Många av de ting vi omger oss med är resultatet av ett inte alltför väl övervägt inköp.
Kanske behöver vi fråga oss:

Behövde vi det verkligen?

Vad gör det för mig?

Och behöver jag det IDAG?

Många av dessa ting tar tid.

Tänk bara på alla de timmar vi måste jobba för att tjäna ihop pengar till det vi köper.

Så ska det underhållas, repareras, ha en plats där det kan vara - kanske leder det till att vi köper ännu en garderob.

De vi har är ju överfulla.

Av ting.

Som vi behöver?

Knappastt allt vi har där i varje fall!

Vi behöver inte speciellt många saker för att kunna leva ett fullgott  liv.

Ändå är våra hem fyllda av saker.

I vår familj har vi infört någon slags balansrälning.

En gång i månaden (ungefär) räknar vi efter hur många saker vi köpt och hur många vi gått till Second-hand eller Returpunkten med.

Nästan varje månad är det ett stort överskott på INKÖPT.

Men juli ser lite annorlunda ut.

Eller mycket annorlunda.

Vi har städat bodar, vind och garderobger, vilket inneburitt att  319 saker står på AVYTTRAT.

Och inte införskaffat en enda!

Så kommer det förstås inte att se ut i fortsättningen.

Men en sak är säker.

Luften blev lättare att andas när vi guorde oss av med onödiga prylar som vi inte längre behöver.

Kanske aldrig har behövt.

Den materiella sakrensningen känns nästan som att det gav eko i en slags inre utrensning.

Idag skiner solen igen och Blomman för dagen på vår altan bjuder på ett potpurri av färg från vitt till djupaste lila så här i dagens första timmar.

Det är en speciell blomma eftersom varje blomma finns i bara några korta timmar innan den skrynklar ihop sig och är borta.

Den påminner mig om detta med att leva NU!

Jag måste bara titta på den _NU - för framåt eftermiddagen är blommorna inte där längre.

Leva i nuet är något vi ofta säger...och vill göra...men det är inte lätt.

Men har gömda gåvor med sig till den som lyckas.

När vi samlar vår uppmärksamhet och riktar den mot vad vi gör för gör för tillfället så finns inte problemen längre - det är när vi glömmer bort nuet och jämför med det förflutna, förväntar oss av framtiden som problemen springer ifatt oss.

De stunder vi lyckas vara helt i nuet blir vi upptagna av just detta - och minnet av gårdagens svårigheter, tillkortakommanden och sorgerr och morgondagens oro finns inte.

Så jag ska sätta mig därute om en liten stund och försöka lära mig läxan - lev just nu!

För de flesta av oss går nu semester och ledighet mot sitt slut.

Just bakom kröken väntar jobbet - och de regelbundna tiderna igen.

Slut på nattsuddandet när man ska upp i ottan.

Slut med sena måltider.

Och måltider, kanske lite hipp som happ!

Men - det är bra.

Vår kropp trivs allra bäst av rutiner med mat och sömn.

"En forskningsgrupp vid Karolinska institutet undersökte en grupp om 3600 kvinnor och män i 60-årsåldern och fann att det var tydligt att de med oregelbundna matvanor också åt sämre ur hälsosynpunkt.
Ledare för gruppen är Mai-Lis Hellénius, professor i allmänmedicin vid Karolinska Institutet och överläkare vid Livsstilsmottagningen på Hjärtkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset.

Hon har själv goda och regelbundna vanor och oroas av de negativa hälsoeffekterna av de oregelbundna vanor som breder ut sig i samhället:

När effekten av vad försökspersonerna åt räknades bort såg man klart vilken betydelse oregelbundet födointag hade. Det var starkt kopplat till det metabola syndromet, ett samlingsnamn för ett antal faktorer – bukfetma, förhöjd mängd blodfetter, högt blodtryck och nedsatt glukostolerans.
Allt detta ökar risken för att bli sjuk i hjärt-kärlsjukdom och ett flertal andra sjukdomar.
Det gäller både för de som äter onyttigt och de som hoppar över måltider.

Om inte annat så kommer vi att må bättre av regelbundenheten som i alla fall oftast följer med att man jobbar!

Just nu, just idag - är det ditt liv  som pågår.

Du finns  - du  är värdefull och behövd. Ta vara på din stund och det liv som du har - så länge du har det.

Har du något värdefullt som du skulle vilja säga till någon - gör det nu, för i morgon eller någon gång längre fram - kan det kan vara för sent.

Vi orkar väl inte hela tiden tänka på JUST NU är allt vi vet att vi har.

Men ibland behöver man stanna upp en stund och inse att om framtiden finns eller inte- det vet inte någon av oss.

Det är de små ögonblicken som blir till vårt liv.

Ta reda på dina ögonblick idag!

Stanna upp!

Säg alla osagda ord av kärlek ....

Berätta för människor att de berör dig - att du är glad att de finns i ditt liv....

Små ögonblick blir till timmar, blir till dagar...blir ett helt liv.....

"Jag vill ha ett vanligt liv" - ja, så sa hon till mig nittonåringen som i tidiga tonåren blev påkörd när hon var ute och cyklade.

Och blev så skadad att hennes framtid blev en framtid i rullstol.

Min mun svarade: "Jag förstår det?"

Men i min hjärna började tanken komma: Vad är ett vanligt liv?

Finns det några vanliga liv?

Jag förstod förstås vad hon menade.

Hon vill ha ett liv där hon kan möta någon att älska, få barn, och en familj som ger trygghet.

Kunna resa - på egen hand om hon vill.

Kunna gå på sina ben.

Ytligt sett kan man hitta många "vanliga liv".

Det är jag övertygad om.

Men är våra liv vanliga bara för att vi bor i rad med trettio likadana radhus, eller i en lägenhet som liknar grannens, fast spegelvänd.

För att vi har två barn liksom 80 % av våra grannar, arbetskamrater och vänner.
För att vi har varit i Thailand.

Jag tror inte att våra liv är vanliga  oavsett allt detta!

Jag tror att vi alla är ovanliga.

Underbart och fantasiskt ovanliga.

Vi är ju inga kopior.

Vi är original.

Vi är unika var och en.

En person precis som du har aldrig funnits före dig och kommer aldrig att finnas efter dig!

Så - ett vanligt liv är något som bara finns ytligt sett!

Och tack och lov för det!

Det är ju det som gör världen så spännande.
Nya människor som vi aldrig mött förr, även om de kan påminna om någon.

Men helt unika!

Det ger oss unika möten!

Önskar DIG med de här tankarna ett ovanligt härlig helg!

Vi har alla mött dem.

De bittra som strör elakheter omkring sig.

Som svarar snäsigt på vänliga frågor.

Som är helt omöjliga att vara till lags.

Nu och då har jag mött en kvinna genom mitt arbete som är precis så.

När jag har hört att det är hon i telefonen har jag haft svårt att undertrycka en suck.

Och svårt - förstås - att vara välkomnande när hon plötsligt stått på min tröskel.

Jag öser på med vänlighet och goda ord och får snäs till svar - vad leder detta till, har jag tänkt många gånger.

Efter ett möte med henne har jag dessutom många gånger tänkt: "Undrar hur länge det dröjer innan jag inte kan vara tyst...innan jag ställer frågan varför hon är så arg och bitter."

En dag,i början på sommaren, stod hon plötsligt där igen.

Jag kände hur det kröp på ryggen av irritation och stress.

Bortkastad tid - igen tänkte jag.

Men - jag lade också märke till att något var annorlunda.

Hon stod där och fingrade på sin väska medan hon sa: "Jag skulle vilja prata med dig. Har du tid nu eller kan jag komma tillbaka?"

Jag hade inte tid - inte egentligen - men tog mig.....för jag mer anade än hörde en annan nyans i hennes röst.
Hon tackade ja till kaffe och medan hon drack ur koppen och tuggade på den hårda ICA-kakan säger hon plötsligt: "Jag vill be dig om förlåtelse för att jag varit så grinig mot dig, fast du är så snäll."

Så började hon...så kom allt forsande....om barndomen...om pappas övergrepp och mammas svek...om aqndra vuxna-som inte såg - eller i varje fall inget gjorde.....om tonårens ensamhet..
Om mannen hon så småningom mötte som misshandlade och våldtog henne....

Om den nu vuxna sonen som inte bryr sig om henne

(Gissa om jag skämdes för tankar jag haft under tiden bakåt)

Hon var fortfarande på sin vakt.
Hela hennes väsen utstrålade misstänksamhet...beredskap till flykt...

Men - det stora var att hon kom och berättade.

Hon kom nästa dag...och nästa dag...

Började försiktigt undra om hon kunde hjälpa till med något...

Och det kunde hon.
Till vårt sommarkaffe hade hon bakat dignande fat med godsaker.

Nu - när verksamheten är lägre och jag mest jobbar hemifrån under juli ringer hon varje dag.
Och det är en stor glädje att prata med henne och se hur det kliver ut en fin fantastisk kvinna som vågar vara lite mera den hon egentligen är för varje dag.

Igår berättade hon att hon varit ute och fikat med sin son.

Glädjen bubblade i hennes ord...

När jag sedan drog fram vattenslangen för att vattna rosorna tänkte jag::Det är som en slang med vatten då den knölar sig, det slutar att flöda fritt.

Vi spänner oss, bär på en sorg, känner oss bittra och negativa och allt har en orsak.

 Men när vi vi (för att fortsätta den något haltande liknelsen) rätat ut vecket på slangen så flödar det - vi blir medvetna och vågar tala  - så renar orden-rensar bort det onda - och så finns helandet av vårt inre där.

Träffade en ung kvinna, nygift och med niomånaders mage.

Vi pratade förstås om det som väntade.

Det nya livet som ska komma och vända upp och ner på hennes och hennes mans tillvaro.

Jag ställde frågan hur de hade tänkt med dagis. Fanns det något de trodde var bra, nära dem...och så vidare.

Hon tittade storögt på mig och så sa hon: Jag ska vara hemmamamma!" Om två år räknar vi med ett syskon och om ytterligare två år ännu ett.

Det betyder tolv år av mitt liv.

Om jag ska vara hemma till den yngsta börjar förskoleklass.

Jag som knappast vågar säga idag att jag var hemma stor del av mina barns småbarnsår.

Här står en ung kvinna i nästa generation och proklamerar att hon ska vara hemma i tolv år.

Jag kan inte förneka att jag blev lite glad.

Jag tror helt klart att barn har det bra på dagis också - men mamma får aldrig tillbaka de där åren.

Visst skulle man väl kunna tänka sig att man delade på det. Sex år för mamma och sex år för pappa.

I denna tid när man säger: "Vi ska föda barn"

Men som jag förstod var hon och hennes man helt överens om denna fördelning.

Även medvetna om att det skulle innebära en standardsänkning.

Och - hon har en högskoleexamen!

Jag tror att de flesta av er kära bloggvänner, liksom mig, har småbarnsåren bakom er.

Men det skulle vara roligt att veta: Hur gjorde du och din man/partner?
Och varför gjorde ni så?

 Och givetvis från er som är mitt i småbarnsåren.

Hur valde/väljer ni?

....Patch Adams, läkare och clown säger: "Glädje är ett val vi gör.

Så börja träna glädje dagligen!"

Vi gör alla våra val,vi kan välja glädje genom att söka oss till sådant som gör oss glada.

Genom att se en rolig komedi i stället för en skräckfilm

Lyssna på "glad musik" läsa en bra bok,umgås och skratta med goda vänner,det ger positiv energi.

Hitta på lite småtokiga saker,våga bjuda på sig själv.

Ta en promenad....även om du inte brukar göra det....gör det idag, om du kan och har möjlighet.....ring någon du längtar att höra rösten på....lägg dig i gräset och låt blicken följa molnen som skrider.

Idag är det verkligen sommar i Sverige!

Så ä låt oss söka glädjeämnen idag....jag är säker på att vi alla hittar en hel del.....