Förklädd Gud

Vem är den gode herden
som för sin flock i vall
och som med gräs förser den
och toner av kristall?
Vem går på betesängar
i sommardagens kvalm
och sover bland drängar
på jordisk halm?

II.

Apollon bor i ett tessaliskt stall.
Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudahall,
dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall.

Bland tjänstefolket vandrar han förklädd.
Längst ner vid bordet är hans sked och skål.
Bland kreatur i ladan är hans bädd.
Han äger intet jordiskt föremål.
I herdekappa går en gud förklädd.

III.

Kring höstlig vaktelds bränder
församlar han frysande får
och sköter med kloka händer
de djur som har sår.

Hans sanna hem är sagan,
hans själ är lyra och dikt.
Dock gör han utan klagan
sin jordiska plikt.

IV.

Välsignelse följer
i gudarnas spår.
Om kappan än döljer
hans gyllne hår,
så blomstrar den mark där han går.

Han spelar för djuren,
som följa hans takt,
för solen, för skuren
i nyplöjd trakt,
där döden förlorar sin makt.

V.

Husbonden må vi prisa säll,
Tessaliens monark.
När han står upp vid hanegäll,
är han på helgad mark.

För den som bland hans drängar bor
och äter deras mat,
är solens herre, månens bror
och stjärnornas kamrat.

VI.

Vad faller över träden
för silverglans,
vid pipans bröllopskväden
och djurens dans?

Vad är det för ett rike
han kommer från,
han som ej är vår like,
men blott ett lån?

Erinrar han sig, fången
vid äng och vik,
en värld som är förgången,
en glömd musik?

Erinrar han sig lyra
och jungfrukör,
ett liv av helig yra,
som aldrig dör?

VII.

Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.

Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.

Han bär ej lyra eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.

Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

VIII.

Tror du att fåren skulle
beta i morgonglans
på gräsklädd jordisk kulle,
om inte gudar fanns?

Tror du, att våren skulle
binda sin blomsterkrans
på alla dödas kulle,
om inte gudar fanns?

IX.

Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga,
som folk är mest,

lägger som himmelsk läkning
för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning,
sin hand i vår,

synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd -
då sitter vid vår sida
en gud förklädd.