Det var kallt - vinden ven
när båten med släckta lanternor
lade ut från den finska hamnen

havet skrämde dig
där det låg svart
och ödsligt

sju år
och med tre små bröder
som mor bett dig ta hand om

spädbarnen grät.
hungern slet i din mage

du visste att du skulle till ett nytt land
en ny familj

där det fanns mat och värme

men du visste inte
att du och dina bröder
skulle till varsin familj

Dag efter dag grät du
alla gjorde allt
för att få dig glad

men ditt lilla hjärta
var slitet i bitar

och gråten din enda
uttrycksmöjlighet

Till sist satte sig
den unga kvinnan
vid din sida och tog din lilla hand
i sin

och grät.....

gråten förenade
och hon förstod

tog sin cykel
och satte dig på pakethållaren
cyklade den långa vägen
till det hus
där en av dina små bröder fanns

ni sprang i varandras armar
under skratt och gråt.

På hennes begravning
sa du under tårar:

"från den stunden
bor hon i mitt hjärta

som hennes kärlek
gjorde helt"

Kaela

När du äntligen vågar lyfta

ska vingarna av guld

bära dig

mörkret är bakom dig

och under dig

det röda ljuset

skimrar i dina vingar

dina ögon skiner som solen

glittrar som havet

och ditt jublande skratt

ekar mellan bergen

och dina ögon

är fulla av ljus
Kaela

    

  
 

  

 

När vi inte vågar
se sanningen

klär vi den i annan dräkt

när kärleken är för ömtålig
att nämnas vid namn
säger vi relationer

det närmaste
ordet älska vi kommer

är när vi säger
att älska med

vi skiljer oss inte
vi separerar

som barn hörde jag det ordet
om processen
som skiljde
grädden från mjölken

Livrädd för själva livet
talar man om sin depression

och den jag älskade
är inte död

den har gått bort....

Kaela

Har vi tid att lyssna

till tystnaden mellan orden

har vi tid för eftertanke

runt det som sagts

och det som inte sagts

Bor i vårt hjärta

en villkorslös och gränslös

kärlek

som tinar den tjäle

som livsvintern lagt

kring ett människohjärta

Är våra ögon klara nog

att se gråten

bakom stelnade leenden

att se sorgen

som skapat hatet

Är våra hjärtan varsamma

och tålmodiga nog

att lösa det som bundits

genom år

av smärta

och övergivenhet

Kaela

...........han stod mitt i gatan
raglande
och sjöng för full hals med sin hesa
fyllestämma

folk vände sig om
skrattade


jag grät över honom
och över hans hustru
väntande - oroad

när kommer han
och hur kommer han

..........men mest rann mina tårar
för dem
som hade hjärtan av sten

Kaela

Kom

med ögonen mjuka

av stjärneljus

barnen sover

och gungorna i parken

är tomma

låt oss flyga

som vi gjorde en gång

låta fötterna nudda himlen

kasta oss mot horisonten

precis som barn

och jag ska rita vingar

med frusna fingrar

på din rygg

och du på min

Kaela

Du
är som luften

som min ande måste andas
för att överleva

Du lär mig leva
min vision
min dröm

och lämna det som varit

Du
är mitt ljus i mörkret
min bro över stupet
och mina vingar i luften
mitt skydd i stormen

Genom vinden
når mig
Din styrka

Genom stormen
rör mig
Din varsamhet

Du ÄR
 

Kaela

På bilden är dotter Rebecca ungefär så gammal som hon var när jag  såg henne genom fönstret och skrev dikten du kan läsa här nedanför.

En dumdag - en höstdag
då allting var trist
jag hade glömt läxan och fröken var sur
mamma hade ont i huvet
och själv har jag fått snuva

och ingen kompis hemma när jag ringde på

En dumdag - en höstdag - när allting var trist
och sommarn var glömd och regnet så vått
jag sparka i gruset
för vad skulle jag göra

Då klirrar det plötsligt till vid min fot

jag böjer mig ner - och gissa vad jag hitta?

En blå liten sten - den blåaste jag sett

En dumdag blev en bradag fastän det var höst

och stenen - den hamna förstås i min ficka

Kaela