Låt dig inte luras av det ansikte jag visar, för jag har tusen masker. Och ingen av dem är jag. Bli inte lurad, för Guds skull, bli inte lurad.

Jag ger dig ett intryck av vara säker, att självförtroende är mitt namn och kyligt lugnt mitt agerande. Och att jag inte behöver någon. Men tro mig inte. Djupt nere dväljs mitt verkliga jag i förvirring, i fruktan i ensamhet.

Därför skapar jag mig en mask att dölja mig bakom, att skydda mig från de blickar som vet. Men just en sådan blick är min räddning. Det betyder, att om den återföljs av accepterande, då åtföljs den av kärlek. Det är det enda som kan befria mig från de fängelsemurar jag byggt åt mig själv.

Jag är rädd för att djupast inne inte vara någonting och att jag inte är något alls att ha, och att du skall upptäcka det och stöta bort mig.

Så börjar paraden av maskeringar.  Ständigt småpratar jag med dig. Jag berättar allt som egentligen inte betyder något men ingenting om vad som betyder allt, vad som ropar inom mig. Var snäll och lyssna noga och försök höra vad jag säger.

Jag skulle vilja vara äkta och spontan och mig själv, men du måste hjälpa mig. Du måste räcka ut din hand.

Varje gång du är snäll, vänlig och uppmuntrande, varje gång du försöker förstå, för att du verkligen bryr dig om, då börjar mitt hjärta få vingar. Mycket spröda vingar, men vingar.

Med din känslighet och sympati och din förmåga att förstå, är det endast du som kan befria mig från min skuggvärld av osäkerhet, från övergivenhet i mitt fängelse.

Det kommer inte att bli lätt för dig. Ju närmare du kommer, desto blindare slår jag kanske tillbaka. Men jag har hört att kärleken är starkare än tjocka murar. Och där i ligger mitt hopp, mitt enda hopp.

Jag ber, försök riva dessa murar med fasta men varsamma händer. För ett barn är mycket känsligt.

Vem är jag, kanske du undrar?

Jag är någon du känner mycket väl. För jag är varje man du möter, och jag är varje kvinna du möter. Och jag är också du själv.

Ur boken "Kraft idag"

Ta med dig denna lilla duva,
den sprider inte snuva.
Utan budskapet är fred,
som den kommer med.

Fred på vår jord,
och inga massmord.
Duvan bär på kärlek,
och inte svek.

Duvan vill att vi alla,
dessa ord ska skalla.
FRED PÅ VÅR JORD,
OCH INGA FLER MORD

Knuffa inte undan något
som kommer i Din väg
Upplev det
så lär Du lättare att
känna och betrakta
det som varit
som gör ont i Din själ"

Idag är det som en grå fuktig filt därute.

Inte direkt regn, men vått och det duggar!

Kallt är det också- så greppa din varma kaffekopp och känn hur du blir varm och glad- trots vädret!

Klockan springer när den kommer över 20.00 på kvällen.

Varje kväll samma visa.

Bestämmer mig för att komma tidigt i säng...men tror nån det.

Icke.

Men NU ska jag i alla fall se till att stämma träff med John Blund.

Sov gott alla sena nattvandrare!

Det här med granarna som Rebecca berättar om är lika fashinerande som Ismannen.

Jag gissar att ni hört talas om mannen som man hittade på en glaciär i Sydtyrolen.
Om inte så läs här...jag har läst en hel bok om honom och det är urfaschinerande att en nästan helt bevarad människa hittas flera tusen år efter det att han dog.:

http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=133

Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans,
i sol och när skyar skymma månens skära dans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag spelar för att glömma att jag själv finnes till.

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.
Ni får inte ge min bannor eller kalla mej för lat,
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna till solen hon gått ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol
och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.

Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,
det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,
mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.

Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har gått av,
den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följa er med sång -
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.
Dan Andersson

I Dalarna har de hittat tre granar, ännu levande, som är mellan ca 5000 och ca 8000 år gamla. Dessa tre träd började växa där ungefär när inlandsisen drog sig tillbaka. Forskarna är särskilt intresserade av dessa träd ur ett klimatperspektiv - eftersom de har hunnit med att känna av flera olika klimat under sin livstid. Om granar kunde tala, skulle dessa tre ha mycket att berätta, redan "minstingen" i trion har sett i alla fall 4800 år komma och gå där på fjället...

Läs mer - och se bilder - här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2214606.ab