Att förlora sina föräldrar är svårt.
Särskilt när den sista föräldern går.
Jag följde min mammas sista tid nära, genom att gå ner till halvtid på jobbet och fara de 22 milen till henne varje vecka och vara där 3 dagar under hennes sista tio månader i livet.
Något jag aldrig ångrar.
Visst blev ekonomin ett pussel och man fick hålla i kronorna betydligt mer än vanligt.
Av anteckningarna jag förde dessa månader blev det en bok.
"Ända ut till den yttersta udden"
Man hittar den här om man är intresserad.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=919749383X
Många läsare har hört av sig och sagt att den betytt mycket för dem i deras sista resa med en gammal förälder och sorgen som och saknaden då de gått.
Det har på något sätt inte ansetts som en sorg att ta på allvar när en gammal människa dör.
Jag minns den vän som sa: "jaha är din mamma döende, men hon är väl gammal så det är bara naturligt"
Jag svarade: "Det är naturligt att föda barn också - men det GÖR ONT!"
Läs här om Liselotte och hennes tankar.
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=158944
synne
1 november 2008 11:13
Godmorgon Kaela.
Måste säga att det var den mest dummaste kommentar jag någonsin hör från din vän.Det är klart att det gör lika ont hur gammal man än blir när man ska gå bort.Jag vårdade min mamma med.Hon fick diagnosen cancer lunga,lever och skelett Så jag tog hem henne till sitt hem och flyttade dit tills hon gick bort.Det är något jag heller aldrig ångrar.Men visst var det tufft.Jag skrev också av mig tankar ,känslor under den veckan som det tog innan min älskade mamma gick bort.Det är roligt att du fick ut ditt material till en bok.Jag beställde den nu på nätet.Önska dig en trevlig helg.Kram Synne
http://synne.bloggagratis.se

Erika
1 november 2008 11:49
Länge sedan jag skrev något hos dig. Ibland är jag inte så aktiv på min blogg, men för det är du inte bortglömd av mig.
Visst känns det när den sista länken bryts av på mitten. Så tror jag det kommer att kännas den dagen min pappa som nu är 90 år går ut genom grinden, och stänger den efter sig för att aldrig komma åter. Han är pigg och helt klar upptill. Mamma gick genom grinden för tjugo år sedan, och det gör fortfarande lika ont att veta vilken ålder hon var i. Om ca tre år är jag i hennes ålder hon då var i. Nu förstår jag innebörden i den tidiga ålder, men då för tjugo år sedan var jag ung, och kunde kanske inte se det på samma sätt som idag.
Att göra något för sina föräldrar som du gjorde för din mamma är det nog inte många som gör. Det ständiga "jag har inte tid" är som en roman utan slut. Det finns inte en enda människa på denna jord som är så upptagen med det egna jaget att inte fem min finns över, eller t.o.m ännu längre tid för att besöka sina föräldrar.
Din bok du skrivit var jag inne och tittade på. En eloge till dig Kaela för din omtanke om din mamma!
Önskar Dig en fin och rofylld helg!
Kram.
http://crystalwinter.blogspot.com