Alla som tillbringat en kortare eller längre tid i Lund har väl käkat wienerbröd och kakor på konditori Lundagård.

Nu är detta anirka konditori snart ett minne blott.

Konkursdöden har skördat ett nytt offer.

Säkert både en och annan som kommer att sakna det.

Beror det på att vi fikar för sällan ute numera eller har omkostnaderna blivit för höga.?

http://sydsvenskan.se/lund/article407577/Conditori-Lundagard-i-konkurs.html

Socialbidragfusket enbart i Stockholm sägs uppgå till 30 miljoner.

Det är ju mer än vad någon kunde drömma om.

Den som inte kan klara sin egen försörjning under en period av en eller annan anledning ska ju med högburet huvud kunna ta emot socialhjälp.

Men att lura och fuska sig till det- det är under all kritik.

Och om man nu fuskar ska man kanske inte som en av personerna, berätta på sin blogg att man tjänar bra på sina modelluppdrag!

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=876465

 BBC-journalisten Jeremy Vine säger sig känna av ett allt mera hårdnande klimat när det gäller att säga att han tror på Gud.

Jag hör väldigt olika uppfattningar om det.

En del är nog beredda att hålla med Jeremy, men andra säger precis tvärtom.

Att det har blivit lättare att säga att man tror på Gud och bli respekterad för det.

I ett land där vi tillsätter tjänster för att arbeta mot Islamfobi borde det inte vara svårt.För jag hoppas att det inte har blivit så illa att det är helt ok att säga att man tror på Allah men inte accepterat att säga att man tror på Gud.

De lär ju dessutom vara samma person.

Kanske är det annorlunda i England...vad vet jag.

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162123

Just nu läser jag en julklappsbok som det gör förfärligt ont att läsa.

Bokens "jag" är mor till två pojkar.

Den ene sonen har en serbisk far och den andre en muslimsk.

Det utspelar sig i Bosnien.

Jag orkar ibland inte läsa ett helt kapitel i taget. Språket är förtätat och det känns som att få blod på fingrarna när man läser.

Boken heter

"Sista kulan sparar jag till grannen"
Du kan köpa den här.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100118265

Och här kan du läsa om  Fausta Marianovic som skrivit den.

http://www.nsd.se/kultur/artikel.aspx?ArticleId=4197866

Precis som du tyckte jag det var bra att man inom pingströrelsen i Finland verkligen tog tag i denna fråga.

Om ett offer ska kunna sluta vara offer måste det få upprättelse och insikt om att den själv inte har minsta skuld.

Jag önskar dig allt gott.

http://kaela.bloggagratis.se/2009/01/22/1310025-det-sista-man-kanske-vill-tanka-sig/

Känns som att BRIS äntligen ska börja i rätt ände.

Visst är det viktigt att stödja utsatta barn med samtal.

Men det finns inga viktigare personer för ett barn än föräldrarna.

Om föräldrarna inte fungerar på ett bra sätt kan det ju bero på att de inte orkar eller inte har kunskap.

Där är det viktigt att stödja.

Det bästa BRIS kan göra är egentligen inte att lyssna till barnen utan att hjälpa till att ge dem bra och engagerade föräldrar.

Nu är jag inte alls naiv så att jag inte är medveten om att det finns föräldrar som inte fungerar hur mycket stöd de än får.

Det är en tragedi och där krävs ju helt andra åtgärder än vad en frivilligorganisation kan ge.

Just nu får BRIS 3.5 miljoner av regeringen för att användas till att stärka BRIS stödverksamhet för barn och ungdomar och BRIS stödverksamhet via telefon för vuxna.

http://www.newsdesk.se/pressroom/bris/pressrelease/view/bris-faar-3-5-miljoner-kronor-av-regeringen-foer-att-bland-utveckla-ett-webbaserat-foeraeldrastoed-260803

3 dl polentagryn
1 ½ dl kokande vatten
100 g smör
½ dl rårörsocker (till garnering)
1 dl russin
1 tsk bakpulver

Rör smör och socker
Rör ner polenta i det heta vattnet
Rör ner övriga ingredienser och blanda ihop allt i samma skål
Häll upp muffinsmeten i formar
Strö på rårörsocker
Grädda i 200 grader i ca 15 min

En liten flicka frågade sin storebror en fråga hon hade grubblat länge över. 
Jonas kan man se Gud?

Jonas var inte så intresserad av sin lillasysters filosofiska tankar, 
så han avfärdade henne med ett: 
Nej, toker. Gud är så långt upp i himlen att han är omöjlig att se.

Men flickan  var inte nöjd med svaret, så någon dag senare
frågade hon sin mamma: Mamma kan man se Gud?
Mamman svarade så ärligt hon kunde. 
Nej, älskling min, det kan man inte. 
Gud är kärleken som bor i våra hjärtan, men vi kan inte se honom.

En stund senare tog flickans farfar med henne på en fisketur. 
När dagen precis höll på att avslutas i en magnifik solnedgång satt flickan och 
hennes farfar tysta tillsammans. Flickan tittade på sin farfar, 
vars ansikte var fårat efter ett långt liv men som utstrålade lugn och trygghet. 
Hon bestämde sig för att ställa frågan hon grubblat över en gång till.

Farfar, kan man se Gud?

Den gamle mannen satt tyst en lång stund. 
Sedan vände han sig mot sin sondotter och svarade med ett leende:
Vet du, det börjar bli så att vart jag än tittar, så ser jag inget annat än Gud!