Så här i juletider kommer ju tankarna på tomten smygande....

Och alla barn blir snälla barn - för annars kommer kanske inte romten.

Men vem är han egentligen.

Den där vänlige rödklädde?

En sak är säker.

Han är riktigt gammal!

Legenden om jultomten börjar redan på 300-talet, då ett barn vid namn Nikolaus föddes.

Ingen visste då att han skulle bli världsberömd som jultomten,

Nikolaus lär ha blivit född c:a år 280/286 i Patara i Lykien ( i dag Xanthos i Turkiet).

Hans far var den rike och fromme Eufemius, som var känd för sin välgörenhet, och hans mor Anna var syster till biskopen av Myra, som också hette Nikolaus. S

onen föddes först efter många års äktenskap, efter det att föräldrarna hade gett upp hoppet att få barn.

Morbrodern vigde Nikolaus till präst, och då föräldrarna rycktes bort av pesten, delade Nikolaus förmögenheten till de fattiga.

Men det skedde alltid i det stilla, så att ingen skulle kunna ge honom ros och beröm.

 År 300 blev den fortfarande unge Nikolaus vald av folket till biskop av Myra.

Det lär ha varit ett förfallet biskopsdöme, som han förvandlade med fromhet, energi och under.

Nikolaus var i första hand ett katolskt helgon.
Under reformationen då protestanterna avskaffade helgondyrkan fick de svårt att droppa Sankt Nikolaus, eftersom han var så populär.
Istället framställde de honom utan biskopshatt, och kallade honom jultomten.

Det passade bra med tanke på att Nikolaus på sin tid hade dött i december, nu kunde han som jultomten förknippas med julen och julklapparna.

Trots allt finns det fortfarande en diskussion om var han härstammar ifrån. Sankt Nikolaus var ju från Lill-Asien, men idag blir han förknippad med snön och julen, därför kämpar både Kanada, Finland, Grönland, Norge och Sverige om rätten till att ha den gamla presentutdelaren boende i sitt land

Frågan är om vi någonsin får veta....

Men tror på tomten det gör vi förstås....

Sakinformationen har jag lånat från Ulla Ehrensvärd som i slutet av 1970 talet skrev "Den svenska tomten"

Jag tror att positiv beröring skapar energi, harmoni och självkänsla.

En varm hand på din axel, en smeksam hand över din arm eller en kram som varar länge.....det är sådant vi alla behöver.

Det är inte bara det lilla barnet som närheten är livsviktig för.

Det är den för oss alla - oavsett ålder.

Även om uxna kan överleva utan mänsklig närhet (medan barn som inte får någon fysisk beröring kan dö) så är det livsviktigt även för oss - om vi verkligen vill leva- och inte bara existera.

Oxytocin är förklaringen

Det är ett hormon och en signalsubstans, även kallat lugn- och ro hormonet, som styr en rad livsviktiga funktioner. Oxytocin lindrar smärta, skyndar på läkningen av sår och skador, sänker puls, blodtrycket och halterna av stresshormoner.

Dessutom har hormonet en långvarig effekt och påverkar oss längre än under själva beröringen.....

Det fantastiska är dessutom att du inte kan beröra utan att bli beröd.

det du bjuder din medmänniska på med en kram - det får du också!

Så krama så många du kan  - idag och alla dagar!

Mitt i brinnande flytt.

Händerna upptagna av tusen göromål...men tankarna vandrar.

Väggarna gapar tomma.

Medan jag tömde garderober och linneskåp med mera så kom uttrycket "lik i garderoben" till mig.

Och jag tänkte att den personliga integriteten och hemfridsrätten på något sätt är försvunnen idag.

I en tid när vi kan slå upp vilken medmänniska som helst och läsa om den på Google.

De som mer än oss andra får pröva på detta är förstås den som ägnar sig åt politik och gör det så bra att de får en framstående position.

De får verkligen veta av att de lever.

Varenda söm, varenda garderob synas - och får media tag i något som skulle kunna vara misskrediterande - ja då går drevet.

Jag är helt säker på att det var betydligt lättare att vara statsminsiter till exempel på Tage Erlanders tid.

Minns min mormor som förtrytsamt uttryckte sig över att någon fotograf hade smugit i buskarna i något sammanhang runt Tage.

Jag är säker på att hon inte var ensam om det.

Vi tror gärna att dåtidens människor var lite mera lättlurade än vad vi anser oss vara idag.

Men det undrar jag verkligen om det är så.

Idag är folket som tjuren med nosring.

Media skriker och folk tittar och buar.

Utan eftertanke.

Inte utan att vi behöver lära oss lite av den gamla tidens sätt att våra reflektera, även om man bara är en liten gräsrot.

Är du en person med en hög känslighet.

Du läser lätt av andras signaler och det är inte svårt för dig att leva dig in i en annan människas situation.

I så fall vill jag gratulera dig.

Även om det kan vara svårt att vara en person med hög känslighet i en värld där många inte alls har samma begåvning.

För jag vill kalla det för begåvning.

Jag har en sådan innerlig tro på det ljusa och på allt det som är fint, sunt och friskt.

Den tron är som ett ett djupt inre trots inom mig och de som känner mig vet att det finns där.

De har sett hur jag kan resa mig likt en fågel Fenix, hur det blixtrar till i mina ögon och hur min innerliga tro får det att blossa  i min blick och mina ord.

Är du likadan!

Ja då vet jag att det säkert finns stunder då du önskar att du vore lite mera sval.

Att du vore lite mera hårdhudad  - och inte tog in allt i dig som sänds ut.

Sådana stunder kommer.

Men ändå - det är fantastiskt att vara känslig och kanske, genom det lite annorlunda.

Du som är en  person med hög känslighet har en möjlighet att hjälpa dem som har det svårt även när de kanske försöker dölja det.

Du har en förmåga att se och känna av andra människor känslor och hur de mår på ett sätt som inte alla kan.

Se det inte som  ett fel.

Se det som en oerhörd talang och en stor tillgång!

Men du - var rädd om din känslighet!

Vi människor är, om inte våra egna största fiender så åtminstone våra största kritiker.

Vi är så vaan vid att bedöma oss själva kritiskt, jämföra oss med andra, känna oss otillräckliga och tycka att vi måste göra mer: "Jag duger inte. Alla andra kan mycket bättre. Klart att inte jag får vara med....jag är ju som jag är....

Du tackar alltid andra eller beundrar dem för vad de gjort.

Varför inte en endaste gång med total ärlighet tillåta dig att beundra dig själv för allt gott som du gjort och allt som du gör!?

Tänk på allt som du är bra på, allt som är bra med dig och alla de gånger som någon har haft anledning att vara glad för att du finns.

För du kan lita på att det finns de som tycker jorden är en betydligt bättre plats att bo på just bara därför att du också är här!

Så egoistiskt kanske du tänker.

Att älska sig själv!

Nej det är inte alls egoistiskt - inte det minsta!

Genom att älska dig själv blir du den du egentligen innerst inne är.

En människa med lyskraft som kan tända andra.

Om vi skulle lära oss att vi inte bara har rätten utan faktiskt  skyldigheten att älska oss själva - ja då skulle alla kunna gå med lättare steg på den här planeten.

Att älska sig själv är inte att ta ifrån andra något.

Det är att ge andra sitt bästa jag!

Avslutar med några otroligt viktiga ord av Kay Pollak

Du föddes med potential.

Du föddes med godhet och tillit.

Du föddes med ideal och drömmar.

Du föddes med storhet.

Du föddes med vingar.

Det var inte meningen du skulle kräla, så gör det inte.

Du har vingar.

Lär dig använda dem och flyg.

Idag fullständigt överfölls jag jag av tacksamhet -som gav mig en glädje som kändes som en varm smekning mitt i gråa november.

Mitt i vardagen - mitt i brinnande arbetsdag - drabbades jag av insikten hur otroligt lyckligt lottad jag är!

Över att min familj är stor och kärleksfull och  att jag får leva i den familjen.

Den bästa i världen för mig!

Övr glädjen att få leva - uppleva - finnas till!

Jag har gjort en slags upptäckt någon gång under livet när det var backigare och svårare än vad det är idag.

Att om jag bara ställer frågan till mig själv: Vad har jag att vara tacksam för idag - så hamnar jag på glädjevägen direkt.

För det finns något varje dag att vara tacksam över!

Jag lovar att mina mentala ben blir starkare och att jag nästan känner det som jag får vingar när glädjen omsluter och innesluter mig på det viset.

jag läste för en tid sedan ett mycket klokt råd hos en annan bloggare (minns tyvärr inte vem).

Att man ska sätta upp en lapp med ordet TACK lite här och där.

Så har jag gjort - både hemma och på jobbet!

Det roliga är att jag på jobbet får frågor om de där lapparna - och jag har till och med sett att en och annan har börjat göra likadant.

Detta är en må-bra väg.

För det är så finurligt ordnat att när jag läser ordet så blir det en nyckel till den där stress och måste dörren som så lätt stänger in både tacksamhet och glädje mitt i den bråda brådskan.

Men inte ens den dörren står emot ordet TACK!

Pröva du också!

Jag har just läst en bok  "The top five regrets of the dying" av den australiensiska sjuksköterskan Bonnie Ware.

Vet inte om boken finns på svenska . Isåfall skulle den nog heta något typ : De fem vanligaste sakerna man ångrar på sin dödsbädd.

Boken berörde mig på många sätt.

Jag kommer inte att skriva någon regelrätt recension här - utan mera  nämna några tankar som kom till mig genom läsandet.

Börjar dock med en liten presentation.

Bronnie hade arbetat med människor i livets slutskede och frågat dem om vad de ångrade mest i sina liv.

Det som kom högst upp på listan var att ångra att man inte hade vågat leva mer utifrån vad man själv ville göra i stället för enligt andras förväntningar.

Jag vet en sak väldigt säkert att jag vill inte ligga på min dödsbädd och ångra att jag låtit andra vara chef i mitt liv.

De fem sakerna som fiolk i boken ångrade mest var: 

 De skulle uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra.
De önskar att de inte jobbat så hårt.
 Att de inte vågat säga ifrån.
Att de inte haft bättre kontakt med vännerna.
Att de inte tillåtit sig själva att vara gladare.

Tänk, det är inte den fina karriären man aldrig gjorde som man ångrar.

Det är inte det fina huset de aldrig köpte.

Det är inte de där stora sakerna som vi gärna tror är ingångsporten till lyckan.

Men det kan vara svårt att bestämma själv i sitt liv.

Dock inte omöjligt.

Man kan faktiskt jobba med något som är mindre betalt, bara för att man älskar det jobbet.

Även om man skulle ha kompetens till högre lön om man jobbat någon annan stans.

Att sitta tillsammans med en vän istället för att jobba övertid - det kan vara oerhört viktigt.

Att ha tid för sina barn.

Gå en promenad i vårsol eller höststorm iställlet för att stsa allt på att tjäna pengar.

Tid att leva.

Det tror jag borde vara det allra viktigaste livsmålet för oss människor.

Inte karräer och status.

Ingen av oss vill ligga på sin dödsbädd och ångra allt man inte vågat, alla dörrar som man gått förbi av rädsla för att misslyckas eller att bli avvisad, eller för att det rätt och slätt känns skrämmande.

Leva är det viktigaste valet!

Leva - och låta andra välja sitt liv.

Att ge ut av allt det livet givit mig!

Bilden lånad av den unga kvinnan jag skriver om

Det är lätt att tänka sig att frihet är lika med avsaknad av gränser.

 Och att tänka att om man fri är det är lika med att inte behöva rätta sig efter någon annans uppfattning, påbud eller förbud. Frihet(för de flesta av oss) i sin allra friaste form är att enbart få göra det som faller mig själv in, det som jag själv vill och det jag själv beslutar mig för. .

Jag har just haft ett samtal med en ung kvinna som efter en olycka är hänvisad till att leva med rullstol.

Hon är ju verkligen inte fri i den bemärkelse vi vanligen avser.

Det vilade en så fantastisk harmoni över denna unga kvinna att jag näst intill bländades.

Jag bad henne berätta lite om sig själv.

Hon sa: Före olyckan var jag en ganska tråkig och självupptagen person....jag tänkte ofta att  "Ingen älskar mig". "ingen bryr sig om mig" ,vilket gjorde  att jag inte såg den kärlek som hela tiden fanns runtomkring mig.

I och med olyckan upptäckte jag vilka fantastiska vänner jag har, vilken fantastisk familj....

Och mitt i insikten om att jag för all framtid  kommer att sitta i rullstol (om det inte sker ett under) kände jag mig så förunderligt fri och ja....glad.

Det var som att all den kärlek som strömmade emot mig gav någonting inom mig vingar.

Nu kom hon här och vill bli frivillig.

Hon sa att det är något jag saknar i mitt liv idag - och det är att vara behövd.

Jag kan inte dra någons rullstol för jag sitter själv i en.

Men jag kan hålla handen, jag kan lyssna och finnas där.

Kanske är det så  att när vi möts av kärlek - eller - som i hennes fall - upptäcker den kärlek som omger oss - som vi vill ge ut till andra.

Och inser att frihet är något annat än att vara fullständigt fri att göra  vad man vill varje minut.

Frihet är - tror jag - att inse att jag är herre i mitt liv - oavsett omständigheterna.

Gång på gång har jag i mitt jobb glädjen att möta  människor med en särskilt positiv utstrålning, de bejakar vardagen för alla -  och de vill dela med sig!

Förunderligt och stort!