Hade i veckan ett möte med en kvinna som jag skulle vilja säga var en ganska ytlig bekant.
Idag har livet kastat oss i varandras famn - hon är en nära människa för mig...och kanske jag för henne.

Vi möttes på trottoaren och om hon inte tagit tag i min arm så hade jag inte sett att det var hon.

Orden forsade ur henne....jag måste få prata med någon, och jag förstår att du är proffs på sånt med ditt jobb

Hon berättade att hennes dotter bara 23 år gammal var död.

Oväntat.
Totalt oväntat.

Här drog jag med mig henne i n på ett café en bit bort och sökte upp ett lite avskilt hörn.

Bad henne vänta medan jag hämtade varsin kopp kaffe.

Nu fick jag veta att hennes dotter flyttat hemifrån för ett halvår sedan.

De hade hjälpt henne köpa en liten etta.

När de ringt henne en kväll hade hon inte svarat.

De åkte hem till henne så småningom lite senare, efter flera försök att nå henne på telefonen  -och såg då att det lyste i hennes fönster.

De skickade ett sms att de var utanför hennes lägenhet men fick  inget sms i retur.

Nytt sms där de frågade om de fick komma in.

Inget svar nu heller....

Nu beslutade de att använda den reservnyckel de hade  till hennes lägenhet och gå in.

Där satt deras älskade flicka i fåtöljen framför TV:n som var på och såg ut som hon sov.

Men hon skulle aldrig vakna mera...

Enligt obduktionen hade hennes hjärta bara stannat .

Läkaren hade sagt: "Vissa hjärtan gör det"

"Men varför just Amandas hjärta... sa hon förtvivlat och hennes ögon var så fulla av sorg att det kändes som de brände hål i mitt hjärta.
Jag sa....jag är så ledsen, så väldigt ledsen för din förlust, för er enorma förlust!

Hon lyfte blicken och sa: "Tack för att du stannade...de flesta vågar inte...

Jag tror de inte känner sig bekväma med vad de ska säga.

Men jag skulle önska att de åtminstine sa något - till och med  om de inte hittar något annat att säga än den formella frasen”jag beklagar sorgen”. Som är så oändligt mycket bättre än den tystnad som jag möter hela tiden.


Det finns inga mirakulöst fantastiska ord man kan säga eller behöver säga., du behöver inte förbereda dig.

Att höra av dig och se att du bryr dig räcker. 
Och att få höra av igen! 

Lördagmorgon!

Ordet smakar gott i munnen - och känns varmt och mjukt.

Hela helgen ännu orörd!

Två dagar tillsammans med den jag delar livet med.

Men de flesta vardagar blir det bitar av livet som för de flesta andra.

Ser fram emot helgen med glädje och tacksamhet!

Och önskar DIG en helg som ser ut just som DU önskar att den ska göra.

Inte var det lätt att ta en kort promenad när vädret var så maxat.

Solexplosion blev det av mitt foto där jag ville visa en bit aav Norra Promenaden

Strålande sol alltså och mild vind.

Utan tvekan blev den för lång för mina krafter just nu....blev mera slut än jag trott jag skulle bli..

Medan jag gick vandrade mina tankar sina egna vägar.

Förra veckan möttes vi, tre kvinnor som känner varandra från mitt arbete, under en av mina promenader.
Idag återvände mina tankar till det samtalet

De två stod redan och samtalade då jag kom fram till dem

Och jag fick omedelbart frågan: "Kan man förlåta lögn?"

Oj, det var djupt tänkte jag och sa att jag tror det beror på vem som ljugit för mig och varför.

Då fick jag veta att en av kvinnornas systers make hade kommit hem en dag och berättat att han haft en relation med en annan kvinna i två år.

Men att den var slut nu och att han ville satsa på dem - makarna - fullt ut.

Hon har haft svårt för det. Inte för att hon inte vill, för det vill hon.

Hon säger att hon förlåtit men hon klarar inte av att  lita på honom eftersom han ljugit för henne i två år.

De kämpar och försöker hitta tillbaka till varandra, båda två, på varsitt sätt.

Men hela tiden kommer hennes misstro emellan.

Han säger att eftersom hon fortsätter att misstro kan hon inte ha förlåtit.

Hon säger att hon har förlåtit och lagt den historien bakom sig.

Men just möjligheten att lita på vad han säger, den finns inte till fullo kvar  för henne.

Så otroligt sorgligt tycker jag.

Båda vill ju tillbaka till en bra relation.

Men lögnen står som ett spöke emellan dem.

Jag vet ju att det är så.

Har någon ljugit klart och otvetydigt för mig...då är det inte så lätt alla gånger att lita på.

Det går ju så småningom, men det är en lång väg.

Och man undrar om dessa två  kommer att orka den långa vägen.

Jag hoppas att de hittar hjälp i form av parterapi eller liknande.

 Solen skiner idag också - och jag mår bättre så en kort promenad ska jag nog försöka mig på.

Lite trött nu på soffhäng och boklyssning.

Även om jag gillar Emelie Schepp och läst alla hennes tre tidigare böcker så är det första gångenjag  lyssnar på en bok och tycker det är okay (det slår inte att läsa själv) men när det inte går är det fantastiskt att denna möjligheten finns.

Det är extra roligt med Emelies böcker för platserna är så välkända eftersom det utspelar sig i Norrköping.

Och jag undrar nästan om inte vissa personnamn namn är namn som verkliga människor här också har.

Jana Berselius som huvudpersonen heter  finns en kvinna i Norrköping som heter nästan likadant.

Och  kriminalteknikern Ola Söderström blir extra roligt eftersom jag har en man i huset somheter just så.  

Jana faschinerar mig. Hon lyckas vara den duktiga åklagaren  trots sin bakgrund med våld och dödande- och hon balanserar den person hon var då på ett skickligt sätt när hon tvingas till det -  eftersom hon inte får vara ifred för det förflutna och människor eller mest en människa därifrån.
Hur hon lyckas gömma den förtvivlade lilla flickan som slets från sina föräldrar och såg dem dödas  - det är en gåta.

Man skulle nog beskriva henne om man mötte henne som åklagare som mycket skicklig, men kylig.

Undrar om Per kommer att lyckas tina kylan - och hur....Jag är drygt halvvägs i boken så jag har några timmar kvar att lyssna.

Längtar ut i solen när den kittlar genom rutan.

Men styrkan finns inte.

Och huvud och kropp värker så idag får jag njuta inifrån precis som igår.

Stod i fönstret och förbluffades över hur sommargröna och lummiga lindarna på Norra Promenaden ser ut.

Man kan inte tro det är den 5 oktober då man ser dem!

Ords ursprungliga betydelse  kan vara ganska intressant.

Häromdagen hörde jag någon säga att ordet vred ursprungligen betydde vriden.

Innan det blev ett sätt att beskriva någons ilska.

Undrar förstås om det betydde att man menade att den ilskna personen var vriden - eller om det är en övertolkning.

Ilska kan vara bra.

Vi kan få igång något eller stoppa något allt eftersom vi reagerar på företeelsen med ilska.

Om man tycker till exempel att ens kommun är alldeles för seg då det gäller att arbeta med tillgänglighetsfrågor så kan det vara bra att bli ilsken.

Man blir tagen på allvar.

Under förutsättning att man låter ilskan kontrolleras och inte skriker och fäktar.

Och ilska ska man inte stänga in.

Det är då det kan explodera  okontrollerat.

Om man sätter sig ner en stund när man blir riktigt arg kommer man kanske att upptäcka att man egentligen är besviken och ledsen.

Då gäller det att låta vreden rinna av och ta itu med de egentliga känslorna.

En riktigt ruggig och mörk höstkväll

Regnet ligger som en grå och våt militärfilt i luften.

Så skönt att ha ett hem att vara varm och trygg i.

Och mätt efter middagen!

Vi är verkligen prioriterade - alla vi som har detta!

 60 miljoner människor i världen ikväll har tvingats lämna sina hem för att rädda sina liv och är på flykt.

Vi borde aldrig klaga över något.

Men nu är det ju så att allt är relativt.

Vi är vana att ha det så här bra. Och våra proböem är också problem.

Jag vill bara inte vänja mig så mycket  - och se mina egna problem så stora - så jag glömmer att vara tacksam!

Önskar DIG en riktigt god natt!

Trots att det är så mycket nöd i världen så finns det ändå också både kärlek och hopp!

Det här med ålder är något väldigt märkligt!

Den enda gång i livet vi gillar att bli äldre är faktiskt när vi är barn.

Du FYLLER 18, du BLIR 30, du NÄRMAR dig 40, du NÅR 50 .

Det märkliga är att ju närmare 50 vi kommer - ju yngre tycks oss femtioåringarna.

När vi var 15 vandrade de på gravens rand - när vi är 49 är de mitt i livet.

En viss underdrift eller överdrift eller vad man ska säga.

Få av oss blir 100 år.

Och ju närmare 70 vi kommer- ju ovilligare är vi att kalla 70-åringar för gamla.

Blir vi 90 - på väg mot hundra kan man höra oss säga...ja ja men då var jag bara 82 år!