Jag vill inte predika,
bara sträcka ut en hand.
Det är ett steg på vägen,
jag gör vad jag kan.
Tusen röster kan ljuda som en,
som den klaraste stjärnan på himmelen.
Då natten är mörk och vägen känns lång,
hörs tusen röster, tusen rösters sång.
Genom vintergatan hörs ett rykte inatt,
änglar som viskar att det kommer en dag efter varje natt.

Okänd författare

På väg mot lunch
En äldre man ligger på gatan
Rullatorn står på trottoaren med en grönvit kasse på ett av handtagen
En kvinna ber mig hjälpa honom upp
En annan kvinna ringer efter en ambulans

Jag böjer mig ner och frågar,
- Hur mår du? Vill du sitta upp?
- Gör vad du vill, säger han
Jag pratar lugnt med honom
- Jag vill inte leva! Det finns ingen mening! Säger han
Jag försöker sätta honom upp, han ramlar
Benen bär inte, han vill ligga

Jag försöker ge honom lite trygghet genom att vara där och ge honom kroppskontakt

Jag frågar: Vad heter du?
- Simon, säger han
- Jag orkar inte längre! Benen bär inte längre, inget hjälper!
Jag orkar inte längre!

Mitt hjärta brister
Vad ska jag göra? Jag känner mig hjälplös

Jag kan mycket, men till denna uppgift fanns det inget facit i skolan
inte ens uppgiften fanns

Varför fick vi inte lära oss om livet, medmänsklighet, omtanke?

Vi får lära oss den hårda vägen genom livets skola och där finns
inget
Facit

Varför hjälper det inte att kunna pythagoras sats, Sprechen Sie Deutsch?
och när slaget vid Lützen avgjordes?
Varför har jag inte fått lära mig att hjälpa sjuka och hantera döden?

Simon, ett fyllo,
en alkis, men också en människa som behöver hjälp
En person, inte ett paket, inte något ont
Bara en människa som behöver hjälp
En hjälp jag vill ge, men jag vet inte hur...
HJÄLP!?

Mikael Spetz

EFTERMÄLE

Det fladdrade inga röda fanor
i de djurkroppsångande
ladugårdarna
där den vita piskan ven
tvingande svetten
ur kvinnokroppar
tidigt böjda
och de idisslande kornas
kvävda jämmer
efter sina kalvar
kreatur som kreatur

Där tronade en överhöghet
på herrgården precis som nu
där de sitter
som vet att ta för sig
av kraften
från de många och små
i statarlängor
kamoflerade som höghus
i getton för reserven.

Dags att sparka undan
mjölkpallen

Okänd poet

Dansa med änglar
I en värld full med kosmiska under
ser barnet det vi inte ser.
Ett löv som en vindpust gjort sönder
blir en ängel som dansar och ler.
Ser du änglarna pappa,som dom dansar?
Hör vilken vacker musik!"
ropar barnet och spelar på harpan
med strängar av garn på en spik.
Men vi ser inte lekarnas mönster,
vi hör inte låtsasmusik.
Vi har bommat för våra fönster
mot glädjen som var så unik.
Så dansa med änglarna dansa mitt barn,
lek medan lekarna finns.
Sjung till din harpa med strängar av garn
så länge du sångerna minns.
En dag ska du finna att alla är barn
i en större men kärare lek,
där alla får dansa bland änglar och garn
där ingen har tid med nåt svek.
Per Harling

Ännu en dikt av Anna Greta Wide

NAVELSTRÄNGEN

Människosjälens navelsträng

kan aldrig gå riktigt av -

den mynnar i doftande sommaräng

och källor och blåa hav -

den för ur de djupa skikten

det eviga livets saft:

_

den gränslösa tillförsikten,

som tror på det godas kraft

och botar det ondas sjuka

och blommar och ler och vet

i barnansiktenas mjuka

och rörande öppenhet

och svävar kring barnets vita säng

och över den gamles grav -

_

nej, människosjälens navelsträng

kan aldrig gå riktigt av.

Detta är en av Dan Anderssons efterlämnade dikter ......

Till min far

Så skön är väl ej glansen av stjärnor över byn,
ej månens över grönskande dalar,
som ljuset i dina ögon under gråa gamla bryn --
två kronljus från paradisets salar.

Jag hälsar dig med sång och dina glesa hår:
du segrat över hundra onda öden.
Mig tycks att din kamp för de små i många år
var som ett helgons mot djävulen och döden.

Som i salighet klarnad var din panna mången gång
när du gett oss alla bröd och såg oss nöjda.
När böjd av värk du stupat kull, ditt hjärta blev en sång
som lyfta dig mot himlen med händer höjda.

Att jag är av ditt blod, åh, jag grips av ångest fatt!
Hur skall jag blott mitt arv ej förspilla!
Jag sjunger till fiol i din stjärnglesa natt
för mitt hjärta, som aldrig kan bli stilla.

En dag, en sällsam dag, o far, man bort dig bär
genom furuskogens allvarsamma salar.
Låt mig stå upp och fjärran gå. När du ej mera är,
vad rör mig alla grönskande dalar?

Människor är människor i alla åldrar.

Men eftersom jag ofta arbetar med utsatta människor är det ofta människor i början av livet och människor i slutet av livet som jag möter.

Hittade en dikt i en veckotidning som jag bara måste dela med er om en sån här liten människa i början av livet:

Fingrar och tår
Av: Okänd

Fingrar och tår och fjäderlätt hår
en blick så klar som såge du tusentals år
Det är knappt jag förstår, en son, han är vår!
En gåva till oss är du min lilla!

Mitt barn i min famn, jag viskar ditt namn,
och plötsligt känns det som om all världen försvann,
som tiden stod still, en son, han finns till!
En livets gåva är du min lilla!

Tänk blodet i mig blev blod ini dig
vandrar genom tider, ådror och märg,
släktled i mig blir släktled i dig
här är du - en av oss,
en ny länk i livets kedja.

Jag lånar dig jag, min skatt, för ett slag,
en stund så kort som vore den ett andetag,
en vindpust av tid är ditt och mitt liv
en livets gåva är du min lilla!

Fingrar och tår och fjäderlätt hår
en blick så klar som såge du tusentals år
Det är knappt jag förstår, en son han är vår!
En gåva till oss är du min lilla!

En underbar dikt som skrivits av Bodil Sandberg på poeter.se

Till mitt barn heter den

Under månens bleka slöja
skall jag följa i din skugga
följa skygga fötters avtryck
över tåredränkta stråk
då när Jordenatten svalnat
då när rymden doftar smärta
går jag nära dig
så nära
i din gömda tysta värld
Under stjärnors vita längtan
skall jag röra vid ditt hjärta
röra drömmarna som domnat
där i själens slutna rum
då när himlahavet frusit
då när sorgens lockrop ljuda
skall jag bära dig
min älskling
mot en gryning varm och ljus