Det är lördagsmorgon - och såna morgnar startar långsamt och ger möjlighet till lite extra funderingar medan man intar den första koppen kaffe för dagen.

Idag råkade jag kasta en blick på en tidning och läste orden: "Bli snuskigt rik"

Så var tankekedjan igång.

Det första många av oss vanligast tänker på när vi hör ordet rikedom är pengar.

Men låt oss tänka efter lite.

Vad är det som gör oss rika?

Är verkligen ett fett bankkonto det som gör livet värt att leva?
Enklare kanske - men rikare?

Nej det tror jag inte.

En rik person som får en obotlig sjukdom skulle gladeligen ge alla sina materiella tillgångar för hälsan.

En barnlös kvinna som länge förgäves längtat efter barn kanske kan få en viss tröst i stora materiella tillgångar.

Men jag tror att hon vore beredd att offra dem för det barn hon så hett längtar efter men aldrig fått.

Vad är fattigdom då?

Det är något relativt tror jag man kan börja med att fastställa.

I Sverige är en tonåring fattig om han inte har eget rum med dator och TV och en mobiltelefon av senaste modellen.

I Indien är en tonåring fattig om den bor på gatan.

Någon har sagt:  Fattigdom är inte att äga lite, utan att sakna mycket.

Och det märkliga med att bli rik på pengar är att jag inte tror att det ger så värst mycket tillfredsställelse.

En person är rik om han kan uppskatta de små sakerna i tillvaron som att se solen gå upp eller känna tacksamhet för att man lever att man kan gå - att man har människor som man älskar och är älskad av, en hylla full med böcker.

Så jag är jätterik!

Härligt!

Oavsett hur mycket pengar man har är man fattig om man ständigt längtar efter mera pengar.

Så - jag tror att jag stannar här med mina funderingar och konstaterar att rikedom nog stavas förnöjsamhet blandat med tacksamhet.

Vad är en god människa?

Finns det ens någon människa som är enbart  god?

Vad är det egentligen som gör att vi tycker att en människa är god?

Några frågor - men finns det svar?

Jag tror inte det finns många människor i varje fall som är enbart goda.

Men jag tror det finns många människor som gör gott!

Människor som tänker på andra.

Vill att andra ska ha det bra.

Kanske till och med offrar en hel del tid och kraft för att förverkliga detta.

Det är nog ungefär så nära man kan komma en god människa.

Om inte - det goda människan gör leder till självgodhet.

Då förstörs ju allt det goda man gjorde.

Jag tror också att för att närma sig epitetet "en god människa" måste man arbeta mycket med sig själv.

Alltså kan man säga att det inte är något för den som är lat.

Kanske kan man definiera en god människa ungefär så här:

"En god människa är ärlig och lojal.

Har ett öppet sinne och stor empatisk förmåga.

En bra människa står upp för det den tror på, handlar genomtänkt och i överensstämmelse med sina värderingar.  

Jag tror också att en god människa jobbar på att hitta  där andra bara ser motgångar och problem.

Kanske finns det flera saker som du skulle vilja ta upp för att beskriva en god människa.

Det ser jag fram emot att få läsa.

Bilden lånad  här

Ikväll är det Valborg - och eldarnas kväll i vårt land.

På sen hemv'äg från jobbet såg jag en eld på håll och människor runt den - precis som det ska vara.

Och tankarna började vandra.....vad är det som gör att vi älskar elden.

En del ganska självklara saker förstås - värme - och ljus.

Men det är enklare att få på annat sätt i våra dagar än att släpa ihop till en eld.

Det var inte förrän på 1800-talet blev Valborgsmässobål vanligt över hela Sverige.

Men nu är traditionen stark.
Det är nästan så jag sitter här och skäms lite grand för att jag inte pälsar på mig och travar iväg till villaföreningens valborgsbål.

Som att det har blivit något man ska göra.....

 Ursprungligen tändes eldarna för att skrämma bort häxor, vargar och övernaturliga varelser så att det skulle vara säkert att släppa ut djuren på vårbete.

Men idag är det inte många av oss som har boskap att släppa ut på bete - och knappast någon som tror att elden kan skrämma bort häxor och andra övernaturliga varelser....vargar möjligen då....

Märkligt nog firar vi Valborg ikväll trots att det är först imorgon hon har namnsdag.

Vem var hon då....den Valborg som givit upphov till våra eldar?

Enligt legenden var Valborg  en engelsk kungadotter.

År 748 kom hon till Tyskland där hennes bror Wunnibald grundat klostret Heidenheim.

På klostret blev Valborg en from abedissa tills hon dog 25 februari någon gång kring 780.

Valborgsfirandet kom till oss från Tyskland under medeltiden och i vissa delar av landet tog man även till sig traditionen med valborgsmässoeld.

Men vad det egentligen har med flickan Valborg - eller  Valburga som hon egentligen hette - med eldarna att göra.

Jag har inte lyckats hitta något samband annat än i så fall mycket långsökta sådana.

Jag tror att vi tar tillfället i akt att för en stund så här på tröskeln till våren återvända till det mest ursprungliga sättet att få värme som människan känner till.

Eld - levande eld.

Oavsett vilket - vackert är det med eldarna mot den blåsvarta himlen.

Så jag hoppas att just DU har fått se en valborgseld ikväll och känt doften av brinnande trä.

Överallt är det möjligt att hitta glädjen i vara medmänniska.

I mötet öppnas möjligheten.

Det blir särskilt viktigt när något inträffar som får marken att plötsligt rämna under våra fötter.

Medmänniska - Vilket vackert ord!
Om man är omgiven av goda medmänniskor får man uppleva glädjen av att bli buren igenom tillvaron.
Om det inte är min uppgift att vara medmänniska - Vems uppgift är det då?

Att vara medmänniska är att finnas till för någon som behöver hjälp.

Att vara medmänniska är att ställa upp för någon.

Att vara medmänniska är att visa att man bryr sig om.

Att vara medmänniska är att glädjas med någon.

Att vara medmänniska är att gråta med någon.

Att vara medmänniska är att fråga hur någon mår.

Att vara medmänniska är att ringa och prata med någon.

Att vara medmänniska är att sätta någon annan före sig själv.

Att vara medmänniska är att ha tid för någon.

Att vara medmänniska är att ge en hjälpande hand.

Vi är väl alla medmänniskor- eller hur!

För vem i allsin dagar vill vara en motmänniska?

Mycket i mitt arbete går ut på att möta människor.

Och jag upphör aldrig att faschineras av hur betydelsefulla alla möten är.

En medarbetare  sade till mig  en gång– Du har verkligen ett genuint intresse för människor.

Visst stämmer det– att träffa nya människor och att ta del av deras kunskap, erfarenheter och livshistoria är något som aldrig kommer att sluta farscinera mig.

Och jag har den underbara möjligheten att få göra detta nästan dagligen - eller kanske till och med dagligen - i mitt arbete.

Jag ser det som att livet skapas i möten mellan människor.

Idag hade jag ett sådant möte.

En kvinna som kommit från Tanzania till Sverige för 20 år sedan.

Som lärt sig svenska och skaffat sig en högskoleutbildning och som kom och sa: "Det är något som fattas i mitt liv_jag har man och barn och ett härligt jobb - men jag behöver känna att jag betyder något för någon annan människa.

Någon som är utanför min familj.

I mitt gamla hemland var alla människor betydelsefulla för varandra.

Man hade tid.

Idag har jag inte så mycket tid - men en del av den tid jag har vill jag använda för att som frivillig besöka någon gammal kvinna eller man som sitter ensam."

Hon kommer att bli bönhörd.

Jag har en pärm full av längtan!

Längtan efter någon som kommer och ägnar en stund åt ett samtal och en kopp kaffe - eller kanske en promenad.

Nu ska jag ta mig an den grannlaga uppgiften att söka reda på någon som passar just för henne!

Och som får ett telefonsamtal som kommer att besvara längtan, jaga ensamheten på flykten om så bara för en stund varje vecka.

Och vår nya frivilliga kommer att få uppleva detta härliga att göra skillnad i en annan människas liv.

Någon hon inte visste fanns för bara några dagar sedan.

Det känns ibland som att få arbeta med under och mirakel.

Ingenting är ju så viktigt för oss människor som möten!

Eller hur?

Vi har de flesta av oss inswett att det finns människor (framför allt kvinnor) som lever i en relation som präglas av våld.

Fysiskt våld.

man blir utsatt för misshandel.

Men jag tror inte det är lika känt att det i många parrelationer förekommer verbalt våld eller verbal misshandel.

Har just suttit i ett samtal med en kvinna som berättade att hon lever i ett sådant förhållande i sitt äktenskap.

Mannen delar inte med sig av sina tankar, känslor, upplevelser och planer.

Han beter sig kallt och distansierat. Han kan bestraffa henne med långvarig tystnad om han upplever att hon gjort något fel.

Han beter sig likgiltigt och visar inget större intresse av att lyssna på henne eller besvara hennes försök att berätta något för honom.

Om hon frågar varför han inte vill prata med henne kan han svara "Det finns inget att prata om.

Du lyssnar ju ändå aldrig, du är aldrig intresserad ändå".

Hon säger att hon gör allt för att visa sig intresserad.

Hon berättade att hon upplever det som att hon liksom går omkring med en stålmantel runt hela kroppen.

Spänd, lyssnande och helt fokuserad på att alltid säga rätt saker för att slippa hans ironiska påpekanden och svar som får henne att känna sig dum.

Om hon försöker förklara för honom att hans beteende gör henne ledsen - att hon känner sig nervärderad och tillplattad svarar han: Du är överkänslig" eller "Du saknar sinne för humor eller "du är så dum att du inte fattar vad jag säger"-"Du blåser upp saker och ting"

Med mera, med mera.

Hon upplever hur mannen har fört över sin bild av henne på henne genom att ständigt nedvärdera henne.

Att hon så att säga har accepterat att hon är så dum och överkänslig och ful som han säger.

Det jag känner efter avslutat samtal är att misshandel är misshandel, och den orsakar stora skador på en människa, oavsett om den utförs med ord och beteenden, eller med knytnävar.

Och att hon på sätt och vis är lika illa ute som den fysiskt misshandlade kvinnan och att rådet till henne bör bli detsamma som till dessa hennes medsystrar.

Spring för livet! Lämna honom!

Eller - vad tycker du som läser detta?

Berätta gärna i en kommentar.

Skatten finns där

djupt inom varje människa

djupt -

inom dig

-du behöver bara ta dig tid att söka den.

Du behöver inte lämna ditt hem

och ge dig av på

skattsökarvandring-

Någon poet har skrivit:

"evigheten bor i våra hjärtan...."

Ger vi oss tid att lyssna så kommer evigheten

-det allvisa - att tala till oss

Du kommer att förnimma

en känsla av

sammanhang

att höra till -

att vara en del av.

En känsla som bär

-en känsla av att du

är ett med Gud

Visst är du en droppe

i historiens hav

Men utan den droppen

vore oceanen

sig inte lik.

"Vi som mötas några korta stunder

 barn av samma jord

och samma under

på vår levnads stormomflutna näs"

skrev Verner von Heidenstam

Vi har någonting gemensamt!

Vi är barn av ett under!

Som jag nämnt tidigare  flyttade vi temporärt från vårt hus eftersom båda badrummen ska renoveras.

En högst nödvändig renovering.

Huset är byggt 1968 och jag tror inte att badrummen fått någon riktig renovering sedan dess.

Möjligen en lätt ansiktslyftning vid något tillfälle.

För att hitta kartonger till alla saker i badrummet som skulle packas ner medan vi lever på 27 kvm i stan tömde jag en kartonf i förrådet.

Plötsligt satt jag där med ett gammalt skolfoto i handen...28 tioåringar skrattar mot kameran.

Blicken gled från ansikte till ansikte - och jag upplevde en hand som kramade till om hjärtat när jag kunde konstatera att några av de skrattande barnen inte längre finns på jorden.

De flesta har jag ingen aning om hur det gick för - vad de gör- var de bor.

Trrerligare ett foto kom fram...min stora flicka som sexåring.

Minnena svindlade förbi - tog jag verkligen vara på stunderna livet gav - med skolkamrater - med de underbara små som livet gav mig (och som nu vuxit upp)

Minnen är underbara - men idag gäller att leva det som ska bli minnen längre fram på ett sådant sätt att tanken på den här dagen lockar fram ett leeende - om några år - vid nästa lådtömning.