Direktlänk till inlägg 17 april 2017
För det allra mesta tycker jag livet är super och fantastiskt.
Det finns ett jubel inom mig över att jag får leva...en glädje som bubblar och bubblar och som vill hitta uttryck.
Och gör det i en sång eller visa eller ett par danssteg, ett skratt....
Så kommer något i vägen....där jag ser hur stor skadan är och hur fort det mörknar....och jag får svårt att runda det kantiga hörnet för att hitta den glada raksträckan igen.
Det har hänt - genom känslornas krumbukter - att jag hejdat mig, nuddat samma fråga: "Hur kommer det att bli" eller "Varför går det så snabbt utför med min syn". om och om igen...till och med tyckt att blir det som det värsta scenariot då har livet ingen mening längre...
De frågarna blir kalla hårda händer som försöker hejda min glädjes hopp - som kramar sönder och tar bort ljuset i dubbel bemärkelse...
Kanske måste man snubbla och krångla in sig i frågorna ibland....men det gäller hela tiden att åter igen inse att det viktigaste är att jag har kvar en nyfikenhet, en barnslig optimism - en tokig glädje som bara är som ger mig känslan av att det ännu minsann, kan hända rent fantastiska saker.
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | |||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | |||
24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |||
|