Ofta möter jag människor i mitt arbete som knutit handen hårt om oförrätt.

Detta har gjort dem till bittra och ensamma människor.

Få saker känns så sorgligt som att se hur åratal av människoliv gått förlorat - kanske för en liten oförrätts skull.

Ett liv som kunde sett helt annorlunda ut har blivit knotigt och förtorkat.

En kvinna jag hade flera samtal med frågade mig en gång hur jag kunde vara så lugn och trygg.

Jag svarade att jag tror på en förlåtande Gud - som vill att vi ska förlåta för vår egen skull - så vi blir fria.

Hon berättade en tid senare att hon upplevt vad som stod i vägen för hennes lugn och trygghet och självklara tro.

En hundralapp - som någon lånat och aldrig lämnat igen.

Den hade fått växa sig stor och förgifta hela hennes varelse.

Med den insikten bestämde hon sig för att förlåta - släppa taget om den eländiga hundralappen.

Nästa gång vi sågs sa hon: "Inte visste jag att nyckeln låg hos mig själv."

Men så är det  - vi har fakltiskt nyckeln till trygghet och frid i våra egna händer.

Nyckeln heter: "Förlåt dem som är skyldiga till att ha sårat dig"

Att förlåta är faktiskt viktigare än att bli förlåten om vi ska må bra.

Att förlåta är kärlek.

Att förlåta är att släppa sig själv fri.

Att förlåta är som att se molnen skingras på himlen och låta solens värme och ljus stråla in i min själ.

Att förlåta är att släppa det krampaktiga taget om det som var.

Det är omöjligt att leva  här och nu utan att förlåta.

När jag förlåter någon skapar jag frid både inom och utom mig.

Att förlåta är att öka sin egen inre fond av kärlek.

Kärleksfulla människor lever i harmoni med sig själva och med människor omkring dem.

Som barn är vi öppna för att förlåta -.

Ibland tänker jag när jag ser ett nyfött barn att man upplever hur den här lilla nya varelsen kommer från Vishetens källa.

De är inga oskrivna blad.

De bär med sig en enorm vishhet.

Men undan för undan försvinner den.

Jag tror - att om vi börjar förlåta så återerövrar vi bit för bit den vishet som vi fick med oss som födelsegåva.

Många människor är ensamma...så tillvida att de saknar familjekontakter och även vänkontakter.

Det är en stor tragedi eftersom vi alla behöver kunna lita på att någon tycker om oss. .

Kan vi göra något åt detta?

Ja vi kan börja inkludera människor istället för att exkludera dem.

Om vi slutar att reta oss på yttre saker, bli rädda för det som ser ovanligt eller främmande ut, om vi istället tänker om varje människa vi möter att denne längtar lika mycket som jag efter att känna sig accepterad och omtyckt....

Se bakom piercingarna, dread-locks håret, tandlösheten, smutsigheten.

Se bortom kläderna som inte alls liknar dina egna- se bortom hudfärgen och de främmande ansiktsdragen.

Vänd dig om och le åt någon som om du tyckte om honom eller henne.

Du kommer att känna hur detta leende även gör dig själv varm och glad inombords... 

Du har dragit in en annan människa i " gemenskapscirkeln" med ditt leende.

Svårare behöver det inte vara att dra in varandra i gemenskap och tillhörighet istället för att sluta leden utåt - mot det som är annorlunda än oss själva.

Det som gör att vi handlar så är rädsla.

Rädsla för det som vi inte känner igen...

Om vi låter kärleken besegra rädslan kommer våra leenden att bli ofta sedda - och bredare och varmare - och vår hand kommer att räckas till den som kanske är marginaliserad och utanför - och ge möjligheten till det viktigaste av allt - att få uppleva att man är innesluten i gemenskapen.

Alla ser vi fram emot julbordet och allt som det ska dukas med.

Levande ljus - människor vi älskar - mat i överflöd.

Jag tror att vi får en klump i magen vi också när vi läser om Martin.

hemlös - men kallas jullös av Stadsmissionen.

För är man hemlös blir man också julllös!

Varje kväll på väg hem från jobbet möter vi otaligt många stora tunga långtradare.

Och när man blivit medveten om att många av dem kör på sommardäck och dessutom kan ha dåligt utbildade förare drar man en lättnadens suck varje gång man är hemma.

Idag mötte vi 27 långtradare på de knappt tre mil vår hemresa består av.

Tänk om man istället forslade all denna tunga last på tåg.

Så mycket tryggare för oss i de små oskyddade bilarna på vägen.

Det "ska" städas. bakas, fönster "ska" putsas.

Gardiner "ska" bytas.

Adventsljusstakar och adventstjärnor ska upp i fönstren.

Så otroligt många måsten.

Julklappar ska köpas, ibland många, många mer och dyrare än vad vi har råd med.

Julklappar som kanske ändå byts i mellandagarna.

Att det är en del att göra inför familjemedlemmars och vänners besök är en sak - men det viktigaste är ju att ses!

Inte att det är glänsande rent.

Och dessutom: Människan föddes inte till att stressa ihjäl sig i slutet av december varje år.

Det är en mänsklig uppfinning.

Ett frivilligt val.

Låt bli att bygga upp ett sådant enormt berg av förväntningar!

Ta det lugnt!

Tänd ett ljus och sätt dig ner och fundera en stund över varför vi egentligen firar jul!

Njut av att duka ett vackert bord för dig och de dina.

ge dig tid att vara lat före jul så att du orkar vara den där leende glada värdinnan du så gärna vill!

Det är vitigare än både julbord och tomte.

Viktigare än glögg och julmat!

"Vårt förhållande till döden" var en mening som fastnade i mina tankar då jag lyssnade på ett radioprogram häromveckan.

Sedan dess har denna mening blivit inneboende i mina tankar.

Och spunnit ihop ett nät av tankar - runt dessa fyra ord.

Har vi i Västerlandet ens något förhållande till döden?

Har du tänkt på att för tibetanerna verkar sambandet mellan döden och livet, eller kanske snarare vägen till att verkligen vibrera av liv vara rätt enkel - medan den är mycket komplicerad för oss.

Och näst intill tabu att tala om.

 Vi har inte tid för döden och gör helt enkelt allt för att undvika den.

Vi till och med förlänger liv, fyller dem med lidandegenom operationer och annat som kanske ger oss några extra veckor -  för att vi inte kan möta det där svåra.

Det som ingen av oss faktiskt kan komma ifrån.

Att vi -  oavsett om livet blir långt eller kort - en dag ska vidare och porten utur livet är döden.

Idag är jag en dag närmare döden än igår - och ja, det är du med!

Tänk om vi när vi firar födelsedagar skulle säga:  "Livet blev just ett år kortare. Grattis!"

Vi skulle utan tvekan anses morbida!

Jag var bara en tonårsflicka då jag födde min förste son.

Barnmorskan lade den lilla knytet i min famn och sa: Grattis- du har givit livet till en fin liten son!.

Jag svarade: Ja- och döden.

Jag minns hur hon stannade till i rörelsen - såg på mig och sa: "Du var mig en underlig flicka"

Jag tycker att det är underligare att inte se hur det är.

Avslutar dessa funderingar med ett citat av Jim Morrisson

"Människor fruktar döden mer än smärta. Det är konstigt att de fruktar döden. Livet gör ont mer än döden. Vid platsen för dödsfallet, är smärtan över. Ja, jag antar att döden är en vän. “-

När vi ser på livet som svart eller vitt, rätt eller fel, närmar vi oss andra människor och situationer så att vi tittar efter de goda och de dåliga personerna.

Detta innebär i sin tur att vi antingen försvarar oss själva eller sätter någon annan i en defensiv position.

Våra psyken är som fina datorer som samlar in och bearbetar information.

Vi behöver forma uppfattningar; det är mänskligt och naturligt.

Men fördömanden är något mera än uppfattningar och inskränker oss på ett farligt sätt.

Vi kan inte klandra någon annan i livet för våra misslyckande och besvikelser.

Varken mamma eller pappa, syster eller bror, make eller vän.

Vi måste gå in i oss själva för att finna svaren och ta ansvar för våra egna handlingar.

Jag menar inte att vi ska fördöma oss själva för våra misstag utan i stället att vi ska undersöka vilka vi var, vilka vi är och, mest av allt, vilka vi skulle vilja bli.

Tro mig, det är aldrig för sent att ändra vårt sätt att tänka.

Fördömandet är som en låst låda.

När vi en gång har fördömt någon eller något har vi egentligen stängt av oss själva från varje ytterligare möjlighet att lära oss något eller att växa i den situationen.

När vi lämnar oss själva öppna (och inte täcker över situationen med fördömandet) tillåter vi oss att vidga vår medvetenhet.

Detta ger "dem" och "oss" utrymme att växa.

Mer uttryckligt är det nästan omöjligt att ändra sig när någon har riktat en strålkastare mot vår smärta: "Ditt fel! Ditt misstag!"

Jag känner inte någon som tycker om att bli fördömd, eller ens lätt klandrad för den delen.

Fördömanden innebär en fokusering av det negativa.

Vi kan inte förändra människor om de inte vill bli förändrade.

När en annan person är vårt problem är vi offren .

Kom ihåg att det är du som har befälet över dina uppfattningar eller sätt att uppfatta människor.

Men du har inte befälet över andra människor.

Att döma sig själv alltför hårt kan vara invalidiserande.

För visst är det så att det ofta är lättare att förlåta andra deras överträdelser än att förlåta sig själv.

Varje gång du fördömer så ägna ett ögonblick åt att utvärdera varför du gör det.

Försök bara komma ihåg att vi alla behöver göra misstag för att kunna växa.

Smärtan är vår lärare.

Förlåt andra och dig själv för behovet att göra misstag för att kunna lära och växa.

Det kommer att ge dig sinnesfrid.

Oavsett vad som hände oss i det förflutna- eller vad vi har gjort tidigare i livet måste vi acceptera att det var då och att det är över och färdigt.

Vi kan inte ändra det förflutna.

Vilka vi är idag och vilka vi vill vara i morgon är vad vi har kontroll över.

Men det är stort.

Visserligen är vi en produkt av det förflutna men det är i nuet och morgondagen vi ska tillbringa återstoden av vårt liv.

Jag tror att det är ganska många människor som går omkring med en rädsla för döden.

Också jag gjorde det tidigare.

Men efter att ha suttit vid två dödsbäddar förändrades detta fullkomligt.

Jag såg hur livet sakta lämnade och allt som kändes i rummet var en stor frid!

När jag gick från en gammal kvinnas dödsbädd mötte jag en av sjuksköterskorna på hennes avdelning på det hospice där hon levde sina sista veckor i livet.

Hon kramade om mig och sa medan tårarna rann nerför hennes kinder: "Skönt för henne att hon har fått sluta nu. Men vilken underbar människa. Mitt i sitt eget hade hon alltid ork och intresse för oss som skötte henne. Jag minns en gång när jag var ganska trött då vi bäddade hennes säng. Plötsligt känner jag hennes hand på min kind och hör henne säga: Du ser så trött ut lilla vän. Hoppas du snart får gå hem så du får vila...."

Jag gick vidare - och tanken dök upp: "Vad vill jag att människor ska säga om mig när jag är död?"