Visst har du också hört det?

Att boken är död.

Eller åtminstone ordentligt hotad.

och så tänker man - ja det är klart, med konkurrensen från böcker man kan ladda ner på nätet - och alla möjliga andra aktiviteter som detta otroliga nät givit oss.

Men ryjktet om bokens död är betydligt överdrivet.

Bokläsningen är fortfarande en mycket omtyckt sysselsättning.

Även om köp av böckler sjunkit något

Under år 2014 sjönk det med 1%.

Ingen omedelbar fara på taket alltså!

Inte är det skönt att läsa på skärmen i soffhörnan eller i sängen tycker i alla fall jag.

Och det är de två ställen där jag framför allt läser.

Även om jag också läser på tåg och flyg.

Men det är långt mellan tillfällena jag utnyttjar dessa fortskaffningsmedel.

Så sängen och soffhörnan har helt klart sett mig sluka mest böcker.

Ingen digital bok kan gå upp emot känslan av att hålla en "pappersbok" i handen.

Vända på den och läsa på baksidan.....

Jjag tror vi är många ännu som tycker så.

Hur det blir i framtiden vet vi ju inte.

Men just nu trycks det många nya härliga pappersböcker.

I sin bok: "Tio tankar om tid" säger Bodil Jönsson bland mycket annat klokt: Det kan väl inte vara så att vi har så bråttom med att ha bråttom att vi inte hinner med något annat?

Vi säger ofta att vi jagar tiden - men det vi egentligen vill säga tror jag är att tiden jagar oss.

Jag tror att det ofta beror på att vi har så fullt upp att vi inte hinner landa i oss själva mellan de olika uppgifter som vi lagt på oss- eller som vårt arbete lägger på oss.

Brist på ställtid helt enkelt.
Tid att ställa om sig.

Jag vet själv så väl hur det är.

Jag har alltför dåligt med ställtid i mitt arbete.

Hinner inte tänka en tanke klart innan nästa uppgift drar i mig.

Därför är mina helger så viktigas.

Då försöker jag få tid att tänka mina tankar färdigt så jag är ordentligt förankrad i mig själv och vad jag vill med mitt arbete när måndagen kommer.

Ibland -  då jag förutom hela veckan även jobbar lördagen - eller söndagen blir jag så otroligt trött i huvudet.

Mina tankar har inte fått den vila som en hel helg ger.

Jag gissar att många av er känner detsamma.

Att få tänka-tid till eftertanke - och tid att tänka tankar färdigt....

det behöver vi alla!

Om vi har svårt att få till det måste vi försöka hitta de där små andningshålen som betyder så mycket för oss.

Om vi inte får dem - ja det är då utmattningen står och gläntar på dörren...

Dit vill vi inte komma.

Så låt oss se till att vi får tid för eftertanke och får möjlighet att landa i oss självmellan varven.

Läste ett "klokt ord" på en annan arbetsplats som jag besökte. "Antingen styr dagen dig- eller så styr du dagen"

Som de flesta kloka ord är det väldigt sant.

Under promenaden tillbaka till mitt arbete insåg jag att för mig gäller att dagen styr.

Men det är ju det som är så spännande (bland annat) med mitt jobb  att jag aldrig vet mer än i viss mån vad dagen kommer att innehålla.

(Jag arbetar, som de flesta av mina fina vänner känner till på en Frivilligcentral som samordnare.)

När jag åkte hem från jobbet den kvällen kunde jag konstatera att jag haft rätt.

Dagen hade styrt mig till cirka 90%.

Människor som kom med sitt behov, eller någon av våra underbara frivilliga som ringer eller dyker upp och vill berätta något från mötet med den eller dem de möter i sitt uppdrag.

Telefonen som ringde och som gav mig en arbetsuppgift jag kanske aldrig haft eller drömt om.

Men - det är faktiskt inte dåligt.

Man kan ju läsa in en underbetydelse i detta ord - eller det gjorde åtminstone jag när jag stod där vid anslagstavlan.

Att det är dåligt om man inte styr hela sin dag själv.

Men - så är det ju inte - och ändå är ordet sant.

Kanske har du det likadant - ett jobb som gör det omöjligt för dig att veta vad som väntar när du åker hemifrån på morgonen.

Då gratulerar jag dig!

Du har verkligen ett spännande liv!

Vi har en hel del diskrimineringslagar i Sverige - och det är bra.

Bara de verkligen används.

En sak som vi människor är rädda för är det som är annorlunda.

Och den rädslan binder oss  lätt.

Allt annorlunda känns lätt hotfullt.

Och kanske känns det som mest av alltkänns  hotfulla är att möta en människa som inte ser ut som vi, inte klär sig som vi...alla de där signalerna som talar om vem vi är.

Jag tror faktiskt att rädslan för att närma sig en människa som är annorlunda beror allra mest på att  det främmande känns hotfullt.

Om man är trygg i sig själ, vem man är och vad man tror på, så är det inte så hotfullt att möta människor som ser annorlunda ut och därmed givet vis för oss kan kännas främmande-.

Vågar vi bara gå emot vår egen osäkerhetoch rädsla  kommer vi att upptäcka att den annorlunda färgen på skinn och hår - och den kanske annorlunda klädstilen  ingenmting betyder vi är alla lika - längst inne - bortom allt detta.

Ibland brukar man kalla oss svernskar för trygghetsnarkomaner.

Vi söker tryggheten - och friheten från rädsla som nästan inget annat folk.

Säkerhets och larmfirmor lever högt på denna  vår rädsla.

Vi är rädda för inbrott och installerar dyra larm.

Vi är rädda för att gå ut i skogen för kanske det finns vargar.

Helt förglömmande att de flesta vargar smyger undan om de känner doften eller hör ljudet av människa.

Ja men jag läste....kanske du invänder nu.

Ja, vet du, det gjorde jag också.

Och då måste jag konstatera att det inte finns någon regel utan undantag.

Eller varför är vi livrädda om vi ser en människa utomhus röka på tio meters håll.men...men säger du nu, det farligaste är den passiva rökningen.

Helt sant- men ute och på håll får du i princip inte i dig ett dugg.

Du får i dig mycket mera och minst lika farliga partiklar genom att gå vid en trafikerad gata.

Oj då- nu kanske jag gav dig en ny rädsla.

När jag sitter här och skriver i väntan på ett besök på mitt arbete  börjar jag fundera över vilka rädslor jag själv har.

Och så som ett brev på posten -  funderar jag över hur jag kan skydda mig på bästa sätt.

Den största rädslan i min lilla värld är att genom döden förlora dem jag älskar.

Men mot döden - den som kan ta våra kära ifrån oss - och som vi alla själva en gång kommer att möta - har vi inte så lätt att hitta skydd.

Mitt sätt att behärska den rädslan är att glädjas över att jag trampar på jorden idag - och att alla mina kära gör det.

Om morgondagen vet  vi ju bara en sak - att vi ingenting vet!

Ibland fastnar jag på ett ord.

Det vet du som  läst mig ett tag.

Jag älskar ord - de är som byggstenar som man får välja mellan då man vill ha något sagt.

Att ta ord efter i tanken, vrida och vända på dem och se vilket som passar bäst....

Det ord som fanns i huvudet på mig  nu på morgonen var ordet "någorlunda"

Hör och ser du melodin i ordet när man säger det?

Det finns många synonymer till ordet - tämligen ganska,  något så när, , hjälpligt,  drägligt, tillfredsställande, skapligt,hyfsat sådär, rätt bra.

Nu var det inte så att ordet kom i mtt hyuvud för att påskfesten igår kväll var något så när.

Den var toppen!

Maten var superb, något annat ord finns inte.

Gemenskapen var varm och omfamnande, clownerna "Glädjespridarna fick igång folk att leka.

Gissningstävlingen om hur många ägg det var i korgen gav vinnaren ägg som bör räcka ett bra tag.

Tyvärr är jag alltid alldeles för upptagen vid sådana begivenheter för att hinna ta kort och visa er.

Nej...de där orden som fastnar i huvudet för en stund har oftast ingenting med aktuella händelser att göra.

De bara kommer.

Jag hoppas att DU får en fin Skärtorsdag - och en fin påsk alltigenom!

SMHI har inte givit löften om bra väder - men så länge vi har varandra så är vädret inte avgörande för hur det blir när kanske du liksom många andra träffar nära och kära.

Idag har Gudmund och Ingemund  namnsdag - och jag säger grattis   

Grattis säger jag också förstås till dig som har födelsedag   

Ett vist ord att ta med dig ut i dagen:

"Rädslan håller oss fokuserade på det förflutna eller oroade för framtiden. Om vi kan erkänna vår rädsla kan vi inse att just nu är vi okej. Just nu, i dag, är vi fortfarande vid liv och våra kroppar arbetar förunderligt. Våra ögon kan fortfarande se den underbara himmelen. Våra öron kan fortfarande höra rösterna av dem vi älskar."

Thich Nhat Hanh

"Livets krafter kan faktiskt tränga igenom den hårda och kalla isen.

Mot alla förväntningar.

Det är inget självklart.

Tvärt om är det en livshållning, ett hopp som man dagligen måste ta till sig."

Läste de här orden någonstans på nätet för en tid sedan - och de har följt mig sedan dess.

Visst händer det mycket ont både långt ifrån oss och nära.

Som tur är får vi inte veta allt.

Med att säga-"som tur är" menar jag att vi knappast klarar det!

Om vi hela tiden överöses med skildringar av det ondas framfart är det lätt att tro att godheten är död.

Så snart vi sätter oss tillrätta vid Aktuellt eller Rapport möts vi av dem - ondskans handlingar- krig och mord, förföljelse och svältkatastrofer.

Och i personalrummet får vi lyssna till berättelser om den och den som slår sin fru och den och den som inte tar hand om sina barn med mera...med mera...

Är läget alltså hopplöst?
Har egentligen ondskan redan segrat?

Nej vi har möjlighet att välja godheten!

Och den är alltid starkare!

Den tränger igenom ondskans islager...så som maskrosen tvingar sig upp genom asfalten.

Men vi måste välja den!

Och det kräver att vi aldrig ger upp.

Godheten, kärleken, friheten, rättvisan, hoppet, måste ständigt måste väckas till liv - varje morgon!

Läste för en tid sedan om en man som planterade en ros och vattnade den noggrant, och innan den blommade så tittade han litet närmare på den.

Han såg knoppen som snart skulle slå ut men han såg också taggarna. Och han tänkte: "Hur kan en så vacker blomma komma från en växt med så många vassa taggar?"

Han blev nedstämd av dessa tankar och lät bli att vattna rosenbusken.

Ni kan ju tänka er vad som hände.

Rosen dog innan den hann slå ut.

Så är det med många människor.

Det finns en ros i varje själ.

De gudalika egenskaperna som finns i oss från födseln växer tillsammans med de taggar som våra fel utgör.

Vi ser på oss själva och ser bara taggarna, det otrevliga.
Vi blir missmodiga och tänker att ingenting gott kan komma från oss.

Vi låter bli att vattna det som är gott inom oss och så dör det kanske.

Vi ser inte vilka möjligheter, vilka resurser vi har.

Vissa människor ser inte rosorna inom dem själva.

Någon annan måste göra dem medvetna om dessa.

En av de största gåvor en människa kan äga är att kunna nå innanför taggarna och hitta rosorna inom andra.

Detta är vad som karakteriserar kärlek: att kunna se en människa och känna henne med alla hennes fel, men också upptäcka den fina själen, och sedan hjälpa henne att förstå att hon kan komma över sina fel.

Om vi visar henne rosen så skall hon besegra taggarna.

Då kommer hon att blomma, och blomma - till glädje för sig själv och för många andra.

Det viktigaste vi kan göra i denna värld är att handla så att vi hjälper andra att upptäcka sina rosor och inte sina taggar.

Då når vårt liv sin mening och sitt mål - och vi hjälper någon annan att att göra detsamma!