någonstans att komma, 

självklart

- utan att knacka


rakt in

i öppna armar ... 

Kaela

Det vandrar minnen 
där du går 

du möter dem ibland 

som en aning 
som en skugga 

medan längesedan 
sagda ord 
sakta faller 
över stan 

Kaela

Idag skulle 
solen skina 

och vi skulle gå 
till det lilla berget 

i skogen här intill 

sätta oss ner 
på toppen 
med en kaffekopp 

tysta 
för att inte störa 
fåglarna 

på vägen hem 
skulle vi leta tussilago 
i diket 

....men det är vinter
fåglarna är tysta 


och du är inte längre här...

Kaela

Vad än som sägs

om världens ondska

Vad än som sker av onda ting

måste vi ändå

utan uppehåll

skriva om kärleken

tala om godheten

om vi tystnar

är allt hopp ute

Kaela

 



Ny dag 
ny nåd 

... 
och Någo
som känner mitt namn 

Någon 
som tar min hand 
och säger: 

- Vi går 
mot nya mål 
mot den ljusnande dagen

och vi går tillsammans.....

Kaela

I dina ögon
möter jag det barn
du en gång var

när någon
stängde dörren

om femåringens
gråt

Kaela

Jag vill tala 

om det obeskrivbara 
ofattbara 

Jag vill sätta ord 

på det 
som inte fångas i ord 

den känsla 
som får mitt inre 
att spränga sina gränser 

som lyfter min Ande 
mot djup jag inte visste fanns 
och mot höjder jag bara anat 

ger min tanke rötter 
som söker sig fram 

mot den andlösa visshet 
som räcker mig handen 
och låter blommor knoppas 
i november

Kaela

Bilden lånad från Google

Trött på alla gulliga Betlehemsidyller 
gör jag en resa i tanken 
en tidsresa

tvåtusen år