Inlägg publicerade under kategorin Andras dikter

Av Kaela - Måndag 15 okt 06:58

        

 

 

 

 

 

Nu i den tidiga morgonen är det +7 grader i Norrköping.

Lugnt och stilla, ingen blåst att tala omÄnnu en dag i brittsommarens tecken tror jag vi har att se fram emot!

 

 

Dagens officiella teman:

15 Oktober
Fetaostens dag*
Internationella beröringsdagen*
Internationella dagen för att tvätta händerna*
Vita käppens dag*
Internationella landsbygdskvinnors dag*
Brösthälsodagen*
Metoo-dagen*

 

 

 

 

Hedvig och Hillevi har namnsdag och får varma gratulationer först¨s.

Det får också DU som har födelsedag idag!

 

Du är en m'nniska som gör skillnad för dem du har omkring dig!  

 

Di

Av Kaela - Tisdag 9 okt 17:36

 



Du bleka, höga höst, du är mig kär! 
I ditt lätta dis jag tycker mig skymta 
de första trevande aningarnas tid.
Du återkallar i mitt sinne ljusets morgon, 
då solen kämpade för att genombryta dunklet, 
gryningens timmar, då strävandets blomma, 
ännu sluten tätt i sin knopp, 
svällde av underbara safter. 
Därför är du mig kär, svala, drömmande, disiga höst!


Karin Boye

Av Kaela - Lördag 6 okt 17:32

            

 

ORDET FÅR ALDRIG GLÖMMAS 


Länkar brista i kedjan
levande händer bli kalla
Skola vi åter få mötas
- frågande stå vi alla

Frågan är svår att ställa
frågan är svår att besvara
Uppbrottssignaler ljuda
- då får man redo vara

Livslågor tändas och släckas
jordiska hjärtat gråter
men ordet får aldrig glömmas
- Livet skall skänkas åter -

 

* Sista strofen utgår texten på stenen
i Minneslunden, Skogskyrkan, Alvesta.

 

 

Av Kaela - Torsdag 20 sept 21:30


                     



Gården står öde.

Mäktigt reser sig ännu huset

på höjden vid sjöstranden.

Dörrarna är stängda,

gardinerna neddragna.

Tystnaden är hörbar.

Framtiden stannar, väntar,

ser sig omkring med förundran.

 

Skogen, som en gång förvandlades

till svedjemark och åker,

hämnas och vänder tillbaka.

Människorna är döda, har flyttat

eller resignerat.

Ladugården är borta,

häststallet likaså.

Brunnslocket är murket och

vinschanordningen ur funktion.

Allt som en paus i livet.

 

Som en mejad äng föll björkarna

i Bastuhagen för nymornad motorsåg.

I hemskogen fälldes många träd,

på åkrarna planterades nya.

Åkrar är inte mera åkrar.

Utsikten över sjön har ingen

förgripit sig på. Stengärden, ett bevis

odlarmöda, står kvar så länge de är onyttiga.

Syrenhäckarna och bärbuskarna finns

så länge naturen godkänner dem.

Emellanåt behöver naturen människan.

 

Några veckor under högsommaren

står bilar parkerade på ladugårdsbacken,

eller framför stentrappan i det omejade gräset,

det är den årstid då tiden står stilla.

Men på granntomten hörs ljudet av lekande barn.

Framtiden är ännu oanvänd,

den är en gåva som väntar.

En traktor spinner på tegarna,

ännu är det liv i byn.

Var dag är den viktigaste och hoppet lever.

 

Men på höjden står gården öde.

Här tickade klockan på stugväggen,

här stod vaggan, här lever minnet

av arbete och fritid.                                     


Här lever minnet av människor som gått bort.

Allt som bör sägas är ännu inte sagt,

men frågan om livets mening växer fram

och väntar på svar.       

 

Martin Sandvik

Av Kaela - Tisdag 18 sept 08:00

 




När jag läste denna dikten av Sten Selander och vet att han dog 1957 - och att man redan då visste att vi besudlat vår planet - undrar jag vad som hänt på alla åren sedan dess.


Diktens namn är Trädtopparna



Vi har tummat allt och fläckat allt
på den jStatistikord, vi våldtagit tusenfalt.


Men något finns där ändå, ändå,
som vår kliande lystnad ej kunnat nå.

I trädens toppar svävar en värld,
oberörd och längtansvärd.

Där spelar en vind, där sjunger en trast,
om allt man ej fångar och håller fast.

Där gungar dunmjuka fågelbon
i det vingades ro, i den enda ron.

Som facklor höstlövens lågor tänds
 av isig eld från förintelsens gräns.

Och rimfrosten ritar sin dröm av kristall
långt bortom människans syndafall.

Där blommar i sol, där tindrar av is
det oupphinnligas paradis.

Sten Selander


Av Kaela - Fredag 14 sept 20:52

 

 

                  

väster bak skogiga krönet 
går gyllene klotet ner
och sprider på fästet en rodnad,
som bleknar allt mer och mer.

Den bråda och brännheta dagen 
Ren lider mot svalkigt slut,
och arbetets möda nu ändas 
och odlaren vilar ut.

Han dagens betungande möda 
har burit med kutig rygg. 
Nu ställer ham stegen till hemmet 
det kära, så glad och trygg.

I stugan vid grönskande tegen, 
där ordnar hans trogna viv. 
Där har de sitt bo och fäste, 
där kämpar de fram sitt liv.

Ur skorstenen ringlar sig röken 
fråm elden i kökets spis, 
där kvällsvardens håvor tillredas 
och njutas på ärligt vis.

Där norrut en strimma av dager 
förtrollar den stilla natt, 
men dem, som fråm arbetet vila, 
ger slummern den bästa skatt.

Ur Dalsländsk Hembygd 1950:

 

 

Vet du vem som skrivit dikten?1


Av Kaela - Onsdag 12 sept 07:30

 

 

 

 

Jag tycker väldigt mycket om allt det Elsie Johansson skriver.

En gång för massor av år sedan - innan hon ens givit ut sin första dikt och ingen runt henne anade vad hon skulle göra - vilka mästerverk hon skulle skriva - mötte jag henne på Vernissage på Nutida Konst på Bangårdsgatan i Uppsala.

Tyst, stillsam och eftertänksam - men hon stannade inom mig...

Jag var inte ens tjugo år - hon var en bra bit mer än dubbelt så gammal


Jag blev så glad när jag upptäckte att hon skrev.

Och läser henne med en stor glädje.

Hon skildrar något som inte finns längre...

Stugornas folk...statarna och jobbarna.




Såpa och ringrosor

luktar som lördag,

stugornas egen lärdagsförväntan.

Då skurades ränder

på kvistiga trägolv

till skinande vitt mellan trasmattans längder.

Då dammades skänken

med låda och spegel

och singermaskinens järnfotagaller

i hundrade snirklar.

Då tog man in blommor

från täppan vid knuten,

ringblommor mest, i frodiga knippen,

lysande röda och gula som solen,

stadiga, enkla

men stolta.

Som stugfolk



Gä gärna hit och läs lite mera om Elsie - och möt fotots visa blick




Av Kaela - Lördag 8 sept 10:30

 




Den vägen är smal, som två har att gå,
omänskligt smal, kan det tyckas ibland,
och är väl en människors väg ändå.


Ur det begravnas urtidsslam
reser sig vidunder, väckta av värmen,
och spärrar vägen där du vill fram.


Ingen flykt kan göra dig fri.
De möter på nytt vid nya vägar.
Du har inget val. Du måste förbi.

- - - - - - - - - - - -

Den vägen är brant, som två har att gå,
förnedringsväg, kan det tyckas ibland,
och är väl en segerns väg ändå.


Ensam stig går runt i en ring,
samma hägring i samma sand,
samma törst efter fjärran ting.


För två som strävar en vinning jag vet,
fastare, tyngre än enslingens drömmar:
den svåra växten till verklighet,


ja ända in i den innersta märg,
där människan växer ur splittrade tågor
och blir sig själv en rot och ett berg.

- - - - - - - - - - - -

Den vägen är lång, som två har att gå,
vilseväg, kan det tyckas ibland,
och har sina märken och mål ändå.


Har sina änglar i ljungeldsdräkt.
De rör vid stoftet med brinnande hand,
och tunga kedjor blir dimma och fläkt.


De rör vid jorden med brinnande fot
och skapar den ny i morgonglöden
och full av hälsa och tröst och bot


och full av makt över mötande öden
och innerligt ljus, som två tar emot.


Karin Boye

Presentation

Fråga mig

144 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Kaela med Blogkeen
Följ Kaela med Bloglovin'

Gästbok

Översätt bloggen

Andras bloggar

Läsvärda bloggar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se