunt sätt till en annan människa"

Säkert sant.

Men det märkliga är att tvärtom också fungerar.

När vi visar omtänksamhet och bryr oss om - då mår vi bra!

Det är ju bara bra att man mår bra själv av att hjälpa andra, det finns ingen motsättning i det, eller hur?

Att finnas till för andra och att vara en del av en gemenskap, det är jag övertygad om är ett mänskligt behov

som finns hos alla - eller i varje fall nästan alla människor!

Bland kan det räcka att vara generös på alla sätt, ge beröm och uppmuntran.

Det  är bristvaror i vårt samhälle.

Och gör underverk både med den som ger det och den som får det.

Magnetröntgenundersökningar visar att det aktiveras ett njutningscentrum i hjärnan när vi samarbetar eller är generösa!

Så vi har alltså enbart allt att vinna på att samarbeta och ösa beröm och ge en hjälpande hand eller ett lyssnande öra när vi kan!

Man kan säga det så här också:" När man överräcker en ros stannar alltid något av doften på givarens hand"

Allting börjar med en tanke.

Varje handling har sin rot i något vi tänkt.

Det är egentligen kanske självklart men ofta tänker vi inte på det.

Tror vi att vi kommer att misslyckas gör sig också kroppen och sinnet redo för att misslyckas.

Att tro på sig själv - att satsa på sig själv kan jag ibland tycka låter en aning egoistiskt i en värld där så många lider.

Men om vi  inser att vi är värdefulla kan vi så mycket lättare se på våra medmänniskor som värdefulla också!
Att de är värda kärlek och omtanke.

Precis som när man flyger och plötsligt ska man sätta på säkerhetsväst  -på samma s

sätt som vi först tar på vår egen väst för det går lättare och fortare att hjälpa andra sedan - måste vi först ta hand om oss själva så vi orkar och hinner hjälpa andra!

Om vi längst inne inte tror på oss själv, kommer vi inte att göra vårt bästa för att må bra.

Och mår vi inte bra så gör vi inget för att andra ska må bra heller.

Att tro på sig själv och sin egen förmåga är grunden till det mesta vi gör i livet. 
Tilliten till oss själva är det bästa förtroendet vi kan ha.

Det skapar en god känsla av att vi klarar oss, oavsett vad som händer.

Det gäller att vi ser på oss själva som resursstarka.

För det är vi!

Inte förminska sig själv genom att jämföra oss med andra.

Du är en unik individ med resurser.

Glöm aldrig att du är värd lika mycket som alla andra.

Du är oändligt värdefull!

Ditt värde består i att du är unik och underbar!

Ingen har funnits som var precis som du.

Ingen annan finns eller kommer att finnas som har precis dina möjligheter!

Du är fullkomligt unik!

Och det du ger till världen - till människorna omkring dig är helt unika gåvor!

Sara Lidman sa ofta :att man ska vara försiktig med "stororden" 
Det finns en oändlig massa ord som vi kanske inte riktigt tar till i vardagslag.
Kanske man rentav kan säga att oändlig är ett sådant ord.

Det saknar ju faktiskt helt slut - eller talar om något som gör det.

Men det finns tillfällen då man vill vara lite mera "storvulen" i det man säger.
Storvulen var ett ord som min mormor använde nu och då.
Och jag tror att betydeln är att man tar i ordentligt.
Såg någonstans att någon hade satt in "svulstigt" som synonym till storvulen.

Jag håller inte med om det!

Svulstigt är för mig är något skrytsamt.
Det handlar mera om att krydda talet lite extra med "storord"!
När man ska berömma någon - eller då man ska talaom hur mycket man älskar någon - då behövs stororden!
Även om jag oclså håller med en invandrad vän som sa_ "Svenskan har bara ett ord för älska - och  ändå säger ni att ni älskar havregrynsgröt... ni borde vara lite räddare om det ordet"

Efter snöfallet kan jag följa spår utanför vårt hus.

Jag kan se att m¨nga cyklister och en och anan bil väljer att gena rakt över på Norra Promenaden.

Går vi i snö avslöjas det hur vi har gåytt

Den nya snön gjorde att  allt såg fullkomligt orört ut...'Men  efter bara några timmar finns spåren där...

Djupa nedsänkningar i den förut alldeles släta mattan.

Där vi går lämnar vi spår.

Vi tänker inte på det.

Men varje dags leende eller blindhet blir ett spår i orörd mark eftersom varken du eller jag eller någon annan gått där tidigare.

Men spåren skapas och visar vad vi valde.:
Vi ämnar  spår även på nätet.

Spåren berättar var du är och vad du gör, men du vet inte vem som följer dig !
 Det gäller att vi går - någon läser våra spår och någon kanske till och med följer i dem.

Hur många telefonsvarare har du mötts av när du sökt kontakt med någon per telefon?

Vi skickar hellre sju SMS fram och tillbaka än ringer personen i fråga och pratar en stund.

Vi kanske skickar blommor till någon som blivit sjuk.

Varför tar vi inte blomsterkvasten i handen - eller kanske en bok som vi tror skulle vara betydelsefull för den vi ska möta - och knackar på dörren?

Den som blir tagen åt sidan av sjukdom eller annat behöver mer än allt annat mänsklig kontakt.

Ett par ögon som undrar: "Hur mår du?"

En hand som smeker kinden.

Vi behöver alla möten.

Möten med människor där vi orkar vara verkligt närvarande.

Det finns ju möten - och det finns det som kallas så- men som aldrig blir det.

Det jag menar är verkliga möten..

Mötet där människan vi möter blir sedd.

Mötet där vi har fullt fokus på den andra människan.

Där inget annat får inkräkta, vare sig i rum, tid eller i vårt eget sinne. 

Ändå tar vi oss så sällan tid för det.

Varför?

Är vi rädda för att möta andra så som de verkligen är?

 Är vi rädda för att möta oss själva?

Känns det viktigt för oss att hålla tempot uppe, att inte stanna upp?

Kanske är det vi själva som skulle ha mest att vinna på mötet.

Vågar vi inte visa känslor för någon annan i rädsla att verka påflugen, störa och bli tillbakavisad.

Visst finns det risk att bli det.

Att någon känner sig störd och tydligt visar det.

Men kanske får vi istället ett möte med en människa som delar med sig av sin inre förtrollade värld- en stund av verkligt delande.

Ett leende mot någon på en buss eller i tunnelbanan kan vara inledningen på ett möte som gör vägen framåt lättare för både dig och mig.

Det är så lätt att glömma konsten att mötas.

Arbete och plikter får oss att rusa fram med stumma ansikten och stumma hjärtan.

Om man går på en kyrkogård så ligger där hundratals människor nedgrävda som alla hade så mycket att göra.

För mycket att göra för att hinna med mötet med den de älskade.

Men vi - du och jag vandrar fortfarande omkring här på jorden och kan skapa oss tiden för det vi vill.

Vi hinner ännu mötas.....

Fotot föreställer min fina lilla dotterdotter pixie som är en riktig optimist!

Visst har du också hört den där rösten inom dig - rösten som väser att du inte duger - att du är för tjock, för dum, för kort, för lång, för ung eller för gammal.......

Jag ör det nu och då- men brukar genast försöka ge den respass, för den rösten talar inte sanning.

Den rösten får oss att söka fel på oss själva.

Tänk istället så här: Eftersom jag är en av dem som trampar omkring på jorden så har jag vunnit en helt avgörande tävling. Varenda en av oss har gjort det!

Eftersom just den spermie som bar en del av vårt upphov hittade först till ägget som bar en annan del.

Priset vi vann - det var vårt liv.

Möjligheten att uppleva allt det som vi hitintills har gjort och som vi kommer att göra i fortsättningen.

Möjligheten att bidra till att den här världen är lite bättre när vi lämnar den än den var när vi kom!

Vilket uppdrag!

Ingen av oss kan göra allt - men vi kan alla göra lite - och tillsammans blir det mycket.

Ja ja - jag kan nästan höra hur du mumlar: "Hon är en obotlig optimist".

Och det bjuder jag på - för vet du vad - det är inte pessimisterna som förändrar världen till det bättre

Det är optimisterna!