Direktlänk till inlägg 17 juni 2010
Bussen tog sig fram genom årets första snöyra...bromsade in vid den sista hållplatsen innan staden bara skulle vara ljus bakom oss.
Då stiger hon in...en främmande fågel tänkte jag...så vacker...det svarta håret gråsprängt vilket förstärktes av snöflingorna hon bar med sig.
Hon närmade sig min plats och upptäckte att stolen bredvid min var ledig.
Halvt motvilligt tog jag ner min ryggsäck från sätet.
Hon satte sig, räckte mig handen och sa: Adrina heter jag.
Jag sa mitt namn och så lägrade sig tystnaden mellan oss för en stund.
Plötsligt vänder hon sig mot mig och säger: "Får jag berätta min historia för dig?"
Lite överrumplad nickade jag bara till svar..men bättrade så på det med ett..javisst, gärna.
Så började hennes berättelse..."vi vaknade en natt av att det bultade hårt på vår dörr..tre soldater störtade in, slet min man ur sängen och nerför trapporna.
Jag hörde ytterporten slå och så ett skott.. så blev allt tyst.. så förfärligt tyst.
När jag böjde mig genom fönstret såg jag min man där på gatan..orörlig i en blodpöl.
Jag insåg att jag måste fly och slet upp vår ettåring ur sängen, band fast henne på min kropp som redan var tung på grund av min graviditet,plockade ihop pengar och lite småsaker i ett knyte, slängde på mig kappan och sprang nerför trapporna..
Bort..ut ur stan var min enda tanke..bort över bergen..till det andra landet..för att ta mig vidare till Sverige.
Min man hade alltid sagt att dit ska vi. Där blir ingen förföljd och man får ha vilken åsikt och vilken tro man vill- och alla är vänliga.
Av den orsaken hade vi hela tiden lagt undan lite pengar, de jag nu gömt i mitt knyte.
Natten var iskall och stjärnklar. Bergen var höga och tog alla mina krafter.
Jag gav den lilla di, men hon gnällde ändå. Min mjölk mättade henne inte.
Rev i den svarta jorden efter rötter och annat att äta. Två dagar då jag gömde mig.. och två nätter då jag vandrade. Till slut barfota eftersom mina skor gått sönder.
Men så äntligen i gryningen den tredje morgonen såg jag staden därnere.
Ett par timmar senare var jag där.
Köpte mig ett par nya skor och lite mat till mig och den lilla.
Så en bussbiljett till den stad där flygfältet låg.
19 timmar senare togs jag emot av utlänningspolisen på Arlanda.
Fick bo på en flyktingförläggning. Fick asyl.
En dag en helt ny fin lägenhet där jag och mina två små flickor hade det så gott.
De pratade redan svenska felfritt medan jag stakade mig fram bland de besynnerliga orden.
Idag är de 20 och 19 år- vet inget om sångerna från mitt land och inget om min längtan hem.
För dem är hemma här.
Och här är så bra. Men jag längtar...förstår du sa hon och vände sig plötsligt emot mig."
Ja ssvarade jag.. jag förstår.
Vid nästa hållplats steg hon av. Vände sig om innan hon försvann ut i mörkret och vinkade och kvar satt jag - med ett liv i mina händer.
Nu kände jag att jag ville skriva ner hennes historia och kan bara hoppas att jag lyckats återge den lika gripande och lika osentimentalt som hon gav den till mig...
Kaela
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 | 29 | 30 | |||||||
|