Alla inlägg under december 2014

Av Kaela - 31 december 2014 15:15




Tre pojkar har blivit skickade till rektorn.


"Vad har du gjort?" frågar rektorn den förste ynglingen.

" Jag har kastat sten i vattnet" svarade han sanningsenligt.


"Hm, det var ju inte så farligt" tyckte rektorn. "Och vad har du gjort då?" frågade han den andre pojken.

"Jag har kastat sten i vattnet." svarade även han.


Rektorn vände sig då till den tredje pojken och sa: "Och du har förstås också kastat sten i vattnet?"


Pojken svarade:
"Nej, det är jag som är Sten."

Av Kaela - 31 december 2014 14:21

 



Allt eftersom världen minskat - på gott och ont, så fylls våra hem med information från jordens alla hörn.

Och mycket sällan nås vi av glädjande nyheter.


Nu står världen inför ett nytt år.

Ja inte riktigt hela världen förstås.


Till exempel Kinesiska nyårsdagen infaller alltid på den första nymånen efter det att solen lämnat Stenbockens tecken och kommit in Vattumannens.
Enklare uttryckt äger detta rum någonstans mellan den 21:a januari och 19:e februari.


Men i den delen av planeten där vi finns är det nyår på de flesta platser.

Många förhoppningar knyts till ett nytt år.


En av mina allra varmaste förhoppningar är att media ska lära sig inse att även goda nyheter är säljande.

Och att vi behöver dem.


Varje dag - hela året!


För min del har jag blivit väldigt glad över att se på Facebook och andra sociala medfier hur godhet och omsorg om andra inte är enstaka fenomen i vårt land.

Där finns Missing people - och Giving people.....med mera.

Och kyrkor som öppnad för hemlösa.

Låt oss glädjas över det som sker - och önska att det växer under det nya året så ingen är ensam, frusen, ledsen eller hungrig när vi ska säga hej då till år 2015.




Av Kaela - 31 december 2014 12:20

 


Jag älskar stenar.

Stora stenar och små stenar


De stora stenarna ligger alltid kvar på sina platser.

De små kan jag ta i handen och njuta av den skr0vliga eller den hänförande släta ytan.


 Stenarna talar- de finns och de finns och de finns - år efter år - decennium efter decennium - sekel efter sekel  och påminner mig om att våra år är knappt märkbara ögonblick i stenarnas liv.


Dessa vackra stenar, jag får inte nog av dem.


Kanske tänker du att jag menar ädelstenar.

Men nej - jag menar alla dessa vanliga stenar som vi ser massor av på en promenad i naturen.


Jag kan inte alls just många namn på stenar  - och kan inte det där med att säga vad en sten är för art.....men att det finns många vackra namn på stenar har inte undgått mig....

hälleflinta.....granitådergnejs....blodstensmalm..

..porfyr - och förstås - gråsten, som ju inte alls är tråkigt enfärgad.

Stenar är inte magiska för mig - men de är så otroligt vackra.


Jag småsamlar på dem.
Inte så att det finns stora lådor av sten i mina förråd.

Men på min fönsterbräda står en glasvas med stenar som min dotter för många år sedan plockade åt mig!

När jag tittar på stenarna blir jag glad över deras olika form och färg - men också över hennes kärlek....att samla alla dessa till mig!

Så ligger en liten sten - run och slipad av något som jag inte vet - hämtad på min födelseplats.... när jag ser den tänker jag att jag undrar hur länge den funnits före mig - och hur länge den kommer att finnas när jag är ett minne.



Av Kaela - 31 december 2014 11:48

 

Bild: TV4




Så här - mitt i helgerna - lever en familj i Piteå i svår ovisshet om hur framtiden ser ut för deras lilla fosterdotter som bott hos dem i två av sina tre levnadsår.

Ska hon utvisas till Armenien med föräldrar som inte mår bra - vilket gör att hon i så fall troligtvis hamnar på barnhem i Armeninen.

Eller ska hon få stanna hos familjen hon räknar som sin egen.



Läs mera i Aftonbladet

Av Kaela - 31 december 2014 10:27

 



Birger Franzèn finns inte längre bland oss här på jorden.

Men han har lämnat efter sig en underbar stor skörd av dikter.

23 diktsamlingar har han givit ut.

Han föddes 1917 och växte upp, i en syskonskara av fem, i byn Ödevata, utanför Emmaboda.

Jag vet att han arbetade som plåtslagare - och att han sent 40-tal -tidigt 50- tal arbetade som fritidsledare på kvinnofängelset i Växjö.

Vem var han - denne man som verkar ha varit en slags godhetens apostel?

Jag vet inte så mycket mera - och jag tror det är hans dikter som får vara hans presentation.

Du som har läst mig lite nu och då har nog hittat en och annan dikt av hans hand.

Och helt säkert kommer det flera.

Jag låter honom avsluta den här tråden - Dagens dikt - men det innebär inte att jag kommer att sluta ha inlägg med andras dikter.

Bara utan pressen att hitta en som har ett budskap på något sätt till varje dag!

Ha ett gott slut på 2014 kära bloggvän och besökare - det är du verkligen värd!



Jag bär på en sång -
den spränger alla gränser
en sång om lycka
given alla folk

Jag ber i min bön
att alla krig ska sluta
min längtan är stark
få vara Livets tolk.


Jag bär på en dröm
att alla ska bli vänner
att ingen längre
hatar och förstör


Jag ber i min bön -
så barnslig kan den tyckas
att inte en själ
av svält och armod dör.


Jag bär på en sång
i djupet av mitt hjärta
att bara goda
tankar ska bestå
- att allt som är gott
ska sprida sig på jorden
föröka sig snabbt
och himmelriket nå.


Birger Franzén

Av Kaela - 30 december 2014 09:21

 




Tillit - visst är det ett mycket vackert ord.

Men vad är det att känna tillit?
Till vem?

Ja, det är svårt att se, tro och ha tillit till att det som sker kan vara till det bästa, att det till och med  finns en högre mening med det hela, att det kanske ligger en viktig lärdom  i händelsen som senare kommer att förvandlas till gåva.


Att känna tillit till sig själv, medmänniskorna och resten av världen är att släppa tvivlen, misstänksamheten, behovet av kontroll.


Tillit är som du säkert redan vet, grundläggande och byggs upp tidigt i livet.

Föräldrar eller andra nära som fanns där, såg, lyssnade, bekräftade och gav trygghet.


Men om de inte gjorde det?


Är jag räddningslöst förlorad till ett liv utan tillit då?

Nej - men det kostar lite mera att själv - senare i livet försöka lära sig tillit.


Har du tänkt på att tillit är ett ord som kan läsas bakfram och ändå bli samma sak - just tillit!


Tillit är ingenting vi bara kan bestämma oss för att vi ska känna.

Det handlar om att våga leva med öppna dörrar.

Och det är otroligt svårt för den som blivit bestulen.

Bestulen på förmågan att lita på människor för att man blivit sviken.


En gammal kvinna som jag mötte i mitt arbete för flera år sedan sa en gång till mig några ord som jag gömmer djupt inom mig.

"Alla människor som är med om mirakel, de möter dem just för att de tror på dem."


Att känna tillit är lite av att tro på mirakel.


Pröva att släppa rädslan för livet. 

Lita på att du finns här för att leva ut i din fulla potential och att det kommer gå väl för dig.


Lita på att livet vill dig väl.


Jag kommer aldrig säga att det är lätt, jag säger bara att det går.

 Övning ger färdighet och kom ihåg att tankar som man tänker ofta blir verklighet oavsett de är positiva eller negativa.

Så då kommer vi alltså till frågan - vilka tankar och känslor vill du ska dominera i ditt liv?

Kasta din oro och bestäm dig för att ha tillit.

Men vad händer då?


Det som händer är att övertygelsen att det som sker har en mening och det är det bästa för mig just nu!



 

Av Kaela - 30 december 2014 08:59

 



Barfot och kråkhacka,
stött loss stortånageln mot en sten,
metkroken i tummen,
mygg-, knott- och getingstucken,
mat - korngröt och meseväta vid kväll,
hårfästet sved efter luskammen
och kråkhackan brände vid Lysol-badet.


Mot natt,
klättra upp på sängbotten,
kvällsbönen,
örstyngen,
loppor och tandvärk,

och godnattmusiken,
mamma rostade kaffe i öppenspisen,
och pappa satt på stappbänken
och sjöng:
"Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer."


Rickard Sjödin

Av Kaela - 29 december 2014 20:27

Hoppas alla har det lika bra som jag just nu.


Ledig från jobbet en hel vecka.

Inte riktigt ledig - jag måste ju administrera den nya hemsidan - men sovmorgnar och lata timmar mellan varven är underbart för en sliten frivilligsamordnare.


 

Bilden lånad från adlibris


Och jag har passat på att läsa en bok som legat oläst ganska länge.

Även om jag lockats av den vackra titeln: Jakarandaträdets barn.

Boken är skriven av en Iransk författarinna, Sahar Delijani.

(Sahar är själv född i ett kvinnofängelse i Teheran)


Språket är  - även trots att boken är översatt  - så oerhört vackert.


I boken har jag mött Neda, som föds i ett iranskt kvinnofängelse och får stanna hos sin mor några månader innan hon tas ifrån henne.
Men innan dess hann den lilla babyn sprida glädje bland mammans medfångar där hon gick från famn till famn.

Treårige Omid som ser sina föräldrar föras bort av militärpolisen, som grymt nog lämnar den lille pojken ensam kvar.


Fast alltigenom nattsvart är inte Delijanis bok.

Den visar också på det hopp som åsynen av ett enskilt träd kan skänka en, när det ser ut som allra mörkast.


Det är en väldigt starkt berörande historia om familjer som splittras och på så sätt förändrats.
Men också om vikten  att våga stå för det man tror på.


 Och att det för Irans plågade folk inte är bättre att glömma och gå vidare.....utan minnas.....



Bland de billigaste ställena du kan köpa boken är Adlibris


Jag tror nog att den också finns på de flesta bibliotek även om den är ganska ny.





Presentation

Fråga mig

144 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8
9
10
11
12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31
<<< December 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Översätt bloggen

Andras bloggar

Läsvärda bloggar


Skapa flashcards