Nu är dotterdotterns hela namn bestämt.

Hon ska heta Pixie Tindra Wanda Rebecca.

De två sista namnen efter hennes två mostrar.

 På fredag kommer hon och hennes mamma hit för att vara över helgen.

Gissa om varenda dag går i längtans tecken.

Och som plåster på såren - en mycket trevligare nyhet.

http://www.metro.se/se/article/2008/03/10/23/2007-45/index.xml

 Född och uppvuxen i närheten av Uppsala som jag är -  får också Uppsala Nya Tidning ett helgbesök av mig.

En upprörande nyhet var nästan det första som mötte mig.

 http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=16-AV_ID=745971,00.html

För mig - som har många vänner i vårt östra grannland Finland är bussolyckan i Spanien dfär 9 finländare omkom och många skadats hemst att läsa.

Brukar gå in på HBL(Huvudstadsbladet som är en av Finlands svensktalande tidningar varje helg i alla fall.

Oftare hinner jag vanligtvis inte.

Idag möttes jag av den här tråkiga nyheten!

http://www.hbl.fi/

Ser jag på mitt liv som bestulen, vem var den störste tjuven?
Det var jag."


 Bo Bergman

Det finns två sorters drömmar;
en är en dröm som aldrig kommer att vara mer än just det - en dröm.
Bara en vision som du egentligen aldrig riktigt kan hålla i din hand.

Sedan är det en dröm som är mer än en dröm; den är som en karta.
En karta som du kan följa varje dag och veta att en dag kommer du att stå där
- högst uppe på berget och hålla i din hand allt som du vågat drömma om.


Sluta aldrig drömma!

 Har hittat denna berättelse på en amerikansk sajt.

Tror jag lyckats översätta den så att det viktiga kommer fram.

En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen

på sina klasskompisar på ett papper. Dom skulle sätta ett
litet mellanrum mellan varje namn. Därefter bad hon dem att

tänka på det bästa dom kunde säga om varje person och

skriva ner det under namnet.

Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när

dom skulle gå så lämnade dom sina lappar till läraren.

På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod

vad dom andra hade sagt om dom, och på följande Måndag

fick dom var sitt exemplar av listan.

Efter att eleverna läst ett tag så log eleverna. -

"Är det verkligen sant", viskades det. "Jag visste inte att jag

betydde så mycket för någon, och att dom gillar mig så

mycket", var dom flesta kommentarerna.

Läraren visste inte om eleverna visade eller diskuterade

sina listor med sina föräldrar, men det gjorde inte så mycket.

Uppgiften hade haft den effekt hon hade önskat.

Eleverna var tillfreds med sig själva och med varandra.


Åren gick och alla hade blivit vuxna och arbetade och bildat

familj..alla hade skingrats åt vat sitt håll,..så som det oftast

blir.

Flera år senare, blev en av eleverna, som var soldat, dödad

i Vietnam, och läraren deltog på begravningen tillsammans

med dom gamla klasskamraterna.

Hon hade aldrig sett en militär död i en kista. Han såg så fin

och vacker ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en

efter en gick dom förbi kistan en sista gång. Läraren var den

sista, som tog farväl vid den döde i kistan.

När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med

och bar kistan, fram till henne och sa:

"Var du Marks lärare?"

Hon svarade: "Ja".

Då sa han: "Mark pratade mycket om dig"

Efter begravningen deltog dom flesta av Marks tidigare

klasskamrater i en minnesstund. Marks mor och far var

också där, dom ville gärna prata med hans tidigare lärare.

"Vi vill gärna visa dig något", sa hans far, medan han tog

plånboken ur sin ficka.

"De hittade det här hos Mark, då han blev dödad.

Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här".

Han vek försiktigt ut ett slitet brevpapper som tydligen hade

blivit ihoptejpad, p.g.a slitage, alla gångerna det hade vikts

ihop. Läraren visste utan att se på papperet, att det var

listan, där hon hade skrivit alla de fina orden

klasskompisarna hade sagt om Mark.

"Tack för att du gjorde det här" sa Marks mor.

"Som du kan se, så var det värdefullt för Mark".

Marks kompisar samlades omkring henne,

-Charlie log snett och sa, "jag har också kvar min lista,

den ligger överst på skrivbordet hemma".

-Chucks fru sa, "Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum".

-"Jag har också kvar mitt, det är i min dagbok'",sa Marilyn.

-Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och

visade sin lista för gruppen, och sa stolt.

"Jag har det alltid med mig, jag tror att vi alla har kvar vår

lista".

Då satte sig läraren sig ner och grät.

Hon grät för Mark och alla hans vänner som aldrig skulle få

se honom igen. De flesta människor i dag uppför sig, som

att dom har glömt att livet en dag tar slut. Ingen av oss

vet, när den dagen kommer.

Så var snäll, berätta för dina vänner vad du sätter värde på

och tycker om hos dem, att dom är speciella och viktiga.

Berätta det innan det är för sent.