Varför skriver du
sa de vuxna

när jag satt där
tvärhandshög
med min
anteckningsbok
och en för trubbig
blyertspenna

Varför skriver du mamma
sa barnen
när de ville
ha mig med i leken

Jag tror jag skriver
för att jag måste

att skriva
är att gå bredvid mig själv
en stund

kliva in i en
magisk värld
där allt kan hända

jag skriver för att orden
är det allra vackraste

för att kunna leva

för att få perspektiv

jag skriver för att orden
bränner i mig

Kaela

Jag vet en brunn
 som flödar en vattenåder,
fast natten råder.

En evig källa har i lönndom runnit.
Jag vet så väl var den sitt läger funnit
fast natten råder.

Dess uppkomst vet jag ej ty den har ingen
men vet: all uppkomst är den själv för tingen
fast natten råder.

Vet att i skönhet har den ej sin like
ur den dricker jord och himmelrike
fast natten råder.

Jag vet att i det flödet utan botten
har ingen vadat mot en strand och nått den
fast natten råder.

Dess glans kan intet skymma och förställa.
Jag vet: allt ljus har där sin ursprungskälla
fast natten råder.
Johannes

Mannen hade rest långt för att träffa den vise mannen i den avlägsna lilla byn. Resan hade varit mödosam - han hade uthärdat en 40 mil lång bussresa på en näst obefintlig väg för att sedan på egen hand gå genom en snårskog. I vanliga fall skulle han aldrig ha utsatt sig för den här sortens prövningar. Men han var fast besluten att träffa den vise mannen, så han kunde få veta vad han skulle göra åt sina problem.

Knappt hade han kommit innanför dörren hos den vise mannen, förrän han började med sin klagovisa.

"Mitt liv är så misslyckat. Jag har ett jobb jag vantrivs med, men jag har inte tillräckligt bra utbildning för att söka ett annat. Mina barn har ingen respekt för mig och jag misstänker att min fru är otrogen. Inte ens min hund tycks gilla mig!" sa mannen uppgivet.

Den vise mannen lyssnade på mannen, och när han till sist pausade, frågade den vise mannen:
"Vad tycker du om din längd?"
"Min längd? Den tänker jag inte så mycket på", sa mannen och rynkade pannan. "Den är väl okej, antar jag. "Varför frågade du det?"

"För dem av oss som inte föds in i fattigdom och misär, är världen full av möjligheter och val, svarade den vise mannen. Jag har tänkt mycket länge på detta och jag har till sist förstått att det enda som vi kan klaga över här i livet är vår längd. Det är det enda som är oss givet. Vi får klaga över vår längd, men det är också allt."

"Men det är ju en fånig sak att klaga över", protesterade mannen, som ju hade så mycket annat i sitt liv att klaga över."
"Ja, visst är det fånigt, eftersom vi inte kan göra något åt vår längd", sa den vise mannen med ett leende. "Men det är inte lika fånigt som att klaga över all de bekymmer i vårt liv, som vi faktiskt kan göra något åt."

Margaret Mitchell trodde så starkt på sin nyskrivna bok så att hon fortsatte att skicka den
till olika förläggare trots att hon fick nobben varje gång. Men skam den som ger sig.
Slutligen accepterade den 33:e förläggaren att publicera den.
Bokens namn?

”Borta med vinden”, som kom att ligga till grund för filmen med samma namn.
Den har blivit en av filmhistoriens största succéer.

Från Kajsas udde ser jag solen sjunka,
den tänker gömma sig bak liten ö.
Och stilla sitter jag, små böljor klunka,
jag metar visor, jag, i liten sjö.
Men det är svårt att dikta, vinden stör mig,
den puffar fram små moln som sakta för mig
Här är det sommarkväll och ingen hör mig
för kvällen gör så vackra visor själv!

Från Kajsas udde ser jag vattnet skratta
och skogen dansa runt i rosenkrans.
Och själv jag skrattar när jag börjar fatta
att jag är med ikväll i Världens dans.
Men mot ett papper lutar jag min penna.
Det här är viktigt, ja, jag vill bekänna att jag . . .
. . .  -Ack, nej, mitt papper vill jag bränna!
Nu sätter solen eld på liten ö.

På Kajsas udde sitter jag och tänker:
med liten ö jag far väl bort en gång.
Och vackra visor liksom bubblor blänker.
Jag stoppar ner min penna och min sång.
Och det är mycket skönt att inget gitta,
om man är fågel eller fisk kan kvitta.
Här är så skönt att bara stilla sitta
när kvällen gör så vackra visor själv.

Alf Hambe

 En ny morgon.

Ibland suckar man när man stiger ur sängen, ville helst ligga kvar.

MNen när solen kittlar och väcker redan halvsex på morgonen då kan man ju inte annat än att kliva upp med ett leende.

Tänk vad vi har väntat på våren - och längtat genom regniga gråa dagar- nu är den här!

Önskar alla en bra dag!