Som vi har längtat och väntat på den - Våren - denna underbara tid.

Nu är den faktiskt här!

Det finns små musöron på flera träd och buskar för varje dag!

Det är så vackert så det nästan blir till en smärta.

Våren går fort,  alldeles väldigt fort.

Motvilligt inser man att dagarna flyr iväg med en väldig fart oavsett vad man gör.

Våren är för kort för att vi inte ska omfamna den villkorslöst!

Med tacksamhet även när regnet strilar.

Det ska vattna det som som ska grönska och blomma och förgylla våra dagar framöver.

Ja jag vet - det är roligare när solen skiner.

Men lugn - den kommer.

Just nu är det underbart vårväder -

men just som jag tänker gå ut och låta våren omfamna mig så ställer sig alla måsten på parad.

Visar på tvättkorgen - viskar om skået som behöver städas ur....säger. kolla på dina fönster.

Ett jobb som tar de flesta av dagens timmar.

Men jag väljer att slå dövörat till och gå ut i våren!

Bo i den - leva i den - och njuta!

Ofta säger vi att vi inte har något val.
Jadå - jag säger eller tycker också så ibland.

Och det är ju rätt när man är på jobbet.

Men när vi hemma - då måste vi låta vår längtan tysta måstena som viskar och pekar och skriker:
Att vi måste jobba, städa, fixa, ta hand om familjen, plugga, utveckla oss, träna.

Ofta är livet så fullt av saker som måste göras att man nästan tappar andan.

Och orken.

Men nu ska jag se till att stanna ute en stund

Våren är så kort - alltför kort!

Men den räcker om vi hanterar den varsamt - och låter oss drunkna lite i den nu och då!

Eller hur?

Bilden föreställer världens störta pårlplatta från Önsta Gryta kyrka

Fick frågan idag från en av dem som är i arbetsmarknadsåtgärd på min arbetsplats varför inte Skärtorsdagen var helgdag.

Och fråga kan man ju, för det är ju faktiskt så att det en gång i tiden var helgdag på Skärtorsdagen i Sverige.

Långfredagen har (troligtvis) däremot inte alltid varit helgdag i Sverige.

Fram till den stora kalenderreformen 1772 var det istället skärtorsdagen som var helgdag.

 Folk som arbetar är alltså inte per automatik lediga på Skärtorsdagen.

Men däremot tillämpar många arbetsplatser att man stänger vid lunch.

Själv tycker jag det var underbart att sluta kl. 15,00 och komma hem kl. 16.00 med en hel lång fin helg framför.

Solen skiner dessutom och ger en extra glans åt känslan.

Men varför heter det egentligen Skärtorsdag.?

Ja det har ingenting med färgen skär att göra.

Inte heller är betydelsen att hålla i minnet att en av Jesu lärjungar skar örat av en av översteprästens tjänare som man kanske skulle kunna tro.

Dagens speciella namn har överhuvudtaget inte med färg att göra, inte med att skära heller.

Istället är det det fornnordiska ordet för att rena som går igen.

Att rena sig - liksom Jesus tvättade lärjungarnas fötter före den sista måltiden.

"Kroppen är formen som lyfter fram dig ur osynligheten till seendets ljus."

Läste de här orden i en tidskrift för ett par veckor sedan.

Under resan framåt har meningen levt sitt eget liv i mitt huvud.

Tittat fram ibland och fått mig att titta på mina händer, mina fötter...vilka fantastiska verktyg-tänk att jag har fötter som jag kan gå med - och händer som kan uträtta så oändligt mycket.

Tänk att jag har en kropp.

Den är visserligen ett lån.

Men den är min så länge jag behöver den!

Vårt jag - det innersta av oss kan ingen se - men det blir synligt genom den kropp vi bor i.

Eller - kan göras synligt kanske man ska säga.

Vissa föds med fördelar och andra föds med många nackdelar, det viktiga är att inse att det

här är min kropp och så bestämmer jag mig för att den här kroppen ska jag vara snäll mot.

Den ska jag ta hand om - av tacksamhet för att jag har den.

Om jag anses ful eller vacker - det är inte viktigt!

Om min kropp har fått skavanker på grund av ålder, sjukdomar eller annat - den är ändå just min kropp.

Och trots att kroppen både har skavanker och kanske inte är den där fotomodellsmala kroppen man skulle önska så är den fantastisk!!

Vet du att idag slår ditt hjärta ca 103 689 slag

Du andas ca 23 040 gånger

Du andas in ca 11 800 liter luft

Du äter ca 1,5 kg mat

Du dricker ca 1,4 liter vätska

3/4 liter vätska svettas Du ut

Du håller kroppstemperaturen på stadiga 37 grader

Inatt vänder dig ca 30 gånger i sömnen

Du säger ca. 4 800 ord

Du använder ca 750 större muskler

Du använder ca 7 000 000 hjärnceller.

Ta hand om denna fantastiska kropp!

Vi får bara en - även om det kan vara så att vi kan ersätta vissa kroppsdelar och organ med donerade, eller konstgjorda.

Att leva är att befinna sig i ständig förändring.

Och ändå tror jag att just förändringar är det vi har svårast av allt för.

Vi hakar ofta upp vår trygghet på att "känna igen"

Samma vänner, samma väg till och från jobbet.

Vanor som gör att vi tycker att vi har kontroll över tillvaron.

Allt som existerar håller sakta men säkert på att förändras.
Det är ofrånkomligt, ingenting och ingen undgår det och det pågår oavbrutet hela tiden.

Vare sig vi vill det eller inte, så vet vi innerst inne att det enda vi kan vara säkra på är att allt förändras.

Vi är inte samma människa som vi var för tio år sedan - du och jag.

Bara att plocka fram ett foto och se.

Vi gillar inte förändringarna som berättar att vi blir äldre.

Det endda som är absolut sant är att livet innehåller och alltid kommer att innehålla många förändringar.

Det är så livet är.

Vi kan ju envist försöka kämpa emot men det lönar sig absolut inte.

Istället ska vi försöka hitta vår rot och vår trygghet i just förändringarna.

Med varje  förändring lär vi oss någonting nytt.

Vi växer och utvecklas faktiskt tack vare alla dessa förändringar.

Utan förändringar - tänk tanken - det vore inte så roligt.

Jag tror vi ska försöka nå fram till ett tillstånd där vi känner oss tillräckligt trygga att fridfullt och rofyllt omfamna de förändringar som kommer i vår väg.

Vi kommer sannerligen inte att kunna älska allt och vissa dagar kommer det bli tungt och besvärligt, men om vi lever med inställningen att även detta ingår och även detta passerar i den underbara lektionen som livet är - då kan vi faktiskt ta emot förändringarna - och så småningom känna tacksamhet över dem.

Förmågan att idag
tänka annorlunda än igår
skiljer den vise från den envise.

John Steinbeck

Doften av ett nyskalat äpple,  mjuka snöflingor som smeker ens kind, kanelbulle och kaffe, kattungens nyfikna blick som säger så mycket, barnens pärlande skratt, mannens lite stickiga kind mot min när han viskar i mitt öra, en hand i handen, solens lek i äppelträdets lövverk...

Livet är inte de dagar och timmar som går utan stunder som läggs till varandra.

Och den dag jag ska lämna det här livet hoppas jag att mitt liv är fyllt av stunder, jag minns med värme och tillförsikt, likt ett vackert gammalt pärlhalsband där pärlorna trängs och ingen enda kan undvaras för att halsbandet skall vara det samma

Någon har sagt att det svåraste att lämna den dagen inte är de stora omvälvande sakerna utan det lilla, vindens lek med vårt hår, ett barns blick....kaffedoften och solskenet som målar ljus på vårt köksgolv...doften av en blomma...gryningen....att veta att man aldrig ska se dettta igen.

Så det gäller att njuta medan vi kan.

Och när är livet så njutbart som nu med hela den härliga sommaren framför oss - även om våren är grå så gömmer den under vingen gyllene sommardagar - närvaro och tid för varandra!

Jag tror att många av oss -  kanske främst kvinnor – många gånger utser sig själva till att finnas till för allt och alla.

Att vara krock-kudde skulle man kunna säga, mellan livet och andra människors svårigheter.

Det är inget fel att finnas för andra.

Tvärtom!

Men - om du inte  tar hand om dig själv har du  inte ork att ta hand om andra!

Det är ju precis som vid säkerhetsföreskrifterna när man ska flyga: ta först på dig syrgasmasken själv och hjälp därefter ditt barn.

Varför ?

Jo, för att du ska ha ork att hjälpa barnet!

När någon kommer till vår Frivilligcentral och vill bli frivilliga går de först en kurs med fem olika ämnen.

Innan de får ett uppdrag.

En av delarna i kursen heter "gränsdragning"

För vi vet att om de kastar sig med hull och hår in in i en annan människas-eller människors liv för att vara till hjälp kommer vi inte att få behålla dem.

De går i väggen skulle man kunna säga.

Vi behöver alla dra upp gränserna för hur stora insatser vi kan göra inom olika områden.

Det är en balansgång många gånger att göra detta.

Men vi lär oss - undan för undan var våra egna gränser går.

Gränserna är inte desamma för olika människor.

Den ena har mera tid och mera ork än den andra.

Men när vi ger det vi har - ger vi ändå alla precis lika mycket.

En underbar ekvation eller hur!

Mycket som vi lärt oss och anpassat oss till har vi mer eller mindre medvetet  fått från någon annan.

Mycket av det som utgör vårt inre dilemma tillhör inte oss själva - det är blandat med andras.

Om vi inser det så inser vi också hur stora delar av det liv vi lever egentligen tillhör bland annat de som fostrade oss.

Vi behöver lära oss att ifrågasätta varenda tanke vi har- skärskåda den i ljuset av den vi är idag-så vi bär med oss en massa annat som vi inte känner igen oss i - och som vi ändå  för vidare till nya generationer.

Vems påsk är det vi närmar oss??

Är det vår egen- just så som vi vill ha den?
Eller är den formad av konventioner och måsten som andra har satt upp?

Du är själv ansvarig över ditt liv!

Det finns aldrig någon annan som kan eller får ta kontroll över  det .

Givetvis får du  inte tillåta eller lägger ansvaret på någon annan -  utan se till att du lever ditt eget liv- utformar det just så som du vill ha det!

Kom ihåg!

Du är mycket större än vad du själv  uppfattar dig att vara.
Flöda i din fantasi och i dina drömmar!

Ditt liv förändras efter de linjer du drar upp.

Se inte på dig själv som misslyckad - då blir du det!

Kanske är det dags att börja ändra medvetande  livsinställning då kommer din energi att ändra din verklighet.

Den kommer leda dig dit du vill vara och låta dig leva det  livet du vill leva.

Tro på dig själv och din kraft!

DU är suverän!

Jag har allt i världen emot att vi sätter in varandra (och faktiskt därigenom oss själva i kategorier).

Att vi alls tänker i "vi" och "dom" termer.

När vi gör så - då generaliserar och förenklar vi.

Ally i avsikt att slippa upptäcka att det egentligen bara finns ett vi.

Att vi är ganska lika vi människor.

Våra grundläggande behov av trygghet och kärlek, uppskattning och social samvaro är alltid desamma.

Och givetvis vårt behov av mat och kläder och en plats att kalla hemma.

I en värld där våldet ökar och sveken är många tappar vi lätt tilltron till varandra.

Istället för att glädjas över varje människa vi möter tar vi oss i akt.

Men det är faktiskt så illa att när rädslan styr får kärleken ingen plats.

Men hur ska vi ändra på detta?

Ja som alltid - genom att börja med oss själva.

Att sluta säga "dom" om människor som inte tillhör samma krets som vi själva.

Att arbeta för en vi-känsla.

Överhuvudtaget borde vi ägna mer tid åt att lära känna andras verklighet, istället för att ifrågasätta..

Jag inser alltmer hur lite jag egentligen förstår av hur mina medmänniskor har det, fast jag gärna vill lyssna för att försöka förstå.

Nej, det är inte enkelt - det är tvärtom riktigt svårt detta.

Men är det enkelt att ha det som vi har!

Tryggheten vi tror oss få är falsk.

Trygghet är något annat än att kategorisera.

Trygghet är att våga möta även människor som tänker olika.

Om vi är intresserade av våra medmänniskor borde det väcka en nyfikenhet hos oss, istället för en längtan att hävda vår egen ståndpunkt, som i värsta fall inte bara sårar, utan i värsta fall till och med kränker.

Ganska ofta tror jag -  att vi avstår från att göra det  som vi vet är rätt, av rädsla för att stöta oss med andra.Då förvandlas vår rädsla till likgiltighet.

jag vet att inte Rom byggdes på en dag - men om det ska byggas alls måste vi börja...du och jag!