Min kamp i livet

31 januari 2014 11:11

Jag tycker det är skrämmande!
Min dotter har svårt att ha en egen åsikt utan vill gärna tycka som hennes kompisar. Jag ser henne som en följare, fastän jag har försökt lära mina barn att ha en egen åsikt, det finns inget rätt eller fel så har det blivit så. Dom har gått på dagis från dom var runt ett år. Stora grabbarna började hos dagmamma när dom var 3 respektive 1,5 år och där ser jag en skillnad men samtidigt var det på 90 talet.
Om nu det skulle göra någon skillnad!?

När jag var liten lekte jag och mina kompisar med dockor tills vi gick i femman/sexan!
Skulle vilja se den 11 åring i dag som gör det.
Det är smink, vuxenkläder och telefoner som gäller och att leka är ute, nu "hänger man" tillsammans.
Tänk om dom visste hur viktigt och skönt det är att kunna vara barn.

I min sons klass är det han och en till som inte har en egen telefon, dom har iphone eller en smart och jag förstår inte varför? Och hur föräldrarna har råd? Jag har tur, dom tjatar inte om det heller för dom vet hur jag tycker och är det något spel dom vill spela så får dom låna familjens surfplatta.
Dessutom vet vi inte än hur det är med strålningen!
Jag har svårt för den här utvecklingen som går i rasande fart.
Jag tycker inte synd om mina barn bara för att dom inte har en egen telefon, surfplatta eller dator, jag tror det förstör mycket av deras fantasi och jag är otroligt tacksam att min 6 åring och 9 åring fortfarande älskar att vara ute och leka även om det innebär att det är svårt att få kompisar att hänga på!

Långt inlägg blev det men det här är en sån fråga som tar fram hornen hos mig ;-)
Låt barnen vara barn!

Kram Catarina

Kaela

31 januari 2014 16:59

Hej Catarina!

Var in och hälsade på i din blogg.
Du ser spåren.

Så tufft du har det!
Känner verkligen med dig!

Nej det är ju så att man inte bor på en öde ö med sina barn och få igenom just de värderingar man tycker är viktiga.
Och jag tror att det är många föräldrar som delar din oro.
Det är inte lätt att vara förälder idag.
Faktiskt glad att mina barn är vuxna.
Men minns känslan av hur det är när det är viktigare vad kompisarna tycker än vad mamma och pappa tycker.
Kramar om dig och önskar dig en skön helg.
(Hoppas att du får den hjälp till medicin du behöver)